Merkurius
Från Rilpedia
MESSENGER-bild av Merkurius
|
||||||||||
| Epok J2000 | ||||||||||
| Aphelium | 69 816 900 km 0,466 697 AU |
|||||||||
| Perihelium | 46 001 200 km 0,307 499 AU |
|||||||||
| Halv storaxel | 57 909 100 km 0,387 098 AU |
|||||||||
| Excentricitet | 0,205 630 | |||||||||
| Omloppstid | 87,9691 dagar 0,240 846 år |
|||||||||
| Synodisk omloppstid | 115,88 dagar[2] | |||||||||
| Medelhastighet i banan | 47,87 km/s[2] | |||||||||
| Medelanomali | 174,796° | |||||||||
| Inklination | 7,005° 3,38° mot solens ekvator |
|||||||||
| Periheliumargument | 29,124° | |||||||||
| Månar | Ingen | |||||||||
|
Fysikaliska data
|
||||||||||
| Ekvatorradie | 2 439,7 ± 1,0 km[3][4] 38,29% av jordens |
|||||||||
| Avplattning | < 0,0006[4] | |||||||||
| Ytarea | 7,48×107 km² 10,8% av jordens[3] |
|||||||||
| Volym | 6,083×1010 km³ 5,4% av jordens[3] |
|||||||||
| Massa | 3,3022×1023 kg 5,5% av jordens[3] |
|||||||||
| Medeldensitet | 5,427 g/cm³[3] | |||||||||
| Ytgravitation vid ekvatorn | 3,7 m/s² 0,38 g[3] |
|||||||||
| Flykthastighet | 4,25 km/s[3] | |||||||||
| Axellutning | 2,11′ ± 0,1′[5] | |||||||||
| Nordpolens rektascension | 18 h 44 min 2 s 281.01°[2] |
|||||||||
| Nordpolens deklination | 61,45°[2] | |||||||||
| Albedo | 0,119 (Bond) 0,106 (geom.)[2] |
|||||||||
| Yttemperatur 0°N, 0°W 85°N, 0°W |
|
|||||||||
| Skenbar magnitud | upp till −1,9[2] | |||||||||
| Vinkeldiameter | 4,5" – 13"[2] | |||||||||
|
Atmosfär
|
||||||||||
| Tryck vid ytan | spår | |||||||||
| Sammansättning | 42% molekylärt syre 29,0% natrium 22,0% väte 6,0% helium 0,5% kalium Spårmängder av argon, kväve, koldioxid, vattenånga, xenon, krypton och neon |
|||||||||
 Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen
|
||||||||||
- Den här artikeln handlar om planeten Merkurius. För den romerske guden som givit namn åt planeten, se Mercurius.
Merkurius är den innersta och minsta planeten i solsystemet och har en omloppstid runt solen på 88 dagar. På grund av sin närhet till solen är den svår att observera från jorden och kan bara ses i gryning eller skymning, men Merkurius har ändå varit känd i åtminstone 5 000 år. Planeten saknar, liksom Venus, naturliga satelliter (månar).
Man vet relativt lite om Merkurius. Mycket av informationen om planeten samlades in av den första rymdsonden som varit i närheten, Mariner 10 (1974–1976). Den 14 januari 2008 passerade dock den betydligt mer avancerade sonden MESSENGER planeten. År 2009 gör den en ny passering för att slutligen år 2011 nå en omloppsbana runt Merkurius.
Ytan är ganska lik månens då den har relativt många kratrar. Merkurius har ingen atmosfär att tala om, och yttemperaturerna varierar mellan -173° Celsius i botten av kratrarna vid polerna och 427° Celsius på de varmaste ställena på solsidan.
Planetens namn kommer från romarna, som namngav den efter den romerske guden Mercurius. Den astronomiska symbolen för Merkurius är en stiliserad version av en kaducé.
