Från Rilpedia

Barnrikehussatsningen tillkom 1935 då riksdagen, efter utredning från Bostadssociala Utredningen fattade beslut om en satsning på särskilda Barnrikehus som en första genomgripande åtgärd för att minska trångboddheten i de hastigt växande svenska städerna. 30 procent av alla barn under 15 år var trångbodda enligt tidens norm, där trångboddhet definierades som fler än två personer per rum inklusive kök. En familj med två vuxna och två barn i en lägenhet med rum och kök definierades sålunda på 1930-talet inte som trångbodda.

Barnrikehusen var den första statliga åtgärden för att generellt förbättra bostadssituationen för dem som bodde dåligt. Husen riktade sig till "mindre bemedlade" barnrika familjer som uppfyllde normen på trångboddhet. Satsningen innehöll dels fördelaktiga statliga lån till den som uppförde husen, dels ett särskilt bostadsbidrag till de familjer som fick möjlighet att flytta in. Lånevillkoren stipulerade att lägenheterna skulle omfatta minst två rum och kök.

Bidraget till de barnrika familjerna innebar att en familj med tre barn kunde få 30 procents nedsättning av hyran. Med ännu ett barn ökade bidraget med 10 procent, upp till fem barn då den maximala hyressänkningen uppgick till 50 procent.

Mellan 1935 - 1945 bildades i många kommuner de första allmännyttiga bostadsföretagen för att bygga och förvalta barnrikehusen, satsningen blev därmed startskottet för ett allmännyttigt bostadsbyggande i Sverige. Kommunernas medverkan i barnrikehusen visade sig fungera väl och tio år senare tilldelades kommunerna huvudansvaret för stadsplanering och bostadsbyggande i Sverige.

Totalt uppfördes under satsningen på Barnrikehus 12 000 lägenheter för barnrika familjer.