Gregorianska kalendern

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Nya stilen)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Gregorianska kalendern är den kalender som används i de flesta av jordens länder. Den föreslogs av Aloysius Lilius och antogs av påven Gregorius XIII 24 februari 1582, som en mindre ändring av den julianska kalendern. I Sverige infördes gregorianska kalendern år 1753.

Genomsnittsåret i den julianska kalendern var 365,25 dygn långt men eftersom genomsnittsåret är 365,2422 dygn kommer kalendern så småningom i otakt med årstiderna. I den julianska kalendern var år skottår om de hade årtal jämnt delbara med fyra. I den gregorianska kalendern är ej jämna århundraden skottår såvida dessa ej är jämnt delbara med 400. Detta innebär att exempelvis åren 1800 och 1900 ej var skottår, medan 2000 var skottår. Den gregorianska kalendern får i genomsnitt 365,2425 dygn på ett år, vilket idag ger ett fel på bara ett dygn per cirka 3000 år (med fortsatt inbromsning av jordrotationen kan dock kalendern komma ur fas snabbare än så).

Innehåll

År

Åren i den gregorianska kalendern räknas efter Kristi presumtiva födelse, där kalenderns epok, det första året, är år 1. Förkortningarna "e.Kr." eller "f.Kr." används parallellt med vt eller fvt för att förtydliga att årtalet avser efter respektive före epoken; utan förkortning är det normalt underförstått att åren efter epoken avses. Kristi födelse tros ha uppskattats fel med några år, då Jesus enligt senare uträkningar skall vara född år 7 till 4 f.Kr., men systemet är så inarbetat att det fortfarande används. Den felaktiga beräkningen av Kristi födelse gjordes av abboten Dionysius Exiguus som år 525 fick uppdraget av påven att ytterligare precisera tiden för kristen påsk, denna gång utan att relatera årtalet till en specifik regents trontillträde så som det gjorts sedan urminnes tider. Ett tidigare försök att bestämma tid för påsk gjordes vid kyrkomötet i Nicaea år 325, då enligt principen "första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen".

Första århundradet efter Kristus omfattar åren 1 till 100, andra århundradet 101 till 200, tredje århundradet 201 till 300 och så vidare. Första århundradet före Kristus omfattar 1 f.Kr. till 100 f.Kr., andra århundradet före Kristus 101 f.Kr. till 200 f.Kr. och så vidare. Man räknar alltså bakåt i tiden utifrån epoken på detta sätt. Observera att vi numera, av praktiska skäl, brukar räkna de 100 år som börjar på samma siffror för ett århundrade, vilket, om man interpolerar bakåt, skulle medföra att det första århundradet före Kristus, och det första efter Kristus, bara innehåller 99 år.

Hur man betecknar hundratalen varierar i olika länder. I Storbritannien räknar man antal århundraden. T.ex är år 0-100 "the first century". Därför är det som vi kallar 1800-talet exempelvis detsamma som "the 19th century" i Storbritannien.

I andra kalendrar räknas åren utifrån andra händelser. Den judiska kalendern börjar 7 oktober 3761 f.Kr. (detta är dock inte tiden för Adams skapelse, som tänks ha inträffat nästan ett år senare, 26 september 3760 f.Kr., utan ett fixerat ögonblick 349 dagar innan Gud skapade världen enligt traditionell judisk historieskrivning); den romerska kalendern började 21 april 753 f.Kr. (Roms grundande); den bysantinska kalendern börjar med mars 5508 f.Kr. (Världens skapelse beräknad enligt Septuaginta) och den muslimska kalendern börjar 16 juli 622 e.Kr. (Muhammeds flykt till Medina).

Månader

En månad var ursprungligen en lunär cykel, det vill säga tiden från en viss månfas (till exempel fullmåne) till nästa förekomst av denna fas, vilket är en period på drygt 27 dygn. Se vidare månen.

Gregorianska kalendern har 12 månader som fått sina namn från romerska gudar, kejsare och räkneord:

September betyder med ursprung från latin, den sjunde månaden, medan vi anser att det är den nionde månaden. På samma förbryllande sätt är det med oktober, som betyder den åttonde månaden, november den nionde månaden och till slut december den tionde månaden. Detta förklaras av att man på romartiden ansåg att året började vid vårdagjämningen i mars, och att året avslutades med januari och februari som nr 11 och 12.

