Religionsfilosofi
Från Rilpedia
Religionsfilosofi utgör ett delområde inom praktisk filosofi och på teologisk fakultet med uppgift att med vetenskapliga metoder analysera de filosofiska problem som uppstår i filosofisk reflektion över religion, särskilt teism.
Innehåll |
Religionsfilosofin
Religionsfilosofin har beröringspunkter med de flesta klassiska filosofiska delområden, som metafysik, kunskapsteori, etik etc. Exempel på teologiska och religionsfilosofiska frågeställningar:
- Metafysiska: Finns det en Gud, och hur är denne i så fall beskaffad? Vilka människor talade om Gud och i vilket sammanhang? Vad pratade de om? Vad hade det för social funktion? Vad menade de med ordet "Gud"? Kan man bevisa eller motbevisa Guds existens?
- Semantiska: Hur förhåller sig det religiösa språket till verkligheten? Refererar ordet "Gud" till en av oss oberoende entitet?
- Kunskapsteoretiska: Vilka slutsatser kan vi dra av människors religiositet, vad nu det är? Måste man kunna ange skäl för en religiös tro? Om inte, leder det till relativism i religiösa frågor? Hur förhåller sig vetenskapen till religionen? Hur påverkar synden människans kunskapsförmåga? Vad menas med ordet synd? Är synden en funktion av de andra människornas attityder eller den drabbades egen funktion?
- Etiska: Vilket förhållande råder mellan religion och moral? Har moralen en religiös grund? Behövde religionen en mänsklig moralisk grund? Vill Gud något därför att det är gott, eller är något gott därför att Gud vill det? Är Guds godhet förenlig med den uppenbara ondskan i världen?
- Religionsfilosofin kan även innefatta filosofiska analyser av mer specifika teologiska begrepp, som till exempel mirakel, försoningen, treenigheten eller livet efter döden.
Religionsfilosofins historia
Under medeltiden (skolastiken) och den tidiga moderna filosofin (fram till 1700-talet) hade religionsfilosofin en apologetisk karaktär. Den huvudsakliga uppgiften var att försvara tron på Gud och de religiösa trossatserna. Flera så kallade Gudsbevis har uppkommit i detta syfte. Att bevisa Guds existens var en central del av varje filosofiskt system.
När de religiösa misslyckades med att bevisa Guds existens logiskt splittrades filosofin upp i teologin och filosofin. Filosofin blev naturvetenskaplig och de gudstroende gjorde sig sin egen avdelning, teologin.
Sedan 1700-talet och upplysningen har mer skeptiska och religionskritiska strömningar gjort sig gällande inom religionsfilosofin. Centrala namn i denna utveckling är David Hume och Immanuel Kant, vilka kritiserade flera av de traditionella Gudsbevisen.
När den logiska positivismen och den analytiska filosofin drog fram i början av 1900-talet förnyades religionskritiken. De religiösa utsagorna kritiserades, inte så mycket för att de var falska, utan för att de var meningslösa. Vissa religionsfilosofiska kretsar, påverkade av Wittgensteins senare filosofi, anammade en antirealistisk religionsuppfattning. Samtidigt har vid sidan av den mer religionskritiska filosofin vissa troende filosofer åter börjat försvara en traditionell Gudstro, bland annat med impulser från den katolska nythomismen, ett slags återupplivande av Thomas av Aquinos filosofi. Vidare har nya teologiska strömningar (till exempel feministisk teologi, befrielseteologi) och nya typer av religioner (österländsk religiositet, nyandlighet, "privatreligiositet") föranlett omtolkningar av religionsfilosofins intresseområden. Den religionsfilosofiska scenen av idag är allt annat än entydig.
Nutid
Religionernas framtid
Den scen de religiösa ser är kanske allt annat än entydig. De vetenskapligt tänkande ser religionernas undergång, hur det religiösa tänkandet bryts mot rationalitet och förnuft, och mot varandra. Om det finns något objektivt gott i någon religion kan just detta något försvaras och blir kvar, medan allt som inte kan försvaras rationellt och mänskligt i globalt perspektiv nöts bort.
