Från Rilpedia

Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk.

Per Daniel Amadeus Atterbom, född 19 januari 1790 i Åsbo i Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, var en svensk författare och kritiker. Han var professor i Uppsala, ledamot av Svenska Akademin och skrev det romantiska verket Lycksalighetens ö.

Atterbom blev professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Farfar till Ebba Atterbom. Han var lärare åt blivande kung Oscar I under åren 1819-1821.

Släkten Atterbom härstammar från bonden Lars Hemmingsson i Ledberg i Östergötland, som föddes under andra halvan av 1500-talet. Släktnamnet upptogs av dennes sonson, komministern Jonas Hemmingi Atterbom efter hemmanet Attorp i Rappestads socken, där han föddes 1663.

Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt, och behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå, som båda av honom själv kallades sagospel. Dessa arbetade han på från 1811. Den förra publicerades 1824 och 1827 i två delar, och den andra, publicerades från början 1814 som ett fragment i Poetisk Kalender. Svenska siare och skalder 1-6, vår första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841-1855, och för vilken han fick sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835).

Trots stora framgångar, var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och stundtals öppet smädad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism.

Innehåll 1 Uppväxt 2 Nyromantiker i Uppsala 3 Tysklandsresan och senare delen av livet 4 Lycksalighetens ö 5 Dikter 6 Vetenskapliga verk 7 Verk av Atterbom 8 Källor 9 Externa länkar

Uppväxt

Som son till komministern Gabriel Atterbom och dennes svärmiskt religiösa hustru, Hedvig Kristina Kernell, var barndomen av avgörande betydelse för Atterboms framtida diktning och filosofiska åskådning. Han var tidigt utvecklad och sysslade redan som barn med författarskap. Vid åtta års ålder skrev han en roman, Alphonsus och Marina, historia gjord av mig. Inåtvänd och fysiskt klen, var Atterbom en bokvurmare, som vid tio års ålder på egen hand lärt sig tyska ur Pufendorfs universalhistoria och Hübners geografi, läst Mörks Adalrik och Göthilda, Wallenbergs Susanna, Dalins dikter, Snorres konungasagor och Vilkinasagan, Cornelius Nepos med mera. 1799 sattes han i skola i Linköping, där han bodde hos sin morbror, konsistorienotarien Per Kernell, en av Leopolds närmaste vänner, i vars välförsedda bibliotek han flitigt vidgade sina kunskaper. Han lärde känna Leopolds, Kellgrens, Lidners, Bellmans och Franzéns verk och hänfördes av dem. Men ännu mer älskade han några tyska författare, nämligen Wieland och framför allt Bürger.

Nyromantiker i Uppsala

År 1805 blev Atterbom student i Uppsala och intogs på hösten samma år i sällskapet Vitterhetens vänner, som emellertid snart upplöstes. Faderns frånfälle 1807 resulterade i en kris som skulle återkomma och fortsätta plåga Atterbom livet ut. Under krisen kom han i kontakt med den tyska nyromantikens estetiska och filosofiska idéer, bl.a. genom författare som Novalis och Tieck. Detta ledde till en övertygelse i vilken han först deltog i Vitterhetens vänner och sedan med likasinnade bildade sällskapet Musis amici 1807, vilket följande år bytte namn till Auroraförbundet. Från 1810 utgav sällskapet tidskriften Phosphoros där en intensiv propaganda bedrevs. Atterboms främsta bidrag i detta var som lyriker, men han författade även polemiska skrifter. Tidskriften dog ut under 1813.

Auroraförbundet fattade snart som sin uppgift att reformera den svenska vitterheten, och de viktigaste datumen i Atterboms liv under andra decenniet av 1800-talet betecknar betydelsefulla händelser i svensk litteraturhistoria. Genom studiet av den moderna tyska litteraturen hade Auroraförbundets medlemmar fått helt andra begrepp om poesiens väsen än deras samtids svenska vitterhet grundade sig på. Denna befann sig vid 1800-talets början i en epigon-och avmattningsperiod, som träffande kallats den svenska litteraturens järnår. Huvuddelen av de dikter, som skrevs, var moraliserande dikter och reflektionsvers av tämligen ringa värde, utan innerlighet och styrka i känslan, och med en enformig metrik, vars kulmen syntes nådd i den företrädesvis gynnade alexandrinen. Genom sin drömmande och grubblande natur, genom sina barndomsintryck från Åsbodalens idylliska skönhet samt genom den i föräldrahemmet rådande kristliga fromheten var Atterbom förutbestämd för de nya riktningar, som inom tysk vitterhet avlöst den franskklassiska skolan.

