Johannes Kepler
Från Rilpedia
Friedrich Johannes Kepler [ˈkɛplɐ] (även Ioannes Keplerus), född 27 december 1571 i Weil der Stadt, död 15 november 1630 i Regensburg, var en tysk astronom, matematiker, mystiker och fysiker. Efterträdde Tycho Brahe som kejserlig matematiker i Prag år 1601.
Kepler började studera vid universitet i Tübingen 1589. Här blev han inspirerad av matematikprofessorn Michael Maestlin som var en anhängare av den heliocentriska världsbilden som utformades av Nicolaus Copernicus i början på 1500-talet. År 1594 börjar han själv arbeta som matematikprofessor i Graz. Här skriver han 1596 sitt första astronomiarbete, Det kosmografiska mysteriet, där han försöker förklara sfärerna för Merkurius, Venus, Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus.
På grund av religiösa oroligheter här var han tvungen att lämna staden 1599 och 1600 utsågs han av Tycho Brahe till medhjälpare i hans astronomiska arbeten i Prag. Då Tycho Brahe dog 1601 efterträdde han Brahe som hovastronom hos kejsar Rudolf II i Prag, och senare bodde och undervisade han (1612–1626) i Linz. År 1619 skrev han Harmonice mundi (världsharmonin), där han bland annat beskrev sambandet mellan planeternas omloppstider och längden på deras banor. I boken kan man även läsa om hans felaktiga (men estetiskt tilltalande) teori om att planetsystemet och i dess rörelser och proportioner skulle återspegla musikaliska harmonier.
I oktober 1604, syntes en helt ny skinande stjärna på himlen, en av de tre supernovor man observerat i Vintergatan de senaste tusen åren. En elev gjorde Kepler uppmärksam på stjärnan och Kepler skrev en bok om den. Sannolikt tack vare boken blev Kepler ansedd som upptäckare och supernovan fick namnet Keplers stjärna.
Keplers lagar om himlakropparnas elliptiska rörelser hjälpte senare Isaac Newton att framställa sina teser om gravitationen. Han utvecklade även vintunnornas geometri.
Kepler var lika mycket mystiker som matematiker och astronom. Han producerade många idéer, en som han aldrig riktigt övergav var den att varje sfär i universums omkrets motsvarades av omkretser som kunde fås fram genom en modell med de fem platonska kropparna inuti varandra. På Keplers tid kunde detta tjäna som en rimlig arbetshypotes eftersom sfärer är perfekta kroppar och det som sker på himlen är perfekt och inte besudlat av jordelivets tillkortakommanden.
Keplers grav i Regensburg förstördes redan år 1632 av den svenska armén under det trettioåriga kriget.[1]
Innehåll |
Keplers lagar
När Kepler kom i kontakt med Tycho Brahe i Prag kunde han (efter mycket huvudbry och tungt beräkningsarbete) utifrån dennes extremt noggranna mätningar av planeternas läge komma fram till sina tre lagar.
Keplers första lag: Planetbanorna är ellipser med stjärnan i den ena brännpunkten. Tidigare hade man ansett att planeter rörde sig i cirkelbanor då cirkeln var den perfekta geometriska figuren.
Keplers andra lag: Varje planet rör sig längs sin elliptiska bana med en sådan hastighet att en linje från planeten till stjärnan alltid sveper över en lika stor area på samma tid.
Keplers tredje lag: Uttrycket 
ger samma konstanta värde för alla planeter som snurrar runt stjärnan, där T är planetens omloppstid och r medelavståndet från stjärnan.
Med hjälp av dessa lagar så kunde precisionen på astronomiska förutsägelser förbättras med upp till 10 gånger. Dessa tre lagar byggde sedan Isaac Newton vidare på och han förklarade orsaken till Keplers lagar med hjälp av gravitationsteorin (1687).
Se även
Referenser
- ↑ ”Johannes Kepler”. International Space Hall of Fame. The New Mexico Museum of Space History. http://www.nmspacemuseum.org/halloffame/detail.php?id=131. Läst 2008-11-29.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Johannes Kepler