Innehåll |
Fysiska egenskaper
Merkurius är en av de fyra stenplaneterna, vilket innebär att den likt jorden har en stenkropp. Den är den minsta av dessa fyra med en diameter på 4 879 kilometer vid ekvatorn, cirka två femtedelar av jordens. Merkurius består av uppskattningsvis sjuttio procent metalliska ämnen och trettio procent silikater. Planetens densitet är den näst högsta i solsystemet med 5,43 gram per kubikcentimer, endast något mindre än jordens, med en okomprimerad densitet på 5,3 per kubikcentimeter mot jordens 4,4 gram per kubikcentimer.[6]
Inre struktur
1. skorpa, 100-200 km tjock
2. mantel, c:a 600 km tjock
3. kärna
Merkurius höga densitet kan användas för att dra slutsatser om dess inre struktur. Medan jordens höga densitet är en följd av en kompression av kärnan på grund av den stora tyngden av det omgivande materialet, så är Merkurius mindre och dess inre regioner inte alls lika komprimerade, varför kärnan måste vara förhållandevis stor och rik på järn[7]. Geologer uppskattar att Merkurius kärna upptar 42 procent av planetens volym medan jordens kärna endast tar upp ungefär 17 procent av dess volym.
Utanför kärnan finns en 600 kilometer tjock mantel. Man antar att en jättelik kollision med en himlakropp med diameter på flera hundra kilometer tidigt i Merkurius historia rev av så mycket av planeten att dess ursprungliga mantel försvann, vilket resulterade i en relativt tunn mantel jämfört med den stora kärnan, även om andra teorier finns (se nedan). [8]
Ytterst består Merkurius av en skorpa som man tror är 100–200 kilometer tjock. En mycket utmärkande detalj för Merkurius yta är det stora antalet kammar, som i vissa fall sträcker sig över flera hundra kilometer. Man tror att de bildades när Merkurius kärna och mantel svalnade och krympte efter det att skalet hade stelnat. [9]
Merkurius har en mycket högre järnhalt än någon annan planet i solsystemet. Flera hypoteser har lagts fram för att förklara Merkurius höga metallhalt. Den mest accepterade teorin är att kvoten metall delat med silikat ursprungligen var av samma storleksordning som kondritmeteorernas och massan var ungefär 2,25 gånger dess nuvarande massa, men att planeten tidigt i solsystemets historia träffades av en planetesimal som hade ungefär en sjättedel av Merkurius massa. Detta nedslag skulle ha rivit bort en stor del av den ursprungliga skorpan och manteln och lämnat kärnan ensam.[8] En liknande teori har för övrigt föreslagits för att förklara hur månen bildades.
Enligt en alternativ hypotes kan Merkurius har formats från solens nebulosa innan dennas energiproduktion hade stabiliserats. Planeten skulle då ha haft ungefär dubbelt så stor massa som nu. När sedan protosolen utvidgade sig skulle temperaturen nära Merkurius kunna ha nått upp till mellan 2 500 och 3 500 Kelvin, och kanske även upp till så högt som 10 000 Kelvin. Mycket av Merkurius ytsten skulle ha förångats i sådana temperaturer och bildat en atmosfär av förångad sten vilken skulle ha burits iväg av solvinden. [10]
En tredje hypotes säger att friktion mot solnebulosan orsakade att de lättare partiklar som befanns sig i närheten av Merkurius ackretionsskiva fördes bort av solvinden och bara lämnade kvar tyngre material. [11] Alla dessa hypoteser förutspår olika ytsammansättningar, och två kommande rymduppdrag, Messenger och BepiColombo, har båda som mål att pröva dessa hypoteser.
Yta
Merkurius yta är mycket lik jordens måne, och uppvisar vidsträckta havsliknande slätter och stora mängder kratrar, vilket tyder på att den har varit geologiskt inaktiv i miljarder år. På grund av det låga antalet rymdsonder som har sänts till Merkurius är dess geologi den minst utforskade av stenplaneternas.
De ytstrukturer som finns har fått följande namn:
- Albedo-objekt — områden med påfallande skillnad i reflektivitet
- Dorsa — Bergskammar (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
- Montes — berg (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
- Planitiae — slätter (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
- Rupes — sprickor (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
- Valles — dalar (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
Under och tidigt efter Merkurius bildande blev den bombarderad av kometer och asteroider över en period som tog slut för ungefär 3,8 miljarder år sedan. Under denna period av intensivt kraterbildande tog planeten emot kollisioner över hela sin yta, vilket underlättades av avsaknaden av en betydande atmosfär. Under denna tid var planeten vulkaniskt aktiv och slätter som Calorisbassängen fylldes av magma från planetens inre, vilket producerade jämna slätter liknande månhaven.