13 månader på ett år förekommer ibland vid företagsredovisning. Om det fiskala året upphör i exempelvis december har inte alla på det gångna redovisningsåret löpande skulder som uppstått under slutet av året hunnit betalas eller likvid har inkommit för fordringar. Man inför då en fiktiv trettonde månad, som löper parallellt med januari det påföljande året. De dagliga affärstransaktionerna bokförs då på månad 13 eller månad 1 allt efter det år som transaktionen skall hänföras till. Genom detta knep blir årsredovisningarna rättvisande.

I vissa länder, exempelvis Italien, förekommer det att varje år en generell gratifikation utdelas på nyåret till personalen som en trettonde månadslön.

Veckor

En vecka är en tidsperiod som sträcker sig över sju dagar som räknas oberoende av månadernas och årens växlingar. Det som är särskilt anmärkningsvärt med veckan är att den saknar anknytning till någon naturlig cykel. Den hebreisk-kristna traditionen förklarar den som ett resultat av hur världen skapades av Gud. De ortodoxa folken och judarna har därför för de flesta dagar endast ett nummer. I övriga polyteistiska traditioner föll detta i glömska. Välorganiserade folk såsom babylonierna sökte förklara veckan utifrån de sju himlakropparna (månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter, Saturnus), som de uppfattade som gudar. De nordiska folken namngav dagarna enligt följande:

Dagar

Dagarna i varje månad räknas med datum.

Med en dag menas antingen

  • tiden från solens uppgång till nedgång
  • tiden mellan två nedgångar (ursprunglig tradition)
  • tiden mellan två uppgångar
  • tiden från midnatt till nästa midnatt

Den första betydelsen syftar på dygnets ljusa del, som skiftar med årstiderna. De övriga syftar på dygnet, såsom ett mått för tideräkning. Av dessa är den första betydelsen den ursprungliga, bevarad i den hebreisk-kristna traditionen. Den sista är den moderna metoden (se nedan). Dygnet indelas i 24 timmar som i sin tur indelas i 60 minuter indelade i 60 sekunder.

I Sverige, är numera 24-timmarsräkning allmänt vedertaget, exempelvis i tidtabeller, men i dagligt tal använder man ännu konventionellt 12-timmarsräkning. "Klockan 4" kan då avse antingen mycket tidigt på morgonen eller på eftermiddagen. Ofta framgår det av omständigheterna vilket som menas, så i allmänhet medför detta inte några problem. I speciella fall kan det dock misstolkas, och för att undgå missförstånd är det säkrast att hålla sig till 24-timmarsräkning.

I Sverige gör man en distinktion på kl 2400 och kl 0000. Dygnet slutar kl 2400 och nästa dygn börjar kl 0000. Väl att märka är att kl 2400 och kl 0000 inträffar vid exakt samma ögonblick, inte den ringaste mikrosekund skiljer dessa klockslag åt.

I engelsktalande länder har man konservativt hållit fast vid AM (ante meridiem, före middagstiden) och PM (post meridiem, efter middagstiden), vilket ger en del praktiska problem vid verkställighet av något skeende just vid 12-slaget, antingen det nu gäller 12 på dagen eller midnatt. Tvetydigheter har då undvikits genom att man säger att verksamhet A upphör kl 11:59 AM (det vill säga 11:59 enl 24-timmarsklockan) och verksamhet B börjar kl 12:01 PM (det vill säga 12:01 enl 24-timmarsklockan). Eller också bestämmes att verksamhet A slutar 11:59 PM (23:59 enl 24-timmarsklockan), medan verksamhet B börjar kl 12:01 AM (00:01 enl 24-timmarsklockan). Noga räknat uppstår då ett interregnum på en minut, eller en allmän tveksamhet om vad som gäller under hela 2 minuter.

