Jupiter

Från Rilpedia

Version från den 26 maj 2009 kl. 20.32 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Jupiter  Astronomisk symbol för Jupiter
Jupiter.jpg
Bild på Jupiter tagen 1979 av Voyager 1, bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.
Epok J2000
Aphelium 816 520 800 km (5,458104 AU)
Perihelium 740 573 600 km (4,950429 AU)
Halv storaxel 778 547 200 km (5,204267 AU)
Excentricitet 0,048775
Omloppstid 4331,572 dygn
11,85920 år
Synodisk omloppstid 398,88 dygn[2]
Medelhastighet i banan 13,07 km/s[2]
Medelanomali 18,818°
Inklination 1,305°
6,09° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod 100,492°
Periheliumargument 275,066°
Månar 63
Fysikaliska data
Ekvatorradie 71 492 ± 4 km[3][4]
11,209 gånger jordens
Polradie 66 854 ± 10 km[3][4]
10,517 gånger jordens
Avplattning 0,06487 ± 0,00015
Ytarea 6,21796×1010 km²[4][5]
121,9 gånger jordens
Volym 1,43128×1015 km³[2][4]
1321,3 gånger jordens
Massa 1,8986×1027 kg[2]
317,8 gånger jordens
Medeldensitet 1,326 g/cm³[2][4]
Ytgravitation vid ekvatorn 24,79 m/s²[2][4]
2,528 g
Flykthastighet 59,5 km/s[2][4]
Siderisk rotationsperiod 9,925 h[6]
Rotationshastighet vid ekvatorn 12,6 km/s
45 300 km/h
Axellutning 3,13°[2]
Nordpolens rektascension 268,057°
17 h 52 min 14 s[3]
Nordpolens deklination 64,496°[3]
Albedo 0,343 (bond)
0,52 (geom.)[2]
Yttemperatur
   Vid 1 bar
   0,1 bar
min medel max
165 K[2]
112 K[2]
Skenbar magnitud -1,6 till -2,94[2]
Atmosfär[2]
Skalhöjd 27 km
Sammansättning
89,8±2,0% väte (H2)
10,2±2,0% helium
~0,3% metan
~0,026% ammoniak
~0,003% vätedeuterid
0,0006% etan
0,0004% vattenånga
Q space.svg
Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen
För andra betydelser, se Jupiter (olika betydelser).

Jupiter är den femte planeten från solen och är med stor marginal solsystemets största planet. Dess massa är 2,5 gånger så stor som alla de andra planeternas sammanlagda massa. Planeten är en så kallad gasjätte och man är inte säker på om planeten ens har en fast yta. Planeten har fått sitt namn efter den största guden inom romerska mytologin, Jupiter. Även om namnet är romerskt har planeten varit känd, under andra namn, sedan urminnes tider (till exempel Δίας/Dias på grekiska).

Innehåll

Överblick

Storleksjämförelse mellan jorden och Jupiter.

Jupiter är vanligtvis det fjärde ljusstarkaste objektet på himlen (efter solen, månen och Venus); planeten Mars kan dock vid oppositioner te sig ljusstarkare.

Jupiters diameter är 11 gånger större än jordens, massan är 318 gånger större och volymen är 1 300 gånger jordens. Jämfört med solen, som är 1 000 gånger större i volym, är den dock liten.

Jupiters uppkomst

Jupiter och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet. I likhet med de övriga planeterna bildades Jupiter av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. Vissa blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra.

Det finns två olika teorier om hur Jupiter bildades. Den första är att is och stoftpartiklar växte till en fast kärna av jordens storlek som sedan drog till sig gaser av sin tyngdkraft. Den andra teorin är att Jupiter bildades ur ett väldigt område av gas som helt enkelt krympte på grund av tyngdkraften. I fall Jupiter skulle bli en stjärna skulle den behöva hundra gånger mer massa än idag.

Fysiska egenskaper

Jupiter har den snabbaste rotationshastigheten av alla solsystemets planeter. Ett jupiterdygn är knappt tio timmar långt. Detta resulterar i en tillplattning som är lätt iakttagbar från jorden med ett amatörteleskop.

Jupiters magnetfält är starkare än jordens magnetfält och fångar in laddade partiklar från stora avstånd. Strålningen i de inre delarna av Jupiters magnetosfär är följaktligen så stark att den skulle döda en oskyddad människa omgående. Strålningen har varit ett problem för rymdsonder som skickats till Jupiter.

