Amalthea (måne)

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Amalthea
Amalthea
Amalthea
Upptäckt
Upptäckt av: E.E. Barnard
Upptäcksår: 9 september, 1892
Omloppsbanans egenskaper
Avstånd från planeten: 181365.84 ± 0.02 km (2.54 RJ)[1]
Excentricitet: 0.00319 ± 0.00004[1]
Omloppstid: 0.49817943 ± 0.00000007 d (11 h 57 min 23 s)[1]
Medelbanhastighet: 26.57 km/s
Inklination: 0.374 ± 0.002° (till Jupiters ekvator)[1]
Satellit till: Jupiter
Fysiska egenskaper
Dimensioner: 250×146×128 km³[2]
Radie: 83.5 ± 2.0 km[2]
Volym: 2.43 ± 0.22 ×106km³[3]
Massa: 2.08 ± 0.15×1018 kg[3]
Densitet: 0.857 ± 0.099 g/cm³[3]
Ytgravitation: ~0.002 g m/s²
Flykthastighet: ~0.058 km/s
Rotationstid: Bunden rotation[2]
Axellutning:
Albedo: 0.090 ± 0.005[4]
Temperatur :
   Yttemperatur[5]
min medel max
120 K 165 K
Skenbar magnitud: +14.1[6]

Amalthea (am'-əl-thee'-ə, grekiska Αμάλθεια) är den tredje av Jupiters månar i avståndsordning. Den upptäcktes den 9 september, 1892 av Edward Emerson Barnard och är namngiven efter den nymf (i getgestalt) som diade Zeus (Jupiter) i den grekiska mytologin.[7] Månen är också känd som Jupiter V.

Amaltheas omloppsbana ligger nära runt Jupiter och i den yttre delen av Jupiters Amalthea Gossamer Ring, vilken formades av damm från dess yta.[8] Från dess yta så skulle Jupiter vara en fantastisk syn, genom att vara 92 gånger större än fullmånen. Amalthea är den största av Jupiters inre månar. Amalthea är oregelbundet formad och rödaktig i färgen, man tror att den består av porös is med en okänd mängd andra material. På dess yta finns det stora nedslagskratrar och höga berg.[2]

Amalthea fotograferades 1979 och 1980 av Voyager 1 och 2, och senare i mer detalj av Galileo under 1990-talet.[2]

Upptäckt och namngivning

Amalthea upptäcktes den 9 september, 1892 av Edward Emerson Barnard som använde det 36 tum (91 cm) stora refraktorteleskopet vid Lick Observatory.[7] Det var den sista planetariska satelliten att upptäckas visuellt genom direkt observation.

Månen är namngiven efter den nymf (i getgestalt) som diade Zeus (Jupiter) i den grekiska mytologin.[7] Dess beteckning med romerska siffror är Jupiter V. Namnet "Amalthea" var inte formellt taget av Internationella Astronomiska Unionen förrän 1975,[9] fast namnet hade använts ändån använts i flera årtionden. Den första som föreslog namnet var Camille Flammarion.[10] Innan 1975 var Amalthea helt enkelt känd som Jupiter V.

Fysiska egenskaper

Månen har en oregelbunden form med utsträckningen 131×73×67 km och längdaxeln är orienterad mot Jupiter. Amalthea är starkt röd till färgen, troligtvis på grund av svavel från Io. Ytan är kraftigt ärrad av kratrar och vissa är extremt stora för en så liten himlakropp. Pan, den största av Amaltheas kratrar, har en diameter på 100 km och är minst 8 km djup. Den näst största, Gaea, är 80 km tvärsöver och är minst dubbelt så djup som Pan. Amalthea har också två kända berg, Mons Lyctas och Mons Ida.

Kombinationen av storlek och form indikerar att det är en relativt stark och fast himlakropp – om den hade varit uppbyggd av is eller mer porösa material hade dess egen gravitation gjort att den hade fått en mer sfärisk form. Sammansättningen påminner mer om en asteroid än någon av de galileiska månarna och det är möjligt att den är en infångad asteroid. Precis som Io avger Amalthea mer värme än vad den får från solen. Detta beror troligtvis på elektriska strömmar inne i månen som induceras av Jupiters magnetfält eller på tidvattenkrafter från Jupiter.

Att se Jupiter från ytan på Amalthea skulle vara makalöst. Jupiter skulle täcka upp 46 grader av stjärnhimmeln, den skulle vara drygt 92 gånger så stor som en full måne och 900 gånger ljusare än vår egen måne.

Källor

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 Cooper, N.J.; Murray, C.D.; Porco, C.C.; Spitale, J.N. (2006). "Cassini ISS astrometric observations of the inner jovian satellites, Amalthea and Thebe". ICARUS 181: 223–234. DOI:10.1016/j.icarus.2005.11.007. 
  2. 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 Thomas, P.C.; Burns, J.A.; Rossier, L.; et.al. (1998). "The Small Inner Satellites of Jupiter". ICARUS 135: 360–371. DOI:10.1006/icar.1998.5976. 
  3. 3,0 3,1 3,2 Anderson, J.D.; Johnson, T.V.; Shubert, G.; et.al. (2005). "Amalthea’s Density Is Less Than That of Water". Science 308: 1291–1293. DOI:10.1126/science.1110422. 
  4. Simonelli, D.P.; Rossiery, L.; Thomas, P.C.; et.al. (2000). "Leading/Trailing Albedo Asymmetries of Thebe, Amalthea, and Metis". ICARUS 147: 353–365. DOI:10.1006/icar.2000.6474. 
  5. Simonelli, D.P. (1982). "Amalthea: Implications of the temperature observed by Voyager". ICARUS 54: 524-538. DOI:10.1016/0019-1035(83)90244-0. 
  6. ”Classic Satellites of the Solar System”. Observatorio ARVAL. http://www.oarval.org/ClasSaten.htm. Läst 2007-09-28. 
  7. Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet Barnard1892
  8. Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet Burns2004
  9. IAUC 2846: Satellites of Jupiter
  10. USGS Astrogeology Research Program, Gazetteer of Planetary Nomenclature.


Personliga verktyg