Kratrar på Merkurius varierar mellan några få meter till hundratals kilometer i diameter. Den största kända kratern är den enorma Calorisbassängen med en diameter på 1 300 kilometer. Det nedslag som skapade Calorisbassängen var så kraftfull att den orsakade lavautbrott och över 2 kilometer höga koncentriska ringar kring kratern. Vid Calorisbassängens motpol finns ett stort område ovanlig, kullig terräng känd som den bisarra terrängen. En hypotes om skapandet av detta underliga geologiska område är att chockvågor genererades under nedslaget och färdades runt planeten, och när de möttes vid nedslagets motpol kolliderade de och skapade denna säregna terräng. [12]
Slätterna på Merkurius kan delas in i två skilda grupper:
- de yngre slätterna med lite kratrar och
- de äldre slätterna med mycket kratrar.
På planetens yta finns även ett ovanligt stort antal veckningar som korsar varandra på slätterna. Man tror att när planetens inre svalnade drog den ihop sig och att ytan sedan började deformeras. De veckningar man kan se på andra objekt, som på kratrar och jämna slätter, indikerar att de är yngre.[13] Merkurius yta visar också spår av betydande tidvattenkrafter som orsakats av solen. Tidvattenskrafterna är omkring 17 procent starkare än de månen skapar på jorden.[14]
Likt månen drabbas Merkurius yta antagligen av de återkommande effekterna av rymdväder. Solvind och mikrometeroitnedslag kan förmörka albedon och förändra reflektiva områden på ytan.
Den genomsnittliga yttemperaturen på Merkurius är 452 Kelvin (179 grader Celsius), men varierar mellan 90 Kelvin (minus 183,2 grader Celsius) och 700 Kelvin (427 grader Celsius). De stora variationerna beror på avsaknaden av en atmosfär. Solljuset på Merkurius yta är 5,5 gånger så starkt som på jorden, med ett strålningsvärde på 9,13 Kilowatt per kvadratmeter.
Möjligheter till is
Trots de allmänt höga temperaturerna på dess yta antyder observationer starkt att is existerar på Merkurius. Bottnarna i djupa kratrar nära polerna blir aldrig utsatta för direkt solljus, och temperaturen ligger under den globala medeltemperaturen. Is reflekterar radar tydligt, och observationer avslöjar att det finns fläckar med mycket hög radarreflektivitet nära polerna.[15] Trots att is inte behöver vara den enda möjliga orsaken till de reflektiva områderna tror astronomer att det är den mest troliga förklaringen.
Man tror att de isiga regionerna är täckta till ett djup av några få meter, och innehåller endast ungefär 1014–1015 kilogram is. Som jämförelse väger istäcket på Antarktis omkring 4·1018 kilogram, och Mars södra polkalott innehåller omkring 1016 kilogram vatten. Man vet ännu inte hur isen kom till Merkurius, men den troliga förklaringen är att den kom från kollisioner med kometer. [16]
Atmosfär
Merkurius gravitation är för liten för att planeten skulle kunna behålla någon betydande atmosfär över en längre tidsperiod; den har en tunn atmosfär bestående av syre, natrium, väte, helium och kalium. Atmosfären är inte stabil, vilket innebär att atomer kontinuerligt försvinner och ersätts av nya från ett flertal olika källor. Väte och helium kommer troligtvis från solvinden och diffunderar in i Merkurius magnetosfär. Nedbrytning av radioaktiva ämnen är en annan källa till helium samt till natrium och kalium. Det finns troligen även vattenånga som förts till Merkurius med kometer. [17]
Magnetfält
Trots sin långsamma rotation har Merkurius ett relativt starkt magnetfält med en styrka som är en procent av jordens magnetfält. Det är möjligt att detta magnetfält bildas på ungefär samma sätt som jordens, genom en dynamo i form av en cirkulerande flytande kärna. Forskare är dock osäkra på om Merkurius kärna fortfarande är flytande,[18] även om senare uppgifter alltmer stödjer teorin att kärnan åtminstone är delvis flytande[19]. Detta kan bero på tidvatteneffekterna under perioder av hög excentricitet. Det är också möjligt att Merkurius magnetfält är en kvarlämning av en tidigare generatoreffekt som nu upphört.