Jupiters sammansättning

Gasjättarnas inre

Om man skulle försöka åka till Jupiters centrum skulle det vara lika med döden; man skulle krossas av trycket. Jupiter består till största delen av väte. I atmosfärens övre lager blandas vätet med de andra grundämnena och bildar moln. Molntäcket sträcker sig bara 80 km in i Jupiter. Temperaturen och trycket stiger hela tiden inuti Jupiter efterhand som vätet pressas samman av tyngdkraften. Jupiters yttre skikt består av vätets molekyler med två sammanlänkande atomer. Längre in spjälkas molekylerna till separata atomer av hettan och trycket. Väteatomerna uppför sig som flytande metall.

Jupiters kärna är hetare än solens yta, men ingen vet säkert vad den består av. Det kan röra sig om ett massivt stenklot, flera gånger större än jorden, eller också kan det vara så att det metalliska, flytande vätet sträcker sig ända in till centrum.

Atmosfären

En bild motsvarar 10 timmar, ett helt dygn och överblickar därför samma plats.

Jupiter och de andra gaspplaneterna har starka vindar som är begränsade till breda band längs latituden. Vindarna blåser i motsatt riktning längs med banden. De små skillnaderna i kemisk sammansättning och temperatur mellan dessa band orsakar att de färgade banden dominerar planetens uppträdande.

Datan från Galileos prov tyder på att vindarna är mycket starkare än man trott (mer än 400 m/s) och sträcker sig så långt ner som provet var möjligt att observera. De kanske kan sträcka sig ner tusentals kilometer i det inre. Jupiters atmosfär visade sig också vara ganska turbulent. Detta tyder på att Jupiters vindar till största delen drivs av inre hetta, mer än av solens strålning. De intensiva färgerna man ser i Jupiters moln är antagligen resultatet av de kemiska reaktionerna av ämnena i Jupiters atmosfär; kanske är svavel inblandat vars föreningar kan variera i färger, men detaljerna är okända. Färgerna varierar med molnens höjd: blå är lägst, följt av bruna och vita, och röda på toppen. Ibland kan man se de lägre lagren genom hål i de övre.

Jupiters röda fläck

Klimatet

Ifall man gjorde en resa genom Jupiters molnlager skulle man se väder som är lika komplext och imponerade som på jorden. Molnen på Jupiter bildas på liknande sätt som molnen på jorden. Genom att studera hur molnen reflekterar ljus och undersöka vid vilka temperaturer de bildas har forskare lyckats identifiera fyra molnlager. Uppifrån och ned består de av ammoniak, ammoniumvätesulfid och vatten.[7] Utöver stormar har Jupiter heta fläckar. De är högtrycksområden där lavafärgade moln försvinner och avslöjar underliggande rosa moln.

Röda fläcken

Huvudartikel: Stora Röda Fläcken

Det mest omtalade kännetecknet på Jupiter är Stora Röda Fläcken (på sydsidan), ett gigantiskt stormsystem, dubbelt så stort som jorden. Systemet har varat i minst 400 år och upptäcktes på 1600-talet. Man vet dock att den röda fläcken håller på att krympa och forskare tror att den kommer vara borta om 50-100 år.

Man har känt till andra liknande fast mindre fläckar i decennier. Infraröda observationer och rotationsriktningen tyder på att den röda fläcken är en högtrycksregion vars molntoppar är betydligt högre och kallare än omgivande regioner. Det kan ha funnits liknande strukturer på Saturnus och Neptunus. Man känner inte till hur sådana strukturer kan bestå så länge.

Ytan

Man tror att Jupiter inte har någon väldefinierad fast yta, som mellan jordens atmosfär och manteln. Man vet dock att atmosfären övergår i vätskeform ju mer trycket ökar och att vätet blir metalliskt. Det är inte säkert om Jupiter har en yta eller om det metalliska, flytande vätet sträcker sig ända in till kärnan.

Bild av Jupiters ringar.

Jupiters ringar

Jupiter har ringar som Saturnus, men mycket mindre. De var helt oväntade – de upptäcktes endast för att två Voyager 1-forskare insisterade på att det åtminstone var värt en snabbtitt för att se om det fanns några ringar. Alla andra trodde att chansen att hitta något var obefintlig, men där var de. Det var en stor upptäckt.

