Torgny Segerstedt (1876-1945)
Från Rilpedia
.jpg)
Torgny Karl Segerstedt, född 1 november 1876 i Karlstad, död 31 mars 1945 i Göteborg, var en svensk publicist och religionshistoriker. Han är kanske mest känd för sitt tydliga ställningstagande mot nazismen som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Segerstedt var son till seminarielektorn och publicisten Albrekt Segerstedt (1844-1894) och Fredrika Sofia Segerstedt, född Bohman († 1884; se vidare släkten Segerstedt). Han gifte sig 1905 med Augusta Wilhelmina Synnestvedt från Norge. Han var far till Torgny Segerstedt (1908-1999) och Ingrid Segerstedt-Wiberg.
Segerstedt avlade mogenhetsexamen vid Högre allmänna läroverket i Karlstad på vårterminen 1894; blev inskriven vid Lunds universitet på hösten 1894 och blev inskriven vid Uppsala universitet på vårterminen 1903. Han tog en teol. fil. examen på hösten 1895; en teor. teol. examen på hösten 1897; blev teol. kand. på våren 1901 och docent i religionshistorisk teologi vid Lunds universitet 1903. Han undervisade i teologisk encyklopedi vid Lunds universitet 1904-12 och blev teol dr 1913 och professor i allmän religionshistoria vid Stockholms högskola 1913-17. Han var vidare redaktör för veckotidskriften Forum 1914-17 och huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1917-45.
Innehåll |
Religionshistoriker
Både som religionshistoriker och som publicist visade Segerstedt prov på stridbarhet och egensinnigt, självständigt tänkande. Studietiden i Lund, Rostock och Berlin samt egna studier, främst av Søren Kierkegaards skrifter, hade lett fram honom till en liberalteologisk syn, där den enskildes samvete snarare än kyrkliga dogmer bildade rättesnöret, och religiositeten definieras som en visshet om livets mening. Den nya ståndpunkten framkommer i Det religiösa sanningsproblemet (1912) och Gammal och ny religiositet (1915).
Segerstedts ursprungliga karriär som teolog höll på att få ett abrupt slut: hans doktorsavhandling (den allra första i Sverige på ett religionshistoriskt ämne) med titeln ”Till frågan om polyteismens uppkomst” underkändes 1903 vid Uppsala universitet på grund av påstådd avsaknad av ”en kristligt teologisk grundval”.
Vid teologiska fakulteten i Lund fanns däremot krafter, som såg helt annorlunda på hans kapacitet, och Segerstedt kallades till en docentur i religionshistorisk teologi. Under tiden i Lund grundade Segerstedt tidskriften Kristendomen och var för ett halvår 1905-06 ordförande i Lunds studentkår. Inte förrän 1912 blev han formellt teologie doktor.
Segerstedt förblev kontroversiell. Ett förslag att utnämna honom till professor vid teologiska fakulteten i Lund föll på grund av mycket hårt motstånd från konservativt håll, en konflikt som blivit känd som den Segerstedtska striden. Så småningom fick Segerstedt i stället en personlig professur i religionshistoria vid Stockholms högskola. Eftersom tjänsten inrättades vid en filosofisk, och inte en teologisk, fakultet kunde man kringgå de konservativa teologernas krav.
De första åren som publicist
Sin karriär som publicist i ansvarig ställning inledde Torgny Segerstedt (frånsett den ovannämnda Kristendomen) 1914 på den Bonnierägda, frisinnade veckotidskriften Forum. När han 1917 erbjöds chefsposten på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning lämnade han sin professur och därmed också den vetenskapliga gärningen bakom sig.
I sina GHT-artiklar orienterade sig Segerstedt under 1920-talet mot en högerliberal ståndpunkt med ett avståndstagande från socialdemokratin, något som dock delvis ändrades under 1930-talet. Utrikespolitiskt intog han en skarpt antikommunistisk linje. Vid Lenins död 1924 skrev Segerstedt en dödsruna som underströk att grymhet och hänsynslöshet hade präglat samhällsbygget under den sovjetiske ledaren: ”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.” (GHT 1924-01-23).
