Kejsare

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Kejsardömet)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Akihito av Japan är vår tids enda kejsare.

Kejsare är titeln på den manliga monarken i vissa monarkier, som därför brukar kallas kejsardömen; den kvinnliga motsvarigheten heter kejsarinna, en titel som också bärs av en kejsares hustru. En kejsare anses ha högre rang än en konung, även om denna skillnad i våra dagar inte har någon praktisk betydelse.

Olika kejsare listas nedan under sina respektive riken.

Innehåll

Historik

Rom

Ordet kejsare kommer av det romerska familjenamnet Caesar och dess mest kände bärare, den romerske diktatorn Gajus Julius Caesar (mördad 44 f.Kr.). C:et och ae:t i Caesar uttalas i klassiskt latin som K resp. aj och i modern latin som "SE" (klassiskt C) och "E". Efterföljande kejsare av det romerska riket tog hans efternamn som sin titel för att legitimera sin ställning med ett slags fiktiv adoption. Jämför Caesar ['kajsar] med ordet kejsare, det tyska ordet Kaiser eller det ryska tsar. Engelskans emperor kommer däremot av det franska empereur, vilket stammar ur titeln imperator. Det var den romerske ledarens titel och betyder fältöverste, eller överbefälhavare.

Västeuropa och Amerika

På den amerikanska kontinenten har det genom historien funnits tre kejsardömen. I Mexiko, på Haiti och i Brasilien.

Västrom och Tysk-romerska riket

Europeiska kejsare måste krönas av påven, till skillnad från kungarna, som kröntes av en ärkebiskop. Frankerriket och katolska kyrkan sammansmälte på 700-talet under kung Pippin den lille, och katolska kyrkan erhöll land i mellersta Italien så att Kyrkostaten kunde upprättas. Påven krönte Pippins son Karl den store till kejsare år 800 vilket blev ett tecken på påvedömets och Frankerrikets allians.

Karl den store var den förste kejsaren i Västeuropa sedan det västromerska rikets fall, och formellt sett var han inte kejsare av Frankerriket utan just romersk kejsare och hans kröning sågs som ett återupptagande av den västromerska successionen (se tysk-romersk kejsare).

Snart uppstod frågan hur makten skulle vara fördelad mellan kyrka och stat. Påvarna hävdade att kyrkan skulle styra inte bara över religiösa frågor, utan också över världsliga ting – som att godkänna kejsare. Karl den store motsatte sig dessa krav och krävde dessutom inflytande över kyrkan, som till exempel då det gällde att utnämna biskopar. När det var dags för sonen, Ludvig den fromme, att krönas 813 satte denne själv på sig kronan för att visa vem som bestämde. Den långa följetongen om maktkampen mellan kejsarmakt och påvemakt – världslig och andlig makt – hade inletts på allvar.

Teologen Augustinus skrev på 400-talet i sin bok Om Gudsstaten hur kungar och kejsare skulle arbeta med att få människorna med sig, men han hävdade att den högsta ledningen skulle ligga hos kyrkan. När Frankerriket föll sönder på 800-talet drogs den katolska kyrkan in i stridigheter, och påvar tillsattes av furstar och kungar som stärkte sin egen makt. Katolska kyrkan behövde reformeras, men i stället för att kyrkan reformerades drogs kejsarmakt och kyrkan in i en ännu djupare strid som skulle vara i flera hundra år. I denna så kallade investiturstrid stödde biskoparna kejsarna, medan stormännen runt kejsaren stödde påven.

Striden mellan påvemakt och kejsarmakt slutade med kaos och uppsplittring i Tyskland under 1200-talet. Kejsarsuccessionen fortsatte dock. Från början ansågs varje västeuropeisk kristen kung i princip kunna bli vald till kejsare men så småningom knöts kejsarvärdigheten till Det heliga romerska riket av tysk nation, varför de tyska kejsarnas inblandning i händelserna på den Apenninska halvön förklaras med tanken på ett imperium av klassisk romerskt slag och successionen från Romerska riket. Ett sådant imperium behövde behärska Italien och framför allt Rom; men genom Roms interna strider skadades kejsarmakten.

