Uno von Troil

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Ärkebiskop Uno von Troil

Uno von Troil.jpg
Uno von Troil (1746-1803). Målning av Lorens Pasch d.y.


Kyrka Svenska kyrkan

Stift Linköpings stift, biskop
Period 17801786
Företrädare Petrus Filenius
Efterträdare Jacob Axelsson Lindblom

Stift Uppsala stift, ärkebiskop
Period 17861803
Företrädare Carl Fredrik Mennander
Efterträdare Jacob Axelsson Lindblom

Prästvigd 1773 i Västerås
Akademisk titel Teologie doktor 1779
Född 24 februari 1746 i Stockholm
Död 27 juli 1803 vid Sätra Brunn


Uno von Troil, född den 24 februari 1746 i Stockholm, död den 27 juli 1803 vid Sätra Brunn, var svensk ärkebiskop 1786-1803.

Innehåll

Biografi

Uno von Troil var son till biskopen i Västerås Samuel Troilius, senare ärkebiskop, och farbror till landshövding Samuel von Troil. Han blev student i Uppsala 1757, filosofie magister primus 1770, prästvigdes i Västerås 1773 och blev regementspastor samma år. Ordinarie hovpredikant 1775, överhovpredikant 1777, pastor primarius 1778, biskop i Linköping 1780 och slutligen ärkebiskop 1786. Han utnämndes till teologie doktor 1779.

Under sin studietid i Uppsala synes Uno von Troil ha tagit starkast intryck av Johan Ihre, som han disputerade för, med närvaro av hela hovet 1767. I disputationen framlade han så starka uttryck för liberala tankesätt, att drottningen retade upp sig, men han ansågs redan då vara en av sin generations kunnigaste och lärdaste män.[1]

Omedelbart efter sin examen 1770 företog han en vidsträckt utländsk resa, under vilken han besökte en stor mängd högskolor och stiftade bekantskap med dåtidens lärda män. Särskilt dröjde han i Göttingen, där han studerade under Michaelis, Köhler, Walch och Hamberger. Från Tyskland fortsatte han till Frankrike, där han trädde i förbindelse med upplysningstidens främsta män, Rousseau, Denis Diderot och Jean d'Alembert.

Under sin vistelse i London beslöt han att i sällskap med sir Joseph Banks och sin berömde landsman Solander att företa en resa till Island. Denna skildrade han sedan mästerligt i Bref rörande en resa till Island (1777, också utgiven i tyska, engelska och franska upplagor). Den utförliga journal som von Troil förde under sin utrikes resa förvaras i Uppsala universitetsbibliotek.

Vid hemkomsten valde han den prästerliga banan, och gjorde där en sällsynt snabb karriär. Förklaringen till det är att söka i att Gustav III hade en förkärlek för upplysta prelater med starkt intresse för andlig odling och att han gynnade adliga vid befordran inom kyrkan.

Man gör dock von Troil orätt om man anser honom vara en servil lycksökare utan intresse för de kyrkliga uppgifterna. Han hade tagit starka intryck av tidsandan men saknade ingalunda personlig religion. Dock var hans intressen ursprungligen mera lärda och allmänt humanistiska.

På grund av sin ämbetsställning deltog von Troil i det politiska livet som en man i främsta ledet. Han började som varm anhängare till Gustav III, och kungen hade i honom en skicklig förespråkare vid 1786 års riksdag, då han i ärkebiskop Mennanders frånvaro fungerade som sitt stånds talman, en omständighet, som utan tvivel bidrog till hans utnämning till ärkebiskop.

Ärkebiskopinnan Magdalena ("Lona") von Troil (1753-1794). Målning av Lorens Pasch d.y..

Rojalist var han 1789, men som adelsman delade han dock de adliga farhågorna och sympatierna och ägde ej heller sitt stånds fulla förtroende. Förgäves sökte kungen övertala honom att stödja genomförandet av den s.k. Förenings- och säkerhetsakten. Han begärde dock, och fick, kungens tillstånd att vid det avgörande ögonblicket ställa sig sjuk, och J.A. Lindblom trädde i hans ställe. Så skedde också vid aktens undertecknande. Efteråt gjorde han fåfänga försök att återfå den forna kungliga gunsten. Han var emellertid närvarande vid Gustav III:s dödsbädd och höll sedermera likpredikan över honom.

Troil gifte sig 1776 med Magdalena ("Lona") Elisabet Tersmeden (1753-1794), dotter till assessorn Jacob Tersmeden d.y. och Magdalena Elisabet Söderhielm.

Skrifter och ämbetsgärning

Som stiftschef visade von Troil stor duglighet. Vid prästmötet i Linköping 1784 genomfördes konfirmationen. Vid visitationerna i ärkestiftet ägnade han stor och välbehövlig uppmärksamhet åt de ekonomiska angelägenheterna och lyckades införa ordning och reda. Fattigvården och undervisningsväsendet låg honom också om hjärtat.

För förmyndarregeringens och Gustav IV Adolfs reaktionära kyrkopolitik beträffande prästerskapets ortodoxi föll han i någon mån undan. För lösningen av tidens allmänkyrkliga frågor var von Troil livligt verksam. Han ledde som preses förhandlingarna vid jubileumsfesten 1793, utfärdade program vid dess öppnande samt framställde egna och andras önskemål rörande ny bibelöversättning och nya församlingsböcker. Bibelöversättningen i sig själv synes dock inte ha intresserat honom. Så mycket mera arbete nedlade han emellertid på psalmbokens och kyrkohandbokens förbättring.

1793 utkom Förslag till kyrkosånger för Svenska församlingen, vanligen kallad Uppsala profana psalmbok, eftersom Uppsala domkapitel enligt uppdrag utgett densamma, eller Troilska profana psalmboken, därför att von Troil hade största förtjänsten av att den blev färdigställd.

Behandlingen av de gamla psalmerna var anmärkningsvärt pietetsfull. Dock rensades språket från "orientaliska" (bibliska) uttryck och fick en mer abstrakt filosofisk prägel. I en del av de nya psalmerna framträdde den neologiska tendensen mera påtagligt, en moderat neologi i Gellerts och Spaldings anda. Psalmboksfrågan fördes dock ej genom det Troilska förslaget nämnvärt fram mot sin lösning.

Större insats gjorde von Troil genom Förslag till en ny kyrkohandbok (1793). Ganska skonsamt hade von Troil här gått fram. De gamla ritualen var i huvudsak bibehållen. Men han hade "sökt mildra ordasätten och lämpa språket efter som tiden nu kräfver". Alla främmande ord, såsom halleluja, hosianna, var uteslutna. Nytt var kapitlet om skriftermål. Nytt var också konfirmationsritualen.

Det är von Troils förtjänst att den liturgiska traditionen i Sverige blev mera obruten än i andra kyrkor under upplysningstiden.


Företrädare:
Petrus Filenius
Biskop i Linköpings stift
1780–1786
Efterträdare:
Jacob Axelsson Lindblom
---Sidenote START---
Patriarkalkors
Sveriges ärkebiskopar

Företrädare | Efterträdare

Carl Fredrik Mennander | Jacob Axelsson Lindblom


Källor

Noter

  1. Oxenstierna, s.74
Personliga verktyg
På andra språk