Till skillnad från Saturnus är Jupiters ringar mörka. De består antagligen av väldigt små mängder sten. Partiklarna i Jupiters ringar stannar antagligen inte där så länge (beroende på atmosfäriska och magnetiska drag). Om ringarna är permanenta måste de därför hela tiden bli påfyllda.

Jupiters påverkan på solsystemet

Jupiters stora massa har påverkat solsystemets utveckling i stor grad; de flesta planeters omloppsbanors plan ligger närmare Jupiters omloppsbanas plan än solens ekvatorialplan. Majoriteten av de kortperiodiska kometerna tillhör Jupiters kometfamilj. Kirkwoodgapen i asteroidbältet orsakas till stor del av Jupiter.

Solsystemets skapelse

Shoemaker-Levy 9 kolliderar med Jupiter.

Jupiter tros vara orsaken till att astroidbältet aldrig blev någon planet, eftersom Jupiters gravitation hindrade detta. Jupiter misstänks även delvis vara orsaken till det kraftiga bombardemang som de inre planeterna genomgick i solsystemets tidiga historia. Solsystemet har beskrivits som "solen, Jupiter, och blandat grus".

Shoemaker–Levy 9

16-22 juli 1994 hände något som fick hundratals observatorier på jorden att rikta teleskopen mot Jupiter. En komet, Shoemaker–Levy 9, kolliderade med Jupiter. Kometen splittrades i cirka tjugo delar för att sedan falla ned i Jupiters atmosfär. Explosionerna från kollisionen var så kraftiga att de kunde ses från Jorden.

Jupiters månar

Huvudartikel: Jupiters naturliga satelliter

Hittills har man upptäckt 63 månar till Jupiter.

De inre månarna

Jupiters största månar

De inre månarna är Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe. Dessa månar har en diameter på 20-200 km. De åtta inre månarna (Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto) förefaller vara uppbyggda av samma material, samma blandning is och sten som kanske utgör Jupiters inre. Dessa månar bildades förmodligen av materia som blev över när Jupiter bildades. De galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto) växte sig stora eftersom de bildades där stoftet och isen var som tätast.

Fil:Iss 010123e.jpg
Den största av de yttre månarna: Himalia

De yttre månarna

De yttre månarna är omkring sextio små månar med en diameter på 1 - 186 km. De yttre månarna bildades troligtvis av Jupiters tyngdkraft och var gissningsvis asteroider innan de blev infångade av den. Detta förklarar varför de har så iögonenfallande banor.

Rymdsonder vid Jupiter

Jupiter har blivit besökt av flera rymdsonder genom åren:

Se även

Referenser

  1. Yeomans, Donald K. (2006-07-13). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 2007-08-08.  — At the site, go to the "web interface" then select "Ephemeris Type: ELEMENTS", "Target Body: Jupiter Barycenter" and "Center: Sun".
  2. 2,00 2,01 2,02 2,03 2,04 2,05 2,06 2,07 2,08 2,09 2,10 2,11 2,12 Williams, Dr. David R. (November 16, 2004). ”Jupiter Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/jupiterfact.html. Läst 2007-08-08. 
  3. 3,0 3,1 3,2 3,3 Seidelmann, P. Kenneth; Archinal, B. A.; A’hearn, M. F.; et.al. (2007). "Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006". Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy 90: 155–180. DOI:10.1007/s10569-007-9072-y. Hämtat 2007-08-28. 
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 Avser nivån med ett atmosfärstryck på 1 bar
  5. NASA: Solar System Exploration: Planets: Jupiter: Facts & Figures
  6. Seidelmann, P. K.; Abalakin, V. K.; Bursa, M.; Davies, M. E.; de Burgh, C.; Lieske, J. H.; Oberst, J.; Simon, J. L.; Standish, E. M.; Stooke, P.; Thomas, P. C. (2001). ”Report of the IAU/IAG Working Group on Cartographic Coordinates and Rotational Elements of the Planets and Satellites: 2000”. HNSKY Planetarium Program. http://www.hnsky.org/iau-iag.htm. Läst 2007-02-02. 
  7. R. A. Freedman och W. J. Kaufmann III, Universe, 7de upplagan, sid. 295. W. H. Freeman, New York 2005.


Externa länkar


Personliga verktyg
På andra språk