Merkurius magnetfält är starkt nog att skärma av solvinden runt planeten, och bilda en magnetosfär som solvinden inte kan tränga genom.
Omloppsbana och rotation
|
|
| Datorgenererad bild av Merkurius bana kring solen (planeten ej i skala) under en period under 2006, överst sedd från norra himmelspolen, underst från ekliptikans plan. En cirkulär omloppsbana (grå) är inritad för jämförelse. Perihelium markerat med q, aphelium med Q. (Se text). |
Merkurius omloppsbana är den mest excentriska av de större planeternas, med ett avstånd från solen som varierar mellan 46 000 000 och 70 000 000 kilometer. Det tar 88 dagar för Merkurius att färdas ett varv runt solen.
Bilderna till vänster illustrerar effekterna av excentriciteten, genom att visa Merkurius position utritad med ett intervall på fem dagar tillsammans med en cirkulär bana med samma radie. Den högre hastigheten när planeten är nära perihelium, det vill säga vid det kortaste avståndet till solen, syns tydligt. Detta varierande avstånd till solen, kombinerat med en unik 3:2 banresonans av planetens rotation runt sin axel resulterar i en komplex variation av yttemperaturen.
Merkurius omloppsbana har en inklination på sju grader till jordens omloppsbana, vilket visas i den understa bilden. Merkuriuspassager (då Merkurius befinner sig på en linje mellan jorden och solen) blir därför ganska sällsynta trots den korta omloppstiden. I genomsnitt sker merkuriuspassager var sjunde år.
Merkurius axellutning är endast 0,01 grader. Det är en trehundradel av Jupiters, som är den näst minsta axellutningen bland planeterna på 3.1 grader. Detta betyder att en observatör på Merkurius ekvator mitt på dagen aldrig skulle se solen avlägsna sig mer än en hundradels grader åt norr eller söder om zenit.
På bestämda platser på Merkurius yta skulle en observatör under en enda Merkuriusdag kunna se solen stiga halvvägs, för att sedan gå ner innan den går upp igen. Detta är en följd av att Merkurius banhastighet ungefär fyra dagar före perihelium är exakt lika med dess rotationshastighet så att solens skenbara rörelse upphör.
Förståelsen av perihelium
När man upptäckte att Merkurius omloppsbana långsamt precesserar kunde man inte förklara detta med Newtons rörelselagar, och i många år trodde man att en annan planet med en omloppsbana ännu närmare solen existerade, vilket skulle kunna förklara detta, medan det fanns andra förklaringar som byggde på en liten tillplattning av solen. Framgångarna med sökandet efter Neptunus, baserat på störningar i Uranus omloppsbana, ledde astronomerna att tro på denna förklaring, och den hypotetiska planeten fick namnet Vulkan. I början av 1900-talet kunde dock Albert Einsteins allmänna relativitetsteori ge en fullständig förklaring av den observerade precessionen. Merkurius precession berodde på massdilatation, och gav en viktig bekräftelse av en av Einsteins teorier. Merkurius är något tyngre vid perihelium än vid aphelium eftersom den där rör sig snabbare. Effekterna är mycket små: skillnaden i periheliums inträffande enligt respektive teori är endast 43 bågsekunder per århundrade. Effekten är än mindre för andra planeter, 8,6 bågsekunder per århundrade för Venus, 3,8 för jorden, och 1,3 för Mars.
Forskning tyder på att excentriciteten i Merkurius omloppsbana varierar kaotiskt från noll (cirkulär) till det höga 0,47 över flera miljoner år. Man tror att detta förklarar Merkurius 3:2 banresonans (i stället för det mer vanliga 1:1), då sannolikheten för ett sådant tillstånd är högre under en period med hög excentricitet.[20]
Observation
Merkurius skenbara magnitud varierar mellan minus 2,0 (ljusare än Sirius) till 5,5.[21] Observationer av Merkurius är komplicerade på grund av dess närhet till solen, då den dränks i solens strålar nästan hela tiden. Merkurius kan endast observeras under en kort period på morgonen eller kvällen. Rymdteleskopet Hubble kan inte observera Merkurius då detta skulle skada dess känsliga instrument.
