Igor Stravinskij

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Igor Stravinskij
Igor Stravinsky LOC 32392u.jpg
Information
Födelsenamn Igor Fjodorovitj Stravinskij
Född 17 juni 1882
Sankt Petersburg, Ryssland Mall:Landsdata Ryssland
Död 6 april 1971 (88 år)
New York, USA Mall:Landsdata USA
Epok/stil Neoklassicism, Modernism
Instrument Piano

Igor Fjodorovitj Stravinskij (ryska: Игорь Фёдорович Стравинский), eller i engelsk transkription Stravinsky, född 17 juni 1882 i Oranienbaum (nuvarande Lomonosov) nära Sankt Petersburg i Ryssland, död 6 april 1971 i New York i USA, var en rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA och var av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare.[1][2][3]. Han var huvudsakligen kosmopolitiskt rysk och av tidskriften Time kallad en av 1900-talets 100 mest inflytelserika personer. [4] Hans berömmelse baseras inte bara på hans kompositioner utan också på hans gärning som pianist och dirigent. Han var ofta solist eller dirigent vid uruppförandena av sina egna verk.

Stravinskijs tonsättargärning var påfallande mångsidig. Hans internationella ryktbarhet inleddes med de tre baletterna som beställdes av impressarion Sergej Djagilev och uppfördes av Djagilevs Ballets Russes i Paris: Eldfågeln 1910, Petrusjka 1911/1947 och Våroffer 1913. Våroffer, som vid uruppförandet ansågs provocerande modern, förändrade efterföljande tonsättares syn på rytmisk struktur och var det verk som kom att ge Stravinskij ett bestående anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram komponerandets gränser.

Stravinskijs första ryska fas övergick i neoklassicism på 1920-talet. I verken från den här perioden använder han klassiska former (concerto grosso, fuga, symfoni) som ofta döljer ett drag av intensiv känslosamhet under en yta av frånvaro eller anspråkslöshet och som ofta refererar till äldre mästare som Bach och Tjajkovskij.

Under 1950-talet tog han till sig den seriella musiken och använde den nya tekniken under sina sista tjugo år. Under den här perioden bär Stravinskijs musik drag av hans tidiga produktion; rytmisk energi, byggandet av utvecklade melodiska idéer från små två- eller tretonsfigurer, klarhet i strukturen, instrumentationen och i tilltalet.

Under sin karriär gav han ut flera böcker, nästan alltid i samarbete med någon annan person, men ibland också utan att denna person nämndes. I sin självbiografi från 1936[5] skriver Stravinskij sin berömda sentens ”musiken är, i sig själv, oförmögen att uttrycka någonting alls”.[6] Tillsammans med Alexis Roland-Manuel och Pierre Souvtchinsky skrev han sina 1939–40 Harvard University Charles Eliot Norton-föreläsningar, som först gavs ut på franska och sedan i en samling med titeln Poétique musicale[7][8] I ” Samtal med Stravinskij” finns samtal med Robert Craft publicerade.[9] De planerade ytterligare fem volymer under det följande decenniet.

Innehåll

Biografi

Ryssland

Fiodor Stravinskij, Igor Stravinskijs far i operan Rusalka av Aleksandr Dargomyzjskij.

Stravinskij föddes i Oranienbaum (nytt namn 1948: Lomonosov) och växte upp i Sankt Petersburg. Hans mor var ryska och fadern ukrainare. I sin självbiografi skriver han att barndomen var problematisk: ”Det var aldrig någon som riktigt tyckte om mig.”[10] Hans far Fjodor Stravinskij var sångare (bas) vid Mariinskijteatern I S:t Petersburg,[11] och den unge Stravinskij började ta pianolektioner och studerade senare musikteori och gjorde några kompositionsförsök. 1890 såg Stravinskij en föreställning med Pjotr Tjajkovskijs balett Törnrosa på Marinskijteatern. Föreställningen, som var hans första möte med en orkester fascinerade honom.[12] Vid 14 års ålder klarade han av att spela Mendelssohns första pianokonsert och året därpå gjorde han en transkription för piano av Aleksandr Glazunovs stråkkvartetter.[13]

