Från Rilpedia

Israel Hwasser, född 17 september 1790 i Älvkarleby socken i Uppland, död 11 maj 1860 i Uppsala, läkare, professor, tänkare.

Hwasser fick som ung i mycket ringa mån andras undervisning. Vid Uppsala universitet inskrevs han som student 1804, blev 1810 medicine kandidat och 1812 medicine licentiat samt promoverades frånvarande, med första hedersrummet (primus), till medicine doktor 1813. Under krigen 1813-14 tjänstgjorde han som sjukhusläkare vid svenska hären i Tyskland och Norge samt särskilt vid de stora nederlagssjukhusen i Celle och Kiel. År 1817 erhöll han professuren i praktisk medicin vid universitetet i Åbo. Han blev även ledamot av finska Collegium medicum, till vars vice ordförande han utsågs 1824. Från sina befattningar i Finland tog han avsked 1829 och återvände till Sverige samt utnämndes 1830 till professor i teoretisk och praktisk medicin vid universitetet i Uppsala. År 1855 erhöll han på begäran avsked från sin lärarbefattning, men bedrev även under sina återstående dagar oavbrutet studier och författarskap. År 1840 kallades han till filosofie hedersdoktor vid universitetet i Helsingfors; 1849 erhöll han Svenska Akademiens kungliga pris. Han var ledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala (1831), Vetenskapsakademien (1848) och Svenska Akademien (1854, stol 16) samt hedersledamot av Vetenskapssocieteten i Helsingfors (1840) och av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (1858).

Hans författarskap var mer poetiskt och konstruerande än analytiskt och strängt vetenskapligt bevisande. Sin övertygelse om vetenskapernas inre enhet och nödvändiga sammanhang samt sina upphöjda åsikter om medicinens vetenskapliga betydelse framställde i en mängd uppsatser om universitetsinrättningen. Det var enligt Hwasser dennas uppgift att till ett organiskt helt och för ett gemensamt ändamål sammanhålla vetenskapens alla forskningsarter samt att därigenom upprätthålla både dess inflytande på samhällets högsta livsyttringar och dess självständighet mot tillämpningsskolornas rama nyttighetssträvan. Han var därför en stark motståndare till att utbryta det medicinska studiet från universitetet och förlägga detta till en specialskola i huvudstaden, vilket han uppfattade som universitetets sönderbrytning och medicinens nedsättning till blott yrkeskunskap. Striden om detta började han genom sin avhandling Om Carolinska institutet (1829), vilken var icke blott en stridsskrift, utan även en fullständig bekännelse av hans vetenskapliga övertygelse. Utan hans insatser skulle troligen den medicinska undervisningen vid Uppsala universitet skulle troligen ha upphört till förmån för Karolinska institutet. På 1830-talet stiftade han även Uppsala läkarförening.

Men dels till följd av medicinens naturfilosofiska riktning under den tid, då han erhöll sin egentliga medicinska utbildning, dels till följd av hans personliga egenart anlag hängav sig Hwasser vida mer åt spekulativ betraktelse än åt naturvetenskaplig och medicinsk forskning efter våra dagars strängt empiriska metod. Med den praktiska medicinens enskilda utövning befattade han sig efter återflyttningen från Finland föga, men bestred alltjämt sjukvården på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Bland de teoretiskt medicinska läroämnena infördes i Sverige först genom Hwasser studiet av de medicinska teoriernas, den medicinska litteraturens och folksjukdomarnas historia, vilken han uppfattade som en del av den allmänna kulturhistorien och bearbetade såväl i offentliga föreläsningar som i särskilda avhandlingar. Den mest framstående bland de sistnämnda är Sydenham. Ett bidrag till medicinens culturhistoria (1845), Här kan även nämnas avhandlingen om Olof Rudbeck (1846), vilken Jöns Jacob Berzelius ansåg som sin motståndares bästa skrift.

Egenarten i Hwassers åsikter och uttryckssätt, vare sig han behandlar etiska, estetiska, sociala eller politiska ämnen, har huvudsakligen sin grund däri, att hela hans vetenskapliga betraktelsesätt utvecklat sig från en medicinsk utgångspunkt, från hans uppfattning av sjukdomens och förgängelsens väsen, vilket av honom bestämdes som självförstöring. Den tanken, att individen, när han bestämmer sig själv, bestämmer sin egen undergång, blev uppslaget icke blott till hans konstruktion av sjukdomsläran, vilken tydligast framställs i inledningen till hans avhandling Om cholerafarsoten (1836–1837), utan även till hans betraktelser av alla övriga frågor inom människans såväl kroppsliga som andliga liv.

Hwassers mest lästa skrifter var: Om äktenskapet (1841) och Om vår tids ungdom (1842). Till den senare sluter sig hans lärorika antropologiska framställning av Mannens ynglingaålder (1856, avtryck ur tidskriften Skandia, 1833). Återkommen till Sverige var Hwasser den förste, som från en upphöjd ståndpunkt belyste frågan om Finlands förening med Ryssland. Han författade även inom det historiska och politiska området, där han i allmänhet intog en strängt konservativ ståndpunkt, flera djuptänkta skrifter, av vilka här må nämnas Om Sverges framtid (1843), Om allianstractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812 (1838), Om Norges befrielse och förening med Sverige (1857) samt hans många Skålar och föredrag i "Karl Johans förbundet" (1848–60). Hwassers Valda skrifter utgavs 1868–1870 av P. Hedenius.

Källor

• Crusenstolpe, Magnus Jacob, nekrolog över Hwasser i Svea folkkalender s. 148, 1861.

Företrädare: Johan Thorsander	Uppsala universitets rektor Vt 1835	Efterträdare: Johan Bredman
Företrädare: Christian Erik Fahlcrantz	Uppsala universitets rektor 1845–1846	Efterträdare: Per Daniel Amadeus Atterbom
Företrädare: Samuel Grubbe	Svenska Akademien, Stol nr 16 1854-1860	Efterträdare: Carl Vilhelm August Strandberg

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hwasser, 1904–1926 ^(Not).