Merkurius ser ut att ha faser, precis som månen, när den observeras från jorden. Den är så att säga ny vid lägre konjunktion och full vid övre konjunktion. Planeten tenderar att vara osynlig under dessa tillfällen. Halvmerkuriusfasen sker vid den största elongationen, när Merkurius stiger tidigast före solen vid största västliga elongation, och går ner senast efter solen vid östlig elongation. Dess avstånd från solen varierar från 18,5 grader vid perihelium till 28,3 grader i aphelium.
Merkurius är i lägre konjuktion i genomsnitt var 116:e dag, men detta intervall kan variera från 11 dagar till 121 dagar på grund av planetens excentriska omloppsbana. Dess period av retrograd rörelse sett från jorden kan variera från åtta till femton dagar på båda sidorna av lägre konjuktion.
Merkurius ses oftare från den södra hemisfären än den norra, då de största möjliga västra elongationerna alltid sker när det är tidig höst på den södra hemisfären, medan dess största möjliga östra elongationer sker när det är senvinter på den södra hemisfären. I båda dessa fallen är Merkurius vinkel till ekliptikan som allra störst, vilket gör att den börja stiga flera timmar innan solen i länder som tillhör det södra tempererade området, som Argentina och Nya Zeeland. Vid de norra tempererade områderna stiger Merkurius aldrig över horisonten under mörka nätter. Merkurius kan, likt många andra planeter och de ljusaste stjärnorna, ses under en total solförmörkelse.
Merkurius ses som ljusast från jorden när den är i växande fas, mellan halv och full. Fast planeten är längre bort vid växande fas än då den är en månskära, kompenserar det större belysta området det större avståndet. Det motsatta gäller för Venus, som ser ut att vara ljusast när den endast är en tunn skära.
Studier av Merkurius
Tidiga astronomer
Merkurius har varit känd sedan åtminstone 3000 före Kristus, den var då känd av sumererna i Mesopotamien som Ubu-idim-gud-ud och under flera andra namn. Babylonierna (2000–1000 före Kristi födelse) efterföljde sumererna, och de tidiga babylonierna kan ha registrerat observationer av planeten. Några sådana observationer finns dock inte bevarade, även om sena babyloniska observationer från 600 före Kristi födelse referar till tidigare observationer. Babylonierna kallade planeten Nabu eller Nebu efter ett sändebud till gudarnas i deras mytologi.[22]
Antikens greker gav planeten två namn: Apollon när den var synlig på morgonhimmeln och Hermes när den syntes på kvällshimmeln. Grekiska astronomer kom snart underfund med att dessa två namn syftade på samma himlakropp. Pythagoras var den förste grek att lägga fram denna teori.[23]
Jordbaserad forskning
Den första observationen av Merkurius från teleskop gjordes av Galileo Galilei under tidigt 1600-tal. Trots att han kunde observera Venus faser så var hans teleskop inte tillräckligt starkt för att kunna se Merkurius faser. År 1631 gjorde Pierre Gassendi de första observationerna av en transit av en planet då hans såg Merkurius passera solen just så som hade förutspåtts av Johannes Kepler. År 1639 studerade Giovanni Zupi planeten i ett teleskop och upptäckte då att Merkurius hade faser likt månen och Venus. Dessa observationer bevisade att Merkurius kretsade kring solen.
En mycket sällsynt händelse inom astronomin är när en planet passerar framför en annan sett från jorden, vilket kallas för en ockultation. Det går flera århundraden mellan de tillfällen då Merkurius och Venus ockulterar varandra. Den händelse som inträffade den 28 maj 1737 är den enda historiska observationen av en ockultation mellan dessa planeter.[24] Nästa gång Venus ockulterar Merkurius kommer att äga rum 2133.
De naturliga svårigheterna att observera Merkurius gör att den är mindre observerad än de andra planeterna. På 1800-talet gjorde Johann Schröter observationer av ytdetaljer på Merkurius, men ironiskt nog uppskattade han rotationstiden till 24 timmar. På 1880-talet kartlagde Giovanni Schiaparelli planeten mer precist, och föreslog att Merkurius rotationstid var 88 dagar, samma som dess år på grund av tidvattenlåsningar.[25] Detta fenomen är känt som bunden rotation, och uppvisas även av månen.
