Pippin den lille
Från Rilpedia
Pippin den lille, även Pippin den yngre eller Pippin III (fr. Pépin le bref), frankisk kung, född cirka 715, död 24 september 768. Son till Karl Martell och Chrotrudis.
Mottog år 741, vid sin faders död, såsom major domus styrelsen över Neustrien, Burgund och Provence, medan rikets tyska delar tillföll brodern Karloman.
Segerrika krig med akvitaner, alemanner, bayrare och sachsare befäste hans ställning; och då Karloman 747 antog munkkåpan, förenade Pippin i sin hand hela monarkin. Han ville då även anta kungatiteln. Med sina stormäns bifall inhämtade han hos påven Zacharias Petrus vilja angående tronbestigningen. Zacharias uppges då ha givit det bekanta svaret, att kungatiteln hellre borde tillhöra den, som hade makten, än den, som saknade konungs myndighet. Det var ett världshistoriskt ögonblick, då Pippin på en riksförsamling i Soissons (751 eller 752) hälsades som frankernas konung, medan den siste merovingern insattes i ett kloster.
Till gengäld för påvens tillmötesgående tryggade den nye konungen i två fälttåg mot langobarderna (755-756) den påvliga stolen och garanterade den dess första världsliga besittningar, varför han blivit kallad Kyrkostatens grundläggare. Av påven Stefan III fick han titeln Patricius romanorum. Även andra folk än langobarderna fick känna Pippins styrka; araberna förlorade 759 sina sista besittningar norr om Pyrenéerna, sachsare och bayrare tuktades, den orolige hertig Waifar av Akvitanien förlorade till sist, efter ett nioårigt krig, land och liv (768). Under ständiga krig fann konung Pippin tid att sörja för förvaltningens organisation och för den allmänna ordningen i sitt rike, och ej heller vetenskapliga strävanden var honom främmande.
Pippin var förmäld med Bertrada (Berta), dotter till Charibert av Laon, och blev med henne far till bl.a. kejsar Karl den store.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
