Kris i befolkningsfrågan

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Kris i befolkning 1934.jpg

Kris i befolkningsfrågan är en debattbok från 1934 av Alva och Gunnar Myrdal.

Innehåll

Paret Myrdal

Myrdal 1934.jpg

Till de mest framstående och intellektuella i 1930- och 40-talets Sverige hörde paret Alva Myrdal (Nobels fredspris 1982) och Gunnar Myrdal (Nobelpriset i ekonomi 1974). Deras politiska idéer och forskningsinsatser spelade en stor roll vid utformandet av välfärdspolitiken under folkhemstiden. I sin bok "Kris i befolkningsfrågan" formulerade de radikala reformkrav för en samhällstillvänd familjepolitik. Vid utgivningen 1934 förorsakade boken en livlig debatt[1].

I åtta kapitel belyser paret Myrdal i sin bok allt från "Malthusianism och nymalthusianism" över “Svenska folkets levnadsstandard” till den “Familjesociologiska utvecklingen” och “Den nya familjen”. I ett kapitel med ämnen “Socialpolitiken och folkets kvalitet” kommer de även in på steriliseringsfrågan.

Till sin hjälp tar de ett stort statistiskt siffermaterial från 1920-års folkräkning, som i vissa fall uppräknas till 1934-års förhållanden.

Den socialekonomiska bakgrunden

Det ekonomiska läget i början av 1930-talet var allvarligt. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden och miljoner människor gick utan arbete. Vintern 1932/33 var 200 000 människor arbetslösa i Sverige och särskild barnfamiljerna drabbades hårt, en tredjedel av barnen beräknas ha varit undernärda vid denna tid. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden[2]. Trångboddheten i stenstaden var enorm och bostadsstandarden undermålig. Av Stockholms innerstadslägenheter hade 1930 exempelvis bara 34 % ett eget bad.

Boken "Kris i befolkningsfrågan"

Paret Myrdals bok behandlar konsekvenserna av en fortsatt låg nativitet i Sverige. Makarna Myrdal menar att Sverige hotas av en befolkningsminskning och därmed även sänkt produktivitet och standard. De förespråkar en rad sociala reformer för att få bukt med detta problem.

Ett stort kapitel ägnas åt malthusianism och nymalthusianism som de angriper och kritiserar. De menar att det inte behövs mindre befolkningsökning utan tvärtom en ökning av nativiteten och påpekar att om fruktsamheten ytterligare avtar “så skulle vi i slutet av 1970-talet ha nästan dubbelt så många åldringar i förhållande till individer i de arbetsföra åldrarna som nu (1934)”. Detta skulle leda till allvarliga försörjningsproblem [3]. I detta sammanhang menar makarna Myrdal att “en positiv befolkningspolitik bör icke inriktas på att få enstaka fattiga familjer att föda ett mycket stort antal barn, utan att förmå det stora flertalet att föda låt oss säga t. ex. 3 barn.”[4].

Grundtanken i boken var att det föds färre barn då det är ekonomiskt och boendemässigt ohållbart för familjerna. Därför måste barnfamiljerna stödjas med olika reformer som fri sjukvård, gratis skollunch, barnbidrag, större och bättre bostäder, förmånliga bostadslån och subventionerade hyror. Tanken var också att bägge föräldrarna skulle kunna jobba utanför hemmet och att det rådande patriarkala familjesystemet (yrkesarbetande far, hemmararbetande mor) måste revideras i grunden. Om barnen placeras på någon form av institution med utbildat personal medan föräldrana arbetar, skulle detta ge positiva ekonomiska konsekvenser samt pedagogiska fördelar för det enskilda barnet.

Paret Myrdal såg mycket allvarligt på bostadsfrågan. Trångboddhet och låg bostadsstandard gav särskilt barnen dåliga uppväxtmiljöer som kunde leda till "fysiska och psykiska skadeverkningar", hävdade de[5].