Teorin om att Merkurius rotation var bunden var vida spridd och det var en stor chock för astronomerna när radioobservationer på 1960-talet ifrågasatte detta. Om Merkurius skulle ha en låst rotation skulle den mörka sidan vara extremt kall, men mätningar av radiostrålning visade att den var mycket varmare än vad man tidigare trott.
Astronomerna var motvilliga att lägga teorin om Merkurius låsta rotation åt sidan och föreslog alternativa mekanismer såsom kraftiga vindar som skulle sprida värmen till baksidan för att förklara observationerna, men 1965 visade samstämmiga radioobservationer att planetens rotationstid var omkring 59 dagar. [26] Data från Mariner 10 bekräftade därefter detta. [27]
Jordbaserade observationer spred inte mycket mer ljus över den innersta planeten, och det var inte förrän rymdsonder besökte Merkurius som man förstod de mest grundläggande egenskaperna. Nyligen gjorda tekniska framsteg har dock lett till förbättrade jordbaserade observationer. År 2000 gav högupplösta bilder från Mount Wilson Observatory de första vyerna över delar av Merkurius som Mariner 10 aldrig fotograferade.[28]
Forskning med rymdsonder
Att utforska Merkurius från jorden innebär stora tekniska utmaningar, eftersom planeten kretsar mycket närmare solen än vad jorden gör. En rymdsond med målet Merkurius, uppskjuten från jorden, måste färdas över 91 miljoner kilometer mot solen, vilket dels kräver mycket energi för att upphäva en del av jordens omloppshastighet (trettio kilometer per sekund) för att överhuvudtaget komma in en omloppsbana runt solen som ligger närmare solen än vad jordens omloppsbana gör; dels krävs mycket energi för att bromsa in sonden då den kommer till rätt avstånd från solen, efter att sonden har samlat på sig fart längs den 91 miljoner kilometer långa utförsbacken mellan jordens och Merkurius banor. Vidare måste denna energi för inbromsningen föras med som raketbränsle i sonden eftersom Merkurius mycket tunna atmosfär inte ger någon möjlighet till att gå ner i atmosfären och bromsa med hjälp av luftmotståndet.
Faktum är att det krävs mer energi för att nå till Merkurius än vad det gör för att helt lämna solsystemet.
Mariner 10
Den enda rymdsonden som hittills passerat Merkurius är NASAs Mariner 10 som besökte Merkurius tre gånger mellan åren 1974 och 1975).[23] Rymdsonden använde sig av Venus gravitation för att ändra sin bana så den skulle kunna närma sig Merkurius, och blev därmed den första att använda sig av denna så kallade gravitationsslunga. Mariner 10 tog de första närbilderna av Merkurius yta, vilka direkt visade på dess många kratrar, och avslöjade också många olika geologiska strukturer, såsom jättelika ärr som senare antogs vara ett resultat av att planeten minskat något i storlek under sin barndom. Dessvärre kunde bara en sida av Merkurius fotograferas, vilket resulterade i att endast 45 procent av ytan kartlades.
Rymdsonden passerade nära Merkurius tre gånger och den kom som närmast 327 kilometer från ytan. Vid den första passagen upptäckte sondens instrument ett magnetfält. Detta kom som en stor överraskning för planetgeologerna, då man trott att Merkurius rotation skulle vara för långsam för att generera en tillräckligt betydande dynamoeffekt för att upprätthålla ett magnetfält. Den andra passagen användes mest för fotografering, men vid den tredje passagen lyckades man skaffa fram ytterligare information om magnetfältet. Informationen avslöjade att Merkurius magnetfält var mycket likt jordens, och att det också stötte bort solvinden runt planeten. Ursprunget till Merkurius magnetfält är dock fortfarande osäkert, och det finns flera konkurrerande hypoteser.
Endast några dagar efter Mariner 10:s sista passage tog dess bränsle slut, varför dess omloppsbana inte längre kunde kontrolleras helt och man bestämde sig för att låta rymdsonden stänga av sig själv. Man tror att Mariner 10 fortfarande kretsar kring solen, och att den passerar nära Merkurius med några månaders mellanrum.[29]
Messenger
Ett andra Nasauppdrag till Merkurius, benämnt Messenger (MErcury Surface, Space ENvironment, GEochemistry, and Ranging), sköts upp den 3 augusti 2004, från Cape Canaveral ombord på en Boeing Delta 2-raket. Messenger kommer att göra flera närpassager av planeter innan den går in i den korrekta banan för att kunna kretsa kring Merkurius. Rymdsonden passerade jorden i februari 2005 och Venus i oktober 2006. En annan passage av Venus kommer att inträffa år 2007, och tre passager av Merkurius kommer att ske 2008 och 2009, innan den i mars 2011 lägger sig i omloppsbana runt Merkurius.