Religionen och förnuftet i det nya seklet
När 1900-talet gått till ända ser man alltmer att de antaganden som låg till grund för religionskritiken i den logiska positivismen och den analytiska filosofin idag inte omfattas av den nutida kunskapsteorin. Det verk som haft störst betydelse för religionskritiken i svenskt 1900-tal, Ingemar Hedenius Tro och vetande som kom ut 1949, är inte längre i fas med den nutida filosofin, och de segrar boken då vann är idag inte lika självklara.
Alvin Plantinga argumenterar för att Guds existens är en så grundläggande sats att inga bevis behövs för den. För den troende som upplevt Guds närvaro starkt behövs inga ytterligare argument. Bevisen att andra människor har egna medvetanden är svaga (se till exempel René Descartes), vilka argument finns egentligen mot solipsism?. De starkaste argumenten för att andra människor har ett medvetande är nog att det givet de vardagliga erfarenheterna skulle vara en vettig förklaring till varför människor beter sig som de gör, och man kan få en stark upplevelse av att andra människor har medvetanden. Lite förenklat kan man säga att skälen att tro på andra människors medvetanden inte är starkare än argumenten för gudstron för någon som haft en stark upplevelse av Guds existens. Det är i så fall för många kristna lika rationellt att hålla Guds existens för sann som att hålla existensen av andras medvetanden som sann.
Den vetenskapliga världsbilden som i dess mest renodlade form ofta benämns naturalism är inte längre lika självklar. Naturalismen är en filosofisk åskådning som går ut på att naturen och naturlagarna är det enda verkliga, och att värden och ideal är konsekvenser av dessa. Men hur bevisar man egentligen naturalismen med naturalistiska metoder, eller med andra ord, hur bevisar de vetenskapligt tänkande att endast vetenskapligt tänkande gäller som bevis och förklaringsmodeller om de endast får använda vetenskapliga metoder? Hur bevisar man till exempel att solen går upp imorgon, utan att använda annat än vetenskapliga metoder? Sedan David Hume har nog ingen filosof känt sig riktigt säker på detta på grund av de tveksamheter som finns runt induktion som metod. Vilka fysikaliska experiment kan man göra som motbevisar att det existerar en muslimsk eller kristen Gud?. Eller kan kemiska försök motbevisa existensen av Vishnu eller karma? Om naturlagarna inte ens kan bevisa att solen går upp imorgon, hur kan man då lita på dem för att säga att allt som inte beskrivs av naturlagarna är osant?
I början av 2000-talet är religion och teism under stark kritik och många svenskar lämnar kyrkorna, men på samma gång visar religionsfilosofin att de enkla svar man trodde sig ha i 1900-talets debatt, exempelvis hos Ingemar Hedenius, inte var så självklara som man då trodde. Även den naturalistiska världsbilden bygger till slut på att man värderar de personliga upplevelser man har haft och vilka auktoriteter man litar på. Kanske är valet mellan att lita på till exempel Bertrand Russell eller Muhammed mer en fråga om kynne och personliga erfarenheter än om vetenskap och logik. På samma gång finns heltäckande filosofiska system som förklarar varför religionen inte har någon plats i ett modernt samhälle. Objektivism och marxism är sådana system.
Det nya millenniets första årtionden kommer att bli spännande för dem som är intresserade av religionsfilosofiska frågor, detta oavsett om man lutar åt teism, ateism, objektivism eller agnosticism.
Religionsfilosofer
Tänkare som givit viktiga bidrag till religionsfilosofin:
- Augustinus
- Anselm av Canterbury
- Thomas av Aquino
- Gottfried Wilhelm von Leibniz
- Blaise Pascal
- David Hume
- Immanuel Kant
- Sören Kierkegaard
- Alvin Plantinga
- Richard Swinburne
- Bruno Bauer
- William Lane Craig
- Frithjof Schuon
Fördjupningslitteratur
- Jonsson, Ulf, Med tanke på Gud: en introduktion till religionsfilosofin. Skellefteå: Artos & Norma bokförlag 2004. ISBN 91-7580-238-4
- The Oxford Handbook of Philosophy of Religion. Edited by William J. Wainwright. Oxford: Oxford University Press 2005. ISBN 0-19-513809-0
- Philosophy of Religion: A Reader and Guide. General Editor: William Lane Craig. Edinburgh: Edinburgh University Press 2002. ISBN 0-7486-1461-3
Externa länkar
|
||||||||||||||||||||||||||