I motsättning till denna satte nämnda riktningar fantasin som konstprincip i stället för förståndet, strävade att genom dikten uttrycka framför allt känslor och stämningar och sökte nå sitt mål genom suggestiva medel, som färg- och bilduttryck samt akustiska effekter. 1700-talets rationalism avlöstes av romantiken, och det är dess mystiska världsåskådning och musikalisk-syntetiska poesi, för vilka Atterbom blev förkämpen i vårt land. Redan tidigare än Auroraförbundets medlemmar hade Hammarsköld och Livijn, K. A. Agardh och Askelöf påverkats av romantiken, för vilken Stockholm och Uppsala blev centra.

Omvälvningen inom litteraturen krävde både ett estetisk-kritiskt fälttåg mot den akademiska riktningen och utvecklandet av en positiv skönlitterär produktion. Både var för sig och i förening skapade Stockholmskretsen och Uppsalakretsen nya organ för sin litterära verksamhet. Den förra började kampanjen i december 1809 med veckotidningen Polyfem, som väsentligen innehöll persiflerande och ironiska stycken, och där Atterbom deltog med de i hetsigt polemisk ton skrivna dikterna Xenier och Rimmarbandet. Uppsaliensarna grundade månadsskriften Phosphoros, vars första häfte utkom sommaren 1810, och den av Atterbom redigerade Poetisk calender (1810-1822) samt slutligen Svensk litteraturtidning, utgiven av Palmblad i förening med Atterbom.

Nyromantikernas eller, som de efter Uppsalatidskriften ofta kallades, fosforisternas framträdande förorsakade en långvarig och häftig strid, där man på ömse sidor gjorde sig skyldig till ensidighet och överdrifter. Genom sin ideellt osjälviska, hänsynslösa strävan ryckte Atterbom och hans kamrater ungdomen med sig och omgestaltade vår litteratur, men deras polemik kvarlämnade mycken bitterhet, och man var länge på många håll obenägen att erkänna det genomgripande nydaningsarbete, som de och deras meningsfränder åstadkom eller gav uppslag till. Tidigt hyllad som hövding av sina meningsfränder, intog Atterbom en av de mest framskjutna platserna i den vittra fejden. Viktigast av hans produktion under åren 1810-1817, hans kamp- och utvecklingstid, är hans dikter, genom vilka han blev banbrytande med hänsyn både till formen och till innehållet. Han införde i svensk dikt en absolut stämningspoesi [Fr. Vetterlund), som stod i den skarpaste motsättning till akademisternas logisk-rationella vitterhet, och som sökte tränga ned i och återge det omedvetna

Utgående från Schellings naturfilosofi, sökte Atterbom i dikt tolka frändskapen mellan naturvärlden och människans själsliv och i symbolisk form framställa sin mystiska spekulation. För första gången i svensk poesi nyttjade Atterbom alla verskonstens musikaliska element, rytm, rim och övriga slag av ljudharmoni, medvetet i och för framkallande av stämning, och i hans stil överflödade färgnyanser och bilder. Den svenska naturen blev skildrad i känsliga tavlor, efter att under årtionden ha förbisetts som poetiskt stoff. Under utformandet av denna nya poetiska teknik och under utvecklingen av sin världsåskådning var Atterbom naturligtvis stundom utsatt för att gripa fel och misslyckas i sina experiment. Hans strävan efter känsloskildring medförde stundom en viss konturlöshet, hans språkliga nydaningsiver visade inte alltid lyckliga resultat, och det allegorisk-metafysiska nådde ofta inte fram till klarhet. Det var också dunkel, meningslöst ordprål och tyskeri, som utgjorde de huvudsakliga förebråelserna mot Atterbom, liksom mot nyromantiken överhuvudtaget Motståndarna, vilkas huvudorgan var den av Per Adam Wallmark redigerade Journal för litteraturen och theatern (indragen 1813 och följd av Allmänna journalen), angrep Atterbom med hånfullt underkännande av hans poetiska förmåga, och hans svagaste alster till exempel den av Leopold nedgjorda Tasso-översättningen - underkastades en ytterligt skarp kritik. Denna kritik ställde sig lika oförstående mot Atterboms främsta lyriska dikter från dessa år, till exempel Erotikon (Phosphoros 1810), Skaldarmal (ibid. 1811), ett av de första försöken till en fornnordiskt nationell diktning i Sverige, cykeln Blommorna (Poet. cal. 1812), Allegro och adagio (ibid. 1813) och fragmenten av sagan om Fågel blå (ibid. 1814).