Trots hans intresse för musik förväntade sig hans föräldrar att han skulle bli advokat. Stravinskij började studera juridik vid Sankt Petersburgs universitet 1901, men trivdes inte med det utan besökte allt färre föreläsningar under de fyra åren.[14] Efter faderns död 1902 hade han redan börjat ägna musikstudierna allt mera tid. Då universitetet stängdes våren 1905, i efterdyningarna av den blodiga söndagen, hindrades Stravinskij från att fullfölja studierna och erhöll bara examensbevis för halva utbildningen i april 1906.[11] Därefter koncentrerade han sig på musiken. Han fick rådet av Nikolaj Rimskij-Korsakov, den tidens största ryska tonsättare, att söka till konservatoriet, men började i stället att ta privata lektioner två gånger i veckan för denne. Rimskij-Korsakov blev som en andra far för Stravinskij.[14]

Igor Stravinskij (t.v.) och Nikolaj Rimskij-Korsakov (t.h. om Stravinskij) 1908.

1905 trolovades han med sin kusin Katerina Nossenko, som han känt sedan barndomen. De gifte sig den 23 januari 1906 och deras första två barn, Fjodor och Ludmilla föddes 1907 och 1908.

Stravinskijs orkesterfantasi Feu d'artifice spelades 1909 i S:t Petersburg. Alexander Siloti dirigerade uruppförandet och framförandet medförde att Stravinskij fick en beställning av Sergej Djagilev att skriva Eldfågeln eftersom Djagilev hörde stycket och imponerades av dess orkestrering.

Schweiz

Igor Stravinskij.

För att övervara premiären på Eldfågeln reste Stravinskij till Paris 1910. Familjen anslöt sig till honom och de bestämde sig för att stanna i Västeuropa. De flyttade till Schweiz och bodde i Clarens och i Lausanne till 1920. Under denna period komponerade han ytterligare två balletter till Ballets Russes: Petrusjka, skriven 1911 i Laussanne och Våroffer (1913) och Pulcinella, båda skrivna i Clarens.

Medan familjen bodde i Schweiz föddes deras andra son Soulima (som senare även han blev tonsättare) 1910 och den andra dottern Maria Milena 1913. Under den sista graviditeten upptäcktes att hustrun Katerina led av tuberkulos och hon togs in på ett sanatorium för att tillfriskna. Efter en kort resa till Ryssland 1914 för att samla material till Les Noces återvände Stravinskij till Schweiz strax innan gränserna till Ryssland stängdes i och med första världskrigets utbrott. Han kom inte att återvända till Ryssland på nära femtio år. Stravinskij var en av få rysk-ortodoxa i Schweiz vid den här tiden och minnet av det lever ännu kvar i den ortodoxa kyrkan i Schweiz.[15]

Stravinskij hade en speciell konstnärsrelation till den schweiziska filantropen Werner Reinhart. Han kontaktade Reinhart av ekonomiska skäl då han arbetade med Historien om en soldat (L'Histoire du soldat). Uruppförandet av detta verk dirigerades av Ernest Ansermet den 28 september 1918 på Théâtre municipal de Lausanne. Werner Reinhart sponsrade konserten och stod som ekonomisk garant. I gengäld dedicerade Stravinskij verket till denne[16] och gav honom även originalmanuskriptet. [17][18] Reinhart fortsatte att stödja Stravinskijs verksamhet genom att 1919 starta en konsertserie med hans senaste kammarmusikverk.[19] Bland dessa fanns en svit om fem satser ur Historien om en soldat, arrangerade för klarinett, violin och piano, vilket var en gest till Reinhart som var en skicklig amatörklarinettist.[20][16] Sviten uruppfördes den 8 november 1919 i Lausanne, långt innan originalversionen för sju instrument blev känd.[21] Som tack för Reinharts fortsatta stöd dedicerade Stravinskij även sina Tre stycken för klarinett, komponerade i oktober och november 1918, till honom.[22][16] Senare grundade Reinhart ett bibliotek med stravinskijana i sitt hem i Winterthur.[23]

Frankrike

Stravinskij flyttade till Frankrike 1920 där han startade ett samarbete med den franska pianotillverkaren Pleyel. Pleyel tog hand om Stravinskijs mekaniska rättigheter och royalties för hans verk och i gengäld försåg de honom med ett månatligt arvode och en arbetsplats där han kunde träffa vänner och affärsbekanta.