Många var de kungar som ville bli kejsare. Möjligen hyste Gustav II Adolf planer på att försöka bli kejsare av Tysk-romerska riket. En av dem som tar upp den frågan är Helmuth von Moltke.

1800-talets kejsare

Några år efter franska revolutionen tog Napoleon Bonaparte makten i Frankrike. Kungamakten hade störtats, och Napoleon ville inte återupprätta den utan skapa något nytt, så han utropade sig 1804 till fransmännens kejsare under namnet Napoleon I. Till skillnad från den tysk-romerske kejsaren, som valdes, bestämde han att hans kejsartitel skulle vara ärftlig. Som svar på Napoleons tilltag, som av de gamla monarkerna i Europa sågs som en provokation, särskilt som en arvskejsare måste anses som finare än en valkejsare, utropade sig den tysk-romerske kejsaren därpå till ärftlig kejsare av Österrike, ett kejsardöme som han skapade av sina arvländer i sydöstra Tyskland (de nutida Österrike och Tjeckien), norra Italien, på Balkan samt Ungern, vars kungakrona han också hade ärvt.

Två år senare härjade Napoleons trupper i Tyskland, och det gamla Tysk-romerska riket, som redan sedan trettioåriga kriget inte var mycket mer än ett statsförbund, bröt samman. Kejsaren, som ju ändå också var österrikisk kejsare, nedlade den romerska kejsarvärdigheten 1806.

Vid sin självständighet från Spanien respektive Portugal på 1820-talet blev såväl Mexiko som Brasilien till en början kejsardömen. Även i det lilla Haiti kallade sig en härskare under en kort period kejsare.

När Otto von Bismarck upprättade Tyska riket (Tyskland) 1871 blev den preussiske kungen tysk kejsare, för att han skulle ha samma värdighet som sin österrikiske rival om makten i det sammanfallna Tyska förbundet och som den besegrade Napoleon III av Frankrike. I Brittiska imperiet ville man inte vara sämre, men eftersom den brittiska kronan ansågs böra fortsätta vara kunglig såsom den alltid hade varit, skapade man 1876 i stället ett kejsardöme av sina besittningar och vasallstater i Brittiska Indien.

Östromerska riket och Ryssland

Medan Västrom gick under på 400-talet levde det Östromerska riket kvar fram till 1400-talet. När den ryske tsaren lade sig till med titeln imperator (kejsare), ansåg han sig, likt Karl den store från Västrom på sin tid, överta en kejserlig succession från Östrom. För detta fanns det även vissa dynastiska argument: en dotter till den siste Östromerske kejsaren hade gift sig med en tidigare rysk tsar. Båda väldena tillhörde dessutom den ortodoxa kristendomen.

Afrika och Asien

När européerna färdades ut från Europa stötte de på sina håll på härskare, som hade ett stort välde och en makt som mer påminde dem om en kejsares än en "vanlig" konungs. Dessa härskares titlar kom därför att översättas till kejsare på de europeiska språken. Bland dessa riken fanns Kina (som hade styrts av en huangdi, kejsare, sedan 200-talet f.Kr.), Japan (som styrts, och fortfarande styrs, av en tenno, kejsare, sedan 600-talet), Persien/Iran (shah har i bland översatts som kejsare) och Etiopien (vars härskares titel, konungarnas konung, inspirerade till att kalla honom för kejsare). I det medeltida Europa valdes en kejsare, medan titeln i Kina och Japan varit/är ärftlig.

Centralafrikanska republikens president Jean-Bédel Bokassa utropade sig till kejsare 1976 under namnet Bokassa I, men störtades 1979, varpå landet åter blev republik.

Kejsarriken

Sedan 1800-talet har inga varaktiga nya kejsardömen tillkommit, och samtliga europeiska kejsare har under 1900-talet lämnat sina troner. I Korea blev alla kungar av Joseon (1392–1897) utnämnda till kejsare av Korea postumt när 1800-talets kejsardöme etablerades. Det enda land som för närvarande är kejsardöme är Japan.

Se även

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kejsare"
Personliga verktyg