Av Atterboms prosauppsatser under dessa år är flera av betydelse genom sina programuttalanden i filosofi och konstlära. I Phosphoros offentliggjorde han märkliga estetiska avhandlingar om Bellman och Ehrensvärd, vilka båda han satte synnerligen högt, och framhöll Thorild som romantikernas föregångsman. Som inledning till en samling folkvisor, vilka han publicerade i Poetisk calender för 1816 under titeln Nordmansharpan, skrev han en kort översikt över den äldre svenska poesien, där han starkt förhärligade folkdikten, gav mycket erkännande åt Stiernhielm och Franzén samt betonade det nationella i romantikens syftning. Hans granskning av Svenska akademiens handlingar (i Svensk litt. tidn. 1814-1815) var den av hans uppsatser, som väckte största förbittringen hos motståndarna. Den är ett skarpt angrepp på hela den akademiska riktningen och dess inflytande på nationen. Upprördheten på den akademiska sidan var så stor, att Palmblad av hovkansleren hotades med tidningens indragning och erhöll varning av akademiska konsistoriet. Vidare deltog Atterbom i en religionsfilosofisk pressfejd till försvar för schellingianismen, vilken angripits som irreligiös, och man lär till och med ha funderat på att åtala honom för kätteri.

Under det oavbrutna arbetet för den nya vitterheten hade Atterbom även bedrivit sina studier för den filosofiska graden, och han promoverades 1815 jämte Palmblad, Sondén, Almquist, Fahlcrantz med flera. Överansträngning och de polemiska striderna hade lagt på hans axlar tyngre bördor, än han orkade bära, och hans sinne, som inte var nog stålsatt för att härda ut med en offentlig strids hugg och sting, hade blivit överretat. Hans ekonomiska utsikter var mörka, och han hade planer på att för uppehällets skull bli präst eller jurist. Tack vare vänners bemedling erhöll han emellertid pekuniärt understöd, som satte honom i stånd att företa en längre utrikesresa.

Tysklandsresan och senare delen av livet

Under en två år lång vistelse i bland annat Tyskland 1817-1819 kom han, tack vare Amalia von Helwig, som han lärt känna under hennes tidigare besök i Sverige, i beröring med flera av Tysklands ledande andar. Han lärde under denna resa känna Schleiermacher, Rühs, Steffens, Jean Paul, Jacobi, Baader, Wilhelm Müller, Friedrich Rückert, Friedrich Schlegel, Hegel, Solger, Tieck, Thorvaldsen och Oehlenschläger blev Atterbom blev även god vän med Schelling. Resan innebar även ytterligare en kris under vilken han omvärderade delar av den romantiska filosofin och återgick alltmera till den kristna offertanken.

Vid sin hemkomst utsågs Atterbom till lärare i tyska språket och litteraturen för kronprins Oskar, vilket väckte akademikernas förtrytelse. 1821 blev han docent i allmän historia under Geijer, 1824 adjunkt i filosofi och 1828 professor i samma vetenskap, en professur, som han 1835 utbytte mot den nyinrättade i estetik och modern litteratur, för vars tillkomst han länge arbetat. I likhet med det stora flertalet av sina meningsfränder var Atterbom politiskt konservativ och misskände tidens liberala rörelser, varför han också å sin sida alltifrån 1830-talets mitt utsattes för orättvisa kritik av Stockholmspressen. Denna förföljelse öppnade för honom den så länge envist stängda Svenska akademien, där han 1839 invaldes efter Ling. Han förde för övrigt ett stilla, tillbakadraget liv i oförtruten forskning och idog litterär verksamhet. År 1826 gifte han sig med Ebba af Ekenstam, av adlig ätt nr 2220, med vilken han levde i ett sällsynt lyckligt äktenskap, upplöst genom hennes död 1854. Som den siste av de store skalderna från århundradets början, avled han den 21 juli 1855 i Uppsala.