Rymdsonden är utformad för att öka kunskapen inom sex nyckelområden:
- Merkurius höga densitet,
- dess geologiska historia,
- magnetfältets natur,
- kärnans struktur,
- om det finns is på polerna, och
- var den tunna atmosfären kommer ifrån.
Rymdsonden bär med sig utrustning som kommer att fotografera Merkurius i högre upplösning än vad Mariner 10 gjorde. Sonden kommer även att bära med sig spektrometrar för att undersöka ämnen i kärnan och magnetometrar för att mäta laddade partiklars hastighet. Detaljerade mätningar i sondens hastighet när den kretsar kommer att användas för att komma fram till information om Merkurius inre struktur.[30]
BepiColombo
Japan planerar tillsammans med European Space Agency att skjuta upp en rymdsond med namnet BepiColombo, som kommer att kretsa kring Merkurius med två rymdsonder: den en för att kartlägga planeten och den andra för att studera dess magnetosfär. I den ursprungliga planen fanns även en landare med, men den har tagits bort. Ryska Sojuzraketer kommer att skjuta upp sonderna år 2013. Precis som Messenger kommer BepiColombo att göra nära passager av planeter och passera Merkurius några gånger. Sonderna kommer att lägga sig i omloppsbana runt Merkurius omkring år 2019 och kommer att studera Merkurius i ungefär ett år.
Sonderna kommer att bära med sig utrustning som liknar Messengers, bland annat flera spektrometrar som kommer att studera planeten i flera olika våglängder:
Förutom mätningarna på själva planeten kommer BepiColombo att pröva den allmänna relativitetsteorin med ökad noggrannhet.
Rymdsonden är namngiven efter Giuseppe (Bepi) Colombo, en forskare som var den förste att fastslå naturen av Merkurius banresonans med solen och som 1974 var inblandad i planeringen av Mariner 10.[31]
Källor
- ↑ Yeomans, Donald K. (7 april, 2008). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 2008-04-07.
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 ”Mercury Fact Sheet”. NASA Goddard Space Flight Center. 30 november, 2007. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/mercuryfact.html. Läst 2008-05-28.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 3,6 3,7 Munsell, Kirk; Smith, Harman; Harvey, Samantha (25 februari, 2008). ”Mercury: Facts & Figures”. Solar System Exploration. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Mercury&Display=Facts. Läst 2008-04-07.
- ↑ 4,0 4,1 Seidelmann, P. Kenneth; Archinal, B. A.; A’hearn, M. F.; et.al. (2007). "Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006". Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy 90: 155–180. DOI:10.1007/s10569-007-9072-y. Hämtat 2007-08-28.
- ↑ Margot, L.J.; Peale, S. J.; Jurgens, R. F.; Slade, M. A.; Holin, I. V. (2007). "Large Longitude Libration of Mercury Reveals a Molten Core". Science 316: 710–714. DOI:10.1126/science.1140514. PMID 17478713.
- ↑ ”Mercury”. U.S. Geological Survey. http://astrogeology.usgs.gov/Projects/BrowseTheGeologicSolarSystem/MercuryBack.html. Läst 26 november 2006.
- ↑ Lyttleton, R. A. (1969), On the Internal Structures of Mercury and Venus, Astrophysics and Space Science, v.5, sidan 18
- ↑ 8,0 8,1 Benz, W., Slattery, W. L., Cameron, A. G. W. (1988), Collisional stripping of Mercury's mantle, Icarus, v. 74, sidorna 516-528.
- ↑ Schenk P., Melosh H.J. (1994), Lobate Thrust Scarps and the Thickness of Mercury's Lithosphere, Abstracts of the 25th Lunar and Planetary Science Conference, 1994LPI....25.1203S
- ↑ Cameron, A. G. W. (1985), The partial volatilization of Mercury, Icarus, v. 64, sidorna 285-294.