Stravinskij arrangerade också om, och i viss mån komponerade om, flera av sina tidiga verk för Pleyels tillverkning av självspelande pianon. Stravinskij gjorde det på ett sätt så att de utnyttjade pianots samtliga 88 toner utan hänsyn till den mänskliga handens och fingrarnas räckvidd. Det var inte fråga om inspelade rullar, utan rullarna märktes upp efter en kombination av Stravinskijs manuskript och handskrivna anvisningar av den franske musikern i Pleyels pianofabrik, Jacques Larmanjat. Stravinskij berättade senare att hans intention varit att ge lyssnarna en slutgiltig version av hans musik, men eftersom rullarna inte var inspelningar är det svårt att förstå hur hans intention fungerade i praktiken. Medan denna musik idag är en del av standardrepertoaren, fann många orkestrar vid den här tiden den ospelbar och obegriplig. Flera av de stora verken gavs ut på pianorullar såsom Våroffer, Petrusjka, Eldfågeln, Les Noces och Näktergalen.

Stravinskij bodde en kort tid utanför Paris men flyttade sedan med sin familj till södra Frankrike. Han återvände till Paris 1934 och bodde då på Rue Faubourg-St.Honoré. Stravinskij själv mindes senare denna bostad som den mest olyckliga under frankriketiden. Hans hustrus tuberkulos smittade dottern Ludmilla och honom själv. Ludmilla dog 1938 och hustrun året därefter. Stravinskij själv tillbringade fem månader på sanatorium och under den tiden dog även hans mor.

Han äktenskap med Katerina varade 33 år, men hans livs kärlek kom ändå att bli hans andra hustru Vera de Bosset (1888-1982). När han mötte henne i Paris i februari 1921 var hon gift med målaren och scenografen Serge Sudeikin, men de inledde ett förhållande och hon lämnade sin man. Från denna stund, till hustruns död 1939, levde Stravinskij ett dubbelliv – omväxlande med sin familj och med de Bosset. Hans hustru var medveten om hans dubbelliv och accepterade det som ofrånkomligt.

Under sina senare år i Paris etablerade Stravinskij professionella kontakter med nyckelpersoner i USA:s musikliv. Han arbetade med sin symfoni i C för Chicagos symfoniorkester och hade åtagit sig att föreläsa vid Harvard under läsåret 1939-1940. När andra världskriget bröt ut i september 1939 flyttade han till USA och Vera de Bosset kom över året efter. De gifte sig i Bedford, Massachusetts, den 9 mars 1940.

USA

Stravinskij slog sig ner i närheten av Los Angeles (1260 North Wetherly Drive, West Hollywood) [24] där han till sist stannade längre än på någon annan plats under sitt liv.[25] Han blev amerikansk medborgare 1946. Stravinskij hade anpassat sig till livet i Frankrike, men att flytta till USA vid 58 års ålder var ett helt annat slags projekt. Under en period umgicks han med en grupp ryska emigranter, men så småningom upptäckte han att detta inte svarade mot hans professionella och intellektuella behov. Han drogs till det växande kulturlivet i Los Angeles, särskilt då under kriget så många författare, musiker, tonsättare och dirigenter slog sig ned i regionen. Bland dessa fanns Otto Klemperer, Thomas Mann, Franz Werfel, George Balanchine och Arthur Rubinstein. Han bodde ganska nära Arnold Schönberg, men hade ingen nära kontakt med denne. Bernard Holland har påpekat att han var särskilt förtjust i brittiska författare, som ofta besökte honom i Beverly Hills, t.ex. W.H. Auden, Christopher Isherwood, Dylan Thomas (som delade tonsättarens svaghet för starka drycker) och särskilt Aldous Huxley som Stravinskij kunde tala franska med.[26] Han blev en del av livet i Los Angeles och dirigerade ibland konserter med Los Angeles Philharmonic i den berömda Hollywood Bowl och även på andra plaster i USA. När han planerade att skriva en opera tillsammans med Auden kände han sig tvingad att bli mera insatt i det engelska språket och träffade av en slump dirigenten och musikvetaren Robert Craft. Craft kom att bo tillsammans med Stravinskij ända till dennes död och verkade som översättare, biograf, assisterande dirigent och faktotum i oräkneliga musikaliska och sociala sammanhang.