Myrdals såg en framtid med “skärpta kvalitetskrav” gällande "folkmaterialet" fram för sig och som ytterligare ett verktyg att möta dessa krav kommer Myrdals även in på frågan om tvångssterilisering som ett profylaktiskt (förebyggande) instrument. De visar dock en viss osäkerhet att utvidga tillämpningen av 1934-års lag om tvångssterilisering i Sverige och tycker “att ärftlighetsforskningen skall göra framsteg och säkrare kunna klarlägga ärftlighetsreglerna för olika defekter och sjukdomsanlag“[6]. Men de tar även klart ställning för användandet av tvångssterilisering när de skriver “åter och åter träffar vi t. ex. stora kullar av barn till ogifta imbecilla mödrar, där hela skaran måste underhållas av det allmänna och där deras ofta förekommande asocialitet och brottslighet i framtiden kommer att vålla ytterligare bekymmer” [7].

Man bör dock se hela frågan om tvångssterilisering mot tidens bakgrund. Många andra västeuropeiska länder, bland andra Tyskland, Storbritannien, Schweiz och Nederländerna, hade liknande program, liksom USA, Australien och Kanada. Även Sveriges grannländer hade en steriliseringslagstiftning vid denna tid, Danmark (1929), Norge (1934) och Finland (1935).

Debatten och kritiken

Kritikerna då som nu menar att förslaget att placera barnen i någon form av institution i första hand bottnade i en önskan att förändra den unga generationen till ett socialdemokratiskt tänkande[källa behövs].

Ett på senare år omdebatterat inslag i boken handlar om tvångssteriliseringar:

"Sterilisering har en i vissa avseenden en mycket stor samhällslig betydelse. Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt, i synnerhet som sterilisering av sinnesslöa i tillräcklig omfattning kommer att medföra en minskning av sinnesslöhetens frekvens i befolkningen. Den sterilisering som företages av sociala skäl är ur samhällets synpunkt också mycket väsentlig, då det därigenom förhindras tillkomsten av barn, som skulle komma att uppväxa under mycket ogynnsamma förhållanden. Rent objektivt sammanfalla naturligtvis samhällets och den enskildes intressen i flertalet fall av sterilisering på såväl arvshygieniska som sociala grunder, så sterilisering i hög grad är ämnad att förebygga socialt elände."

Konsekvenser

Många av paret Myrdals idéer förverkligades under 1930- och 1940-talen. Speciellt bostadsbyggandet tog fart i Stockholm under Axel Dahlberg, fastighetsdirektör mellan åren 1933-1945. Småhusområden som Norra och Södra Ängby i Bromma samt flerfamiljshus i Hammarbyhöjden och Traneberg byggdes i rask takt. Ett inslag var de så kallade barnrikehusen, dessa var särskild anpassade till arbetarfamiljernas svaga ekonomi. Barnen som flyttade in här kallades “Myrdalingarna”[8]. År 1937 infördes inkomstprövat barnbidrag, 1943 (efter en statlig utredning) beslutas om statsbidrag till förskolor och 1946 infördes fri skollunch. Den summerade fertiliteten i Sverige hade sjunkit 1935 till 1,8 barn/kvinna. Tio år senare hade den stigit till 2,7[9]

Noter

  1. Kris i befolkningsfrågan, nyupplaga 1997, omslagets baksida
  2. Ulrika Sax. Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år, sida 25
  3. Kris i befolkningsfrågan, nyupplaga 1997, sida 103
  4. Kris i befolkningsfrågan, nyupplaga 1997, sida 190
  5. Ulrika Sax. Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år, sida 27
  6. Kris i befolkningsfrågan, nyupplaga 1997, sida 218
  7. Kris i befolkningsfrågan, nyupplaga 1997, sida 223
  8. Ingemar Lundkvist. Stockholmshem 1937-1987, sida 89
  9. Befolkningsförändring i Sverige 1755-2005, pdf fil

Se även

Personliga verktyg
På andra språk