- ↑ Weidenschilling S.J. (1987), Iron/silicate fractionation and the origin of Mercury, Icarus, v. 35, sidorna 99-111
- ↑ Schultz P.H., Gault D.E. (1975), Seismic effects from major basin formations on the moon and Mercury, The Moon, vol. 12, februari 1975, sidorna 159–177
- ↑ Dzurisin D. (1978), The tectonic and volcanic history of Mercury as inferred from studies of scarps, ridges, troughs, and other lineaments, Journal of Geophysical Research, v. 83, sidorna 4883-4906
- ↑ Van Hoolst, T., Jacobs, C. (2003), Mercury's tides and interior structure, Journal of Geophysical Research, v. 108, sidan 7.
- ↑ Slade M.A., Butler B.J., Muhleman D.O. (1992), Mercury radar imaging - Evidence for polar ice, Science, v. 258, sidorna 635–640.
- ↑ Rawlins K., Moses J.I., Zahnle K.J. (1995), Exogenic Sources of Water for Mercury's Polar Ice, DPS, v. 27, sidan 2112
- ↑ Hunten D.M., Shemansky D.E., Morgan T.H. (1988), The Mercury atmosphere, In: Mercury (A89-43751 19-91). University of Arizona Press, sidorna 562-612
- ↑ Spohn, T., Breuer, D. (2005), Core Composition and the Magnetic Field of Mercury, American Geophysical Union, Spring Meeting 2005
- ↑ J. L. Margot, S. J. Peale, R. F. Jurgens, M. A. Slade, I. V. Holin (2007), Large Longitude Libration of Mercury Reveals a Molten Core, Science 316 5825, sidorna 710 - 714
- ↑ Correia, A. C. M., Laskar, J. (2004), Mercury's capture into the 3/2 spin-orbit resonance as a result of its chaotic dynamics, Nature, v. 429, sidorna 848-850.
- ↑ Espenak F., Twelve Year Planetary Ephemeris: 1995 - 2006, NASA Reference Publication 1349 [1]
- ↑ Mercury and ancient cultures (2002), JHU/APL[2]
- ↑ 23,0 23,1 James A. Dunne and Eric Burgess (1978), The Voyage of Mariner 10 - Mission to Venus and Mercury, NASA History Office publication SP-424 [3]
- ↑ Sinnott R.W., Meeus J. (1986), John Bevis and a Rare Occultation, Sky and Telescope, v. 72, sidan 220
- ↑ Holden E.S. (1890), Announcement of the Discovery of the Rotation Period of Mercury [by Professor Schiaparelli], Publications of the Astronomical Society of the Pacific, v. 2, sidan 79
- ↑ Colombo G. (1965), Rotational Period of the Planet Mercury, Nature, v. 208, sidan 575
- ↑ ”SP-423 Atlas of Mercury”. NASA. http://history.nasa.gov/SP-423/mariner.htm. Läst 2007-03-09.
- ↑ Dantowitz R.F., Teare S.W., Kozubal M.J. (2000), Ground-based High-Resolution Imaging of Mercury, Astronomical Journal, v. 119, sidorna 2455-2457 [4]
- ↑ ”NSSDC Master Catalog Display: Mariner 10”. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/nmc/tmp/1973-085A.html. Läst 20 mars, 2007.
- ↑ ”Johns Hopkins University’s MESSENGER mission web pages”. http://messenger.jhuapl.edu/. Läst 20 mars, 2007.
- ↑ ”ESA Science & Technology: BepiColombo”. http://sci.esa.int/science-e/www/area/index.cfm?fareaid=30. Läst 20 mars, 2007.
Se även
- Mercurius (Romersk mytologi)
- Planeterna i Zodiaken
Externa länkar
| Sök efter mer information om Merkurius på Wikipedias systerprojekt: |
||
|---|---|---|
 |
Ordbok & definitioner från Wiktionary | |
 |
Böcker från Wikibooks | |
 |
Citat från Wikiquote | |
 |
Orginalverk från Wikisource | |
|
Bilder & media från Commons | |
 |
Nyhetsartiklar från Wikinews | |
- Wikimedia Commons har media som rör Merkurius
- NASA – Mercury Fact Sheet
- NASA – Atlas of Mercury
|
||||||||||||||||||||||