Den 15 april 1940[27], arresterades Stravinskij av Bostonpolisen för att han använt ett okonventionellt ackord med en överstigande septima i ett arrangemang av USA:s nationalsång, The Star-Spangled Banner, och därmed brutit mot en federal lag som förbjöd omharmonisering av nationalsången.[28]

1959 mottog Stravinskij Sonningpriset, Danmarks högsta musikutmärkelse. !962 fick han en inbjudan till Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg) för att ge en serie konserter. Han talade i över två timmar i telefon med den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov som försökte förmå honom att återvända till Sovjetunionen. [källa behövs] Trots inbjudan stannade Stravinskij i USA.

Stravinskijs grav på San Michele.

1969 flyttade han till New York där han bodde sina sista år i Essex House. Två år senare dog han vid 88 års ålder och begravdes i Venedig på San Michele. Hans grav ligger nära den mångårige samarbetspartnern Djagilevs. Stravinskijs liv och verk omfattade nästan hela 1900-talet och många av seklets konstmusikstilar och han påverkade andra tonsättare både under sin livstid och efter den. Han har en stjärna på Hollywood Walk of Fame på 6340 Hollywood Boulevard och erhöll postumt en Grammy för Lifetime Achievement 1987.

Stravinskijs person

Stravinskij visade en outtröttlig önskan att utforska livet och studera konst och litteratur. Hans önskan tog sig uttryck i de många samarbetena under paristiden. Han var inte bara Djagilevs och Ballets Russes viktigaste tonsättare utan samarbetade också med Pablo Picasso med baletten Pulcinella 1920, med Jean Cocteau i Oedipus Rex och George Balanchine i Apollon musagète 1928. Hans litterära smak var bred och återspeglade hans nyfikenhet på nya upptäckter. Hans litterära källor och texter började med ett intresse för rysk folklore, fortsatte med klassiska författare och romersk katolsk liturgi och vidare till samtida franska författare som André Gide i Persefone och så småningom engelsk litteratur med Auden och T.S. Eliot och medeltida engelsk poesi. Mot slutet av sitt liv tonsatte han hebreiska bibeltexter i Abraham och Isaac.

Mecenater saknades aldrig. På 1920-talet gav Leopold Stokowski Stravinskij regelbundet understöd som en ”anonym välgörare”[källa behövs]. Stravinskij fick också gott om beställningar. De flesta av hans verk efter Eldfågeln var beställningsverk för särskilda tillfällen och han fick bra betalt.

Stravinskij visade talang för att agera världsvan. Han hade känsla och sinne för affärer och rörde sig ledigt i världsstäder som Paris, Venedig, Berlin, London, Amsterdam och New York, där han var gästdirigent och pianist. Alla som hade kontakt med honom vid olika produktioner talade om honom som artig, belevad och hjälpsam. Otto Klemperer som kände Schönberg väl sade alltid att han tyckte att Stravinskij var mycket lättare att samarbeta med och att ha att göra med.[källa behövs] Samtidigt var han påfallande nonchalant mot dem han ansåg socialt underlägsna. Robert Craft sade sig vara generad över hans vana att knacka i glaset med gaffeln och på restauranger högljutt äska tystnad.[källa behövs]

Trots att han ansågs vara en notorisk kurtisör (Ryktet säger att han hade affärer med kändisar som t.ex. Coco Chanel.) var han också en god familjefar och avsatte avsevärd tid och pengar tills sina söner och döttrar.

Stravinskij var också en hängiven medlem av rysk-ortodoxa kyrkan under hela sitt liv, men sade samtidigt: ”Musiken lovprisar Gud. Musiken är bättre ämnad att prisa Gud än kyrkan och alla dess utsmyckningar. Musiken är kyrkans förnämsta utsmyckning.”[29]

Kompositionsperioder

Se även Verklista för Igor Stravinskij.

Stravisnkijs verk kan grovt delas in i tre stilistiska perioder.

Den ryska perioden (ca 1908-1919)

Stravinskij och Vatslav Nizjinskij 1911.

Den första perioden, utom några mindre verk, börjar med Feu d'artifice och är fullt utvecklad med de tre balletterna för Djagilev. Dessa tre har många saker gemensamt. De är skrivna för en extremt stor orkester, de använder ryska folkmusikteman och motiv och de är influerade av Rimsky-Korsakovs fantasirika stämföring och instrumentation. De uppvisar också en avsevärd stilistisk utveckling – från Eldfågeln som betonar vissa tendenser hos Rimsky-Korsakov samt pandiatonik, särskilt i tredje satsen – till bruