Vägmärken

Från Rilpedia

Version från den 9 januari 2009 kl. 23.35 av EAman (Diskussion)

(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

100px

Vägmärken eller trafikmärken används vid vägar för information om trafikförhållanden.

För information och historia avseende svenska vägmärken, se Vägmärken i Sverige.

Allmänt

Vägmärken regleras internationellt av FN:s Konvention om vägmärken och signaler. Den nuvarande versionen gäller från 1968 med tillägg fram till 1995, för de länder som undertecknat konventionen vilket de flesta länder i Europa har gjort. Detta betyder att vägmärkena i huvudsak är likadana i europeiska länder vilket underlättar den internationella trafiken.

För att underlätta internationell trafik används i konventionen i första hand symboler i stället för text och symbolerna följer en enhetlig standard.

Konventionen tillåter att bakgrundsfärgen för varnings- och förbudsmärken kan vara vit eller gul. Vit är vanligast och används till exempel i Tyskland, Norge, Danmark och Tjeckien. Gul används exempelvis i Sverige, Slovenien, Serbien, Montenegro, Finland och Makedonien. I Polen och Grekland har man valt att ha gul bakgrund på varningsmärken och vit bakgrund på förbudsmärken. Vit anses vara tydligare eftersom symbolerna är svarta och syns därmed bättre mot den vita bakgrunden. Gult anses dock ha fördelen att detta syns bättre under vintern.

För vägvisningsmärken varierar färgerna kraftigt. För vägvisningsmärken som avser motorvägar är de blå eller gröna med vit text.

Det är inte obligatoriskt att använda alla vägmärken som finns i konventionen. Om behov uppstår av något vägmärke som inte finns i konventionen, kan en medlemsstat själv införa det. Konventionen kan ändras genom tillägg, till exempel för att införa nya vägmärken. Varje medlemsstat kan föreslå sådana tillägg, som träder i kraft om färre än en tredjedel av medlemsstaterna motsätter sig det. På senare år har även EU blivit inblandade i detta och föreslår vissa ytterligare standardiseringar. Det handlar framför allt om när det planeras att införa ett nytt vägmärke utanför konventionen och att då påverka EU:s medlemsstater att välja en enhetlig standard för detta vägmärke. Ett exempel på ett vägmärke som är framtaget genom EU är märket för avfartsnummer. En del av EU:s medlemstater, däribland Sverige, har infört EU:s variant på skyltar för avfartsnummer, men inte alla.

Utanför Europa

Konventionen används mer eller mindre utanför Europa, oftast mindre. Man har utanför Europa mycket mindre mängd gränsöverskridande trafik, och har för övrigt ofta viss praxis i olika världsdelar, så att det inte blir så stora skillnader över gränsen. Resenärer med flyg och hyrbilar får det dock svårare.

USA följer en egen standard och har vägmärken som bara i viss mån liknar FN:s konvention. Kanada har också en egen standard som liknar den i USA. Flera vägmärken i bland annat USA och Kanada är därför svårbegripliga för trafikanter som är vana vid europeisk standard. Många länder utanför Europa som varit kolonier har likheter med Europa, men har ändå utvecklat en egen standard. Australien har en standard som liknar USA:s men följer dock konventionen bättre än USA (till exempel rätt hastighetsgränsmärken).

USA, Australien och många andra länder utanför Europa har varianten med fyrkantiga varningsskyltar som står på ett hörn, och symbolerna avviker ofta. Även Irland har sådana skyltar, som enda land i Europa.

Kategorier

Vägmärken delas ofta in i olika kategorier för att lättare kunna hålla isär de olika typerna av vägmärken. Ofta delas de upp på följande sätt:

Varningsmärken

Varningsmärken är i Europa trekantiga med en bred röd kant och vit eller gul bakgrund. Mitt i märket sitter oftast en symbol som visar vad varningen handlar om.

Enligt konventionen kan de också vara fyrkantiga, vriden ett åttondels varv, så de står på ett hörn, med tunn eller ingen kant. Sådana varningsmärken används i många länder utanför Europa, och även i republiken Irland. I övriga Europa används alltid de trekantiga märkena.

Symbolerna är fastlagda i konventionen, med undantag av varningsmärket för djur, som ska avbilda den djurart som det i första hand varnas för på platsen, vad det än är. I Sverige är varningsmärket för älg mycket vanligt.

Förbudsmärken

Förbudsmärken är skall vara runda med en bred röd kant och vit eller gul bakgrund. Mitt i märket sitter en symbol som visar vad förbudet gäller. Undantag är förbud mot att stanna eller parkera som ska ha blå bakgrund. Många av dem har ett rött streck snett tvärs över märket som dock inte är ett krav i konventionen.

En speciell typ är de som markerar slut på förbud, som ska ha vit eller gul bakgrund och mörka snedstreck.

Det finns också zonmärken, som har ett förbudsmärke mitt i ett större fyrkantigt märke. Enligt konventionen ska de ha texten "ZONE" ("ZON" på svenska) eller översättning överst, vilket de inte har i bland annat Sverige. De betyder att ett särskilt förbud, till exempel parkeringsförbud, gäller i ett större område. Se även Datumparkering.

Påbudsmärken

Påbudsmärken är i Europa runda med en tunn vit kant och blå bakgrund. Mitt i märket sitter alltid en symbol som visar vad påbudet handlar om. Oftast är det en pil, som visar vilken väg man ska köra.

På Irland är de traditionellt vita med röd rand och svart symbol, utan snedstreck. Alla förbudsmärken (utom fartgräns) har snedstreck. Denna variant tillåts av konventionen, men anses inte så lyckad eftersom många andra länder har förbudsskyltar utan snedstreck. Irland har börjat övergå till de internationella blå.

Utanför Europa används oftast inte påbudsmärken. Undantaget är motsvarigheter till skylten som visas på bilden "håll till höger (eller vänster)". Den har dock mycket olika utseende och ser oftast inte ut som de gör i Europa. USA har en fyrkantig, med en lätt krokig pil framåt och Australien har en "ruter"-formad varningsskylt med pilen mot marken till vänster.

Anvisningsmärken

Anvisningsmärken visar hur man ska köra, med märken som motorväg, huvudled, övergångsställe, parkering, gågata, och det kan vara ett lagbrott att inte följa dem.

Till exempel finns skylten "tättbebyggt område" som i de flesta länder i Europa betyder hastighetsgräns 50 km/h om ingen hastighetsbegränsning finns. I en del länder finns varianten med bara ortnamn (tillåtet enligt konventionen) som betyder samma sak. I Tyskland betyder ortnamnskylt med gul bakgrund 50 km/h, medan ortnamnskylt med grön bakgrund inte påverkar hastigheten. I Sverige är ortnamnskylt inget anvisningsmärke. Identisk skylt men med rött snedstreck anger återgång till normalgränsen, i Sverige 70 km/h.

I Storbritannien finns skylten med en gammaldags kamera. De har många gömda fartkameror. I Spanien (åtminstone Mallorca) finns en liknande skylt som betyder vacker utsikt eller liknande.

Utanför Europa är anvisningsmärken ofta av mycket olika form. I t exs USA är de ofta av samma form som varningsmärken dvs "ruter"-formade, men med en text. Särskilt de för filbyten är sådana, men sådan text också stå i lokaliseringsskylten. Parkeringsskyltar är rena textskyltar.

Lokaliseringsmärken

Lokaliseringsmärken visar vilken väg man bör köra, för att komma dit man vill. Lokaliseringsmärken brukar ha olika bakgrundsfärg beroende vägens formella status. Gul för enskild väg, grön för motorväg eller motortrafikled, vit för mål inom tätorten, och blå i övriga fall. Det finns särskilda bruna märken för turistmål, samt mörkblå för cykelvägar. Vägnummermärkena är gröna för europavägar och blå i övrigt.

Det finns en särskild serie lokaliseringsmärken för serviceställen som post, restaurang, bensin m.m.