AM/PM-klockan runt 12:00 (middag) och 24:00/00:00 (midnatt) går så här jämfört med 24-timmarsklockan:

11:59 AM = 11:59
12:00 PM = 12:00
12:01 PM = 12:01
12:59 PM = 12:59
 1:00 PM = 13:00
11:59 PM = 23:59
12:00 AM = 00:00
12:01 AM = 00:01
12:59 AM = 00:59
 1:00 AM = 01:00

Detta kan tyckas vara petitesser. "En minut hit eller dit spelar väl ingen roll?" Men det kan i praktiken vara kritiskt, exempelvis vid omkoppling i ett telekommunikationsnät, då manövern måste utföras i exakt samma ögonblick i bägge ändar av förbindelsen, om det ska kunna ske avbrottfritt.

För den enskilde kan det bli problem med inställning av elektroniska väckarklockor, som många gånger har den ålderdomliga AM/PM-funktionen som bas. Om klockan ska ringa vid exakt midnatt eller exakt middag, är det i praktiken lätt hänt att ringningen kommer 12 timmar fel. Antingen för tidigt eller för sent, beroende på hur man tolkat AM rep PM vid inställning av väckningstiden. Att klockan ringer för tidigt kan vara förargligt; ringer den för sent kan det vara förödande, om man har någon tid att passa. Ett gott råd är att aldrig ställa väckningen på exakt kl 12, utan 1 minut före eller 1 minut efter 12 så att man är säker på om det är AM eller PM som gäller, när klockan byter halvdygn och förväntas ringa.

I engelsktalande länder har man ofta kallat 24-timmarsräkning för "militärt klockslag" eftersom militären tidigt anammat 24-timmarsräkning.

Ett liknande problem föreligger vid omställning mellan vintertid och sommartid. Vid omställning från vintertid till sommartid på våren förlorar man en timme. Dygnet är bara 23 timmar långt. På hösten, när man ska vrida tiden rätt igen kommer samma klockslag två gånger. Dygnet blir då 25 timmar långt. Vid tidstämpling av tidskritiska verksamheter har man där ett klart problem, till exempel vid rapporter av något som hänt just omkring växlingstiden. Hände det samtidigt som något annat, eller hände det före eller hände det efter?

Växlingen brukar ju ske på natten. Men om man har skiftarbete över den kritiska tiden, för hur många timmar skall man ha ersättning för så kallad obekväm arbetstid? Hur räknar man tiden mellan de obligatoriska vilotimmar, som vissa yrkesgrupper måste iaktta enligt lag eller avtal?

Gregorianska kalenderns införande

Tyskt frimärke från 1982 utgivet med anledning av 400-årsjubiléet av den gregorianska kalenderns införande i Tyskland. Bilden på frimärket är hämtad från en bok utgiven av Jahonn Rasch 1586.

Följande år infördes den gregorianska kalendern i några olika länder:

Införandet i Sverige

I november 1699 beslöt den svenska regeringen att gregorianska kalendern skulle införas i Sverige. Men det skulle inte ske direkt, utan man skulle utesluta skottdagen under 11 skottår (1700-1740) för att få en anpassning i lagom takt.

År 1700 slopade man alltså skottdagen, men i fortsättningen gjorde krig och elände att man glömde bort planerna. Sverige hade nu fått en egen kalender, som inte fanns i något annat land, tio dagar efter den gregorianska och en dag före den julianska. Till slut fann man det opraktiskt, så 1711 beslöt Karl XII att man skulle återgå till den gamla kalendern. Det gjordes på så sätt att man satte in en extra skottdag, fredagen den 30 februari, 1712, den så kallade tillökningsdagen.

1753 togs det stora steget till den nya kalendern. Det gick till så, att man tog bort de 11 sista dagarna i februari. 17 februari följdes därför av 1 mars. Sverige ville undvika hänvisningar till påvar, så den gregorianska kalendern kallades för nya stilen. Tiden före 1 mars 1753 kallades för gamla stilen. Genomförandet var dock inte populärt hos alla – många ansåg att man tog bort 11 dagar från deras liv.

Dessa förändringar i tidräkningen har en liten effekt än idag, nämligen i släktforskningssammanhang. Människor som föddes på ena och dog på andra sidan om 1753 års skifte blev alltså elva dagar yngre, än vad man kunde ha förväntat sig. Om kyrkböckernas datum för födelse, giftermål, begravning eller dylikt inträffade före skiftet är det alltså elva dagar mindre än så många dagar sedan man kunde ha förväntat sig, att det skulle vara.

Se även

Personliga verktyg