Han är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

Lycksalighetens ö

Det ökade livsmod, den friskare och gladare grundstämning, som var frukten av Atterboms utrikes resa, märktes inte minst i hans vittra alstring efter 1818. I Poetisk calender för 1821 offentliggjorde han bland annat Recensionsblommor och Fridsrop, i vilka han med älskvärt och högsint erkännande åt samtida skalder uppmanade till samfällt och endräktigt arbete för svensk litteraturs förkovran. Sitt program, positiv produktion, fullföljde han också, om än hans vacklande hälsa lade hinder i vägen för utförandet av mer än ett fåtal av hans litterära planer. Emellertid fullbordade han under 1820-talet det sagospel, som länge sysselsatt honom, hans mest omfattande verk, Lycksalighetens ö, vars första del utkom 1824 och andra 1827. Det rönte ett tämligen kallsinnigt mottagande - märkligt nog även från meningsfränder som Hammarsköld - och överflyglades totalt i popularitet av Tegnérs ungefär samtidiga Fritjofs saga. Den omarbetade upplaga, som Atterboms utgav 1854, mottogs med större sympati och beundran. Tredje upplagan utkom 1875, en förkortad skolupplaga 1898. Fragment förblev däremot Fågel blå, på vilken han arbetade 1814 i Uppsala, 1818 i Rom, 1838 på sommarnöjet Steninge och 1855 i Uppsala. Såväl till anläggning som utförande betecknar Lycksalighetens ö höjdpunkten av Atterboms diktning och är ett av nyromantikens förnämsta verk. Dess byggnad erinrar om Tiecks fantastiska dramer, ämnet är hämtat ur en svensk folkbok, för vilken en fésaga av madame d’Aulnoy ligger till grund. Atterbom följde i det hela sagans gång, men tilldiktade fritt figurer (till exempel Svanvit) och episoder (till exempel Astolfs hemkomst och den därvid framställda karikatyren på republiken). Den spekulativa innebörden i dikten, som Atterbom själv förklarade för en allegori, är enligt hans egen tolkning denna: Ingen rätt lycksalighet vinnes med att leva för sig själv, även om detta skulle verkställas i den högsta estetiska form. Poesien, såsom blott sinnlighetens högsta njutning och skimmer, kan ej tillfredsställa ädlare själars längtan efter evigt liv och evig lycka. Astolf är denna längtan. Hans åtrå tager en ensidigt estetisk riktning och missförstår därigenom sig själv. Poemet är poesiens historia ända till den punkt, där poesien antingen måste tillintetgöra sig själv eller också upplyfta sig till religion. Denna allegoriska tolkning kunde visserligen inte uppfattas av den stora allmänheten men för njutandet av diktens skönhet var detta inte nödvändigt, ty dess personer är levande, episk-lyriska gestalter, och händelseutvecklingen fängslar i sig själv. Värmen i framställningen, de åskådliga och färgrika scenerierna, den luftiga och ljusa skönheten i de poetiska personifikationerna, fantasiens uthållighet, diktionens yppighet och omväxling samt planens djupsinne gjorde Lycksalighetens ö till ett av svensk poesis yppersta verk. Framför allt uppskattades en del av de i sagospelet inlagda visorna och romanserna, såsom Jägarsångerna, Vindarnas sånger, Serenaderna, Svanvits sång, Sång från sjön, Astolfs-kvädet och Stjärnornas kor.

Dikter

Av Atterboms smärre dikter under hans mannaålder märkas ytterligare en serie Blommor (1836) och flera hemdikter, tillägnade hans hustru, såsom Den 20 juni 1851 och Tillägnan (av andra upplagan av Lycksalighetens ö, 1854). Den exotiska prakten i hans tidigare diktning ersattes småningom af en enklare, mera idyllisk ton. Grundstämningen är harmoni och förhoppningsfullhet. Från att ha varit den äktromantiska längtans skald blev han mer och mer förhärligaren av den nordiska sommaren och lyckan. Hans lyrik var alltid lika varm och innerlig, men vann i fasthet och behärskning. Bristen på sympati hos allmänheten gjorde emellertid, att hans vuxna poetiska produktion blev relativt sparsam. Han berättar själv i brev att han 1836-1838 varit livligt upptagen av planer till nya dikter, men att frostandar från alla håll, även från ett minst väntat (varmed han syftade på Geijers föga finkänsliga kritik i Litteraturbladet) härjade den andra vår, som han erfor i sin återväckta skaparlust. I missmod avbröt han också utgivandet av sina Samlade dikter, av vilka 1837-1838 två band utkommit. Efter hans död utgavs fragmenten av och planen till Fågel blå (1858) och tre band Lyriska dikter (1863).

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!

En lag blott jag lyder: vad detta befallt!

I tusende skepnader klappar dess blod,

Och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,

Den flödande strömmen av tjusande liv;

Vad mer, om där skummar förgängelsens våg,

Blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Ur Rosen, diktad 1811.

Vetenskapliga verk

Atterboms vetenskapliga författarskap är också omfattande. Som professor i filosofi utgav han Studier till filosofiens historia och system (1835), där han intog en teistisk ståndpunkt på schellingsk grundval.

Därefter utgav han biografier av karaktärerna hos mest framträdande personerna i svensk litteraturhistoria i verketSvenska siare och skalder, eller grunddragen av svenska vitterhetens hävder (1841-1855).

Intill och med Gustaf III:s tidevarv tecknade (2:a upplagan 6 band 1862-1863) med en inledning och supplement med titeln Grunddragen av fornskandinaviska och svenska vitterhetens historia intill Stjernhielm och Karl den tolfte betraktad i sitt förhållande till vitterhet, vetenskap och skön konst (1864). Biografierna är skrivna med betydande uppskattning av de skildrade, vilket kom Atterbom att genomgående se i ljust och fint i analysen av både diktverk och författarpersonligheter.

Särskilt de mer utförliga framställningarna av Emanuel Swedenborgs, Carl Fredrik Ehrensvärds, Thomas Thorilds och Carl Michael Bellmans respektive författaskap utmärks av en djup förståelse för de skildrade individerna, en noggranhet och rik konstnärlig stil och känslig förmåga att lyfta fram det originella.

Vidare skrev Atterbom ett stort antal avhandlingar och essäer. Av dessa uppsatserna om Carl Jonas Love Almquist, Johan Ludvig Runeberg, Erik Johan Stagnelius, tidskriften "Iduna" samt minnesteckningarna över Samuel Hedborn och Vilhelm Fredrik Palmblad. Fleraa av dessa essäer är samlade i Ästhetiska afhandlingar (1866), Minnesteckningar och tal (1869) och Litterära karakteristiker (1870). Postumt utgavs Minnen från Tyskland och Italien (2 band, 1859) samt Poesiens historia (4 band, 1861-1862).

Verk av Atterbom

• Rosen, diktad 1811.
• Samloms bröder. Tonsatt av Johann Christian Friedrich Haeffner.
• Sippan. Tonsatt av Johann Christian Friedrich Haeffner och inspelad med sångaren Nicolai Gedda och pianisten Jan Eyron.
• Vikingasäten, åldriga lundar (1814). Tonsatt av Johann Christian Friedrich Haeffner och inspelningar finns av Allmänna Sången, Orphei Drängar samt studentmusikkåren Hornboskapen.
• Samlade dikter postumt utgivna [1858)
  • Tredje bandet Fågel blå. Sagospel.
• Samlade skrifter. I obunden stil postumt utgivet (1869). Innehåller
  • Del 6 Minnesteckningar och Tal Band I-II

Källor

• Artikeln Atterbom i Nordisk familjebok, Uggle-upplagan band 2.

Externa länkar

• Atterboms Minnen från Tyskland och Italien I-II har getts ut digitalt av Svenska Akademien: Del I och Del II.
• Hans sagospel Fågel blå finns på Projekt Runeberg i texten från 1858.
• Hans litteraturhistoriska verk Svenska siare och skalder finns på Litteraturbanken: del 1 från 1841 och del 2 från 1843

• Wikimedia Commons har media som rör Per Daniel Amadeus Atterbom
  Bilder & media

Företrädare: Pehr Henrik Ling	Svenska Akademien, Stol nr 18 1839-1855	Efterträdare: Johan Henrik Thomander
Företrädare: Lars Peter Walmstedt	Uppsala universitets rektor Ht 1837	Efterträdare: Per Sjöbring
Företrädare: Israel Hwasser	Uppsala universitets rektor 1846-1847	Efterträdare: Anders Erik Knös