Segerstedt kunde i sina artiklar angripa socialdemokratiska och liberala politiker som ur enkla förhållanden hade tagit höga poster i statsväsendet. "Ogräset frodas på parlamentarismens åkrar fullt ut så rikt som på enväldets och fåtalsväldets tid", skrev han vid ett tillfälle under 1920-talet, och vid ett annat: "...folket vill bli herrar i sitt eget hus, och det byter endast herrar." [källa behövs] Vid samma tid skrev han också i positiva ordalag om den italienska fascismen och dess ledare Benito Mussolini.[1]
Efter utgivningen av Kenne Fants biografi Torgny Segerstedt: En levnadsskildring (2007) skrev litteraturprofessor Lars Lönnroth: "Man kan fråga sig vad som hade blivit Segerstedts eftermäle i dag om inte nazisterna kommit till makten i Tyskland 1933. Kanske skulle man enbart ha uppfattat honom som en vederstygglig manschauvinistisk patriark med intelligensaristokratisk människosyn. Men han räddades från det ödet av Hitlers 'Machtübernahme'. Den tyske Führern möttes från första stund av Segerstedts hatfulla förakt, som utan tvivel delvis betingades av att han såg nazisterna som en rå och obildad pöbel. /.../ Kanske har vi rentav behov av sådana elitister i svåra kristider när våldet löper amok och masshysterin sprider sig som en cancer i samhällskroppen?"[2]
Kritiken mot nazismen
Partiväsendets avigsidor äro iögonfallande. Det småskurna, finurliga har stort utrymme. Små intressen, rädd undfallenhet för de minst omdömesgilla, fördomsfullhet, allt detta kan ibland göra sig brett inom parlamentarismen. Ingen går villigare med på alla dessa anklagelsers riktighet än den, som trots allt är oryggligt förvissad om att demokratin och parlamentarismen beteckna den enda framkomliga vägen. Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet. Man kan förtvivla om folkväldet endast om man förtvivlar om människorna själva. Ur Demokrati och diktatur (1933) |
Sin historiska ryktbarhet har Segerstedt främst erhållit som en av de mest konsekventa svenska kritikerna av den tyska nazistregimen. Hans artikel från den 3 februari 1933, som avslutades med orden ”Herr Hitler är en förolämpning”, föranledde den tyske riksministern Hermann Göring att skicka ett hotfullt genmäle till GHT. ”Det förefaller, som herr Göring trodde, att Sverige vore något slags annex till det tyska riket” (GHT 1933-02-08), svarade Segerstedt i en ledare, där han än starkare underströk sitt avståndstagande från Hitler: ”Den som har ögon att se med, kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland”.
Samma år publicerade Segerstedt på Albert Bonniers förlag den korta debattskriften Demokrati och diktatur där han med händelseutvecklingen i Tyskland i bakgrunden resonerar omkring demokratins villkor.
Segerstedt uttryckte tvivel om det lämpliga i att Sverige deltog i Olympiska spelen i Berlin 1936 och angrep klarsynt den brittiske premiärministern Neville Chamberlains naivitet gentemot Hitler vid "fredsuppgörelsen" 1938.
Konflikten med det officiella Sverige under andra världskriget
Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda (borgerliga[källa behövs]) statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Hitler [3], kom nästa konfiskation. Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget. Han har ansetts vara en av de mest betydande antinazistiska publicisterna under andra världskriget; vissa av hans artiklar lästes upp i engelsk radio samma dag som de publicerats, och Norge betraktade honom som en folkhjälte.
Segerstedt avled en dryg månad innan andra världskriget i Europa avslutades.
Eftermäle
Som företagsledare var Segerstedt under sitt långa chefredaktörskap för GHT inte framgångsrik; GHT tappade under 1930- och 40-talen - genom diverse missbedömningar av Segerstedt - marknadsandelar till den 1926 startade Göteborgs-Posten. Påstådda sympatier för Italiens diktator Benito Mussolini under 1920-talet har i efterhand lagts Segerstedt till last. Dessutom väljer en del försvarare av samlingsregeringens linje fortfarande att på grund av hans hängivna motstånd mot Hitler och Nazityskland se honom som en verklig svensk säkerhetsrisk, främst med avseende på de första krigsåren.
Det vanligaste eftermälet är dock att publicisten Segerstedt hyllas som en av få klarsynta, förutseende betraktare av världsläget och som en konsekvent sanningssägare i en tid, då sådana var sällsynta.
Referenser
Noter
- ↑ "Inspirerande om motstånd", Nättidningen Alba 2007-09-06, hämtad 2008-08-12
- ↑ "Högdragen elitist i rättan tid", Svenska Dagbladet 2007-09-27, hämtad 2008-08-04
- ↑ Hugemark (red). I orkanens öga, s. 243
Tryckta källor
- Blanck, Anton, artikel i Svenska Män och Kvinnor del 6 (Sthlm 1949)
- Segerstedt i GHT. Red. Bertil Heddelin, Bertil Ekstrand, Lennart Franzén. Lund 1984.
- Torbacke, Jarl: ”Segerstedt, Torgny Karl”. I: Svenskt biografiskt lexikon, Bd. XXXI, s. 777-787.
- Göteborgs nation i Uppsala V.T. 1936 - V.T. 1942 : Matrikel, Mauritz Bäärnhielm & Lars Svensson, Almqvist & Wiksell Boktryckeri, Uppsala 1943 s. 16
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Torgny Segerstedt (1876-1945)