De har alla möjliga färger i olika länder. I konventionen står det bara ungefär "ljus text på mörk bakgrund eller mörk text på ljus bakgrund och undvik rött". På motorvägar ska de dock vara blå eller gröna med vit text. För mer information, se Färger på lokaliseringsmärken.

Enligt konventionen ska länder med icke-latinska bokstäver skriva ortnamn och liknade på både sitt skrivsätt och med latinska bokstäver, vilket inte följs i så många av dessa länder, till exempel inte i Ryssland.

I Sverige skall lokaliseringsmärken sättas upp enligt vägvisningsplaner utfärdade av väghållaren.

Väjningspliktsmärken

Väjningspliktsmärken är en typ av vägmärken som upplyser om villkoren för s.k. väjningsplikt och stopplikt. Dessa märken talar också (i vissa länder, men inte i Sverige) om för trafikanterna vilka som har förkörsrätt.

Förutom "Lämna företräde" och "Stopp" finns också "Huvudled" och "Lämna företräde till mötande" i denna grupp i konventionen.

Tilläggstavlor

Tilläggstavlor fungerar som komplement till vägmärken av ovanstående typer där tillägg måste göras. Tilläggstavlorna har oftast samma färg som det vägmärke som det ska komplettera.

Historik

Se även Vägmärken i Sverige.

Vägmärke av den typ som användes 1916-1931

Någon form av vägmärken har funnits i minst ett par tusen år. Föregångarna till dagens vägmärken var olika former av märkningar längs olika vägar för framförallt de som tog sig fram med häst. Träd kunde till exempel märkas för att folk skulle hitta lättare och ibland sattes stenar upp för att markera var vägen gick.

I början av 1900-talet blev bilarna allt vanligare och behovet av vägvisning längs vägarna blev allt större. Samtidigt var de vägvisningar som då existerade inte av enhetlig standard och de upplevdes som ålderdomliga då dessa bestod av milstenar och ett antal enklare skyltar vid gästgiverier. Under 1910-talet hade det i Paris beslutats om en enhetlig typ av vägmärken som bestod av runda tavlor. Med tiden blev den europeiska standarden en sorts kombination av den standard som fastställts i Paris och KAK:s standard. De trekantiga märkena från KAK utvecklades till varningsmärken medan de märken som togs fram i Paris blev förbudsmärken. Denna standard spreds ut över hela Europa. Detta ledde till att man började ta fram vägmärken av enhetlig modell. 1931 fastställdes en enhetlig standard som gällde för hela Europa. Sedan dess har vägmärkena förändrats flera gånger och nya vägmärken har tillkommit.

Udda vägmärken

En del mycket ovanliga vägmärken finns också. Ofta varnar de för djur. Enligt konventionen kan de avbilda aktuell djurart, vad det än är. I vägverkets officiella broschyr finns bara älg, enligt lagtexten; älg, hjortdjur och tamdjur, (läs ko, och inga andra).

Ett exempel på ovanliga vägmärken är varningsmärken med en groda och ett annat exempel är varningmärke med ankor. I Skanör med Falsterbo finns en skylt som markerar övergångsställe för gäss.

Till exempel i Marocko och Tunisien finns varningsmärken för kameler och i Gibraltar finns varningmärken för apor. I Australien finns varning för känguruer och vombater och på Nya Zeeland för Kivierfåglar. Se även Djurskyltar.

"Här går man" på Liljeholmskajen i Stockholm.	Varningsmärke med groda på länsväg 100 mot Skanör.	Varningsmärke med ankor på Järlaleden i Nacka.	En annan variant på varningsmärke med ankor, denna gång i Åkarp.
Övergångsställe för gäss.	En miniatyrskylt vid "Aspviksbacken" i Upplands-Bro kommun.	En skylt som visar att vägkanten är artrik i växtlighet i Västergötland.	Varningsmärke med katt (och mus), fotad på landsbygden utanför Malmö vid Almåsa fritidsby
Varningsmärke med en skvader på vägen upp till Norra Berget i Sundsvall.	Varning för troll, Norge	Fareskilt 38.PNG Varning för isbjörn, Svalbard	Internationella vägskyltar i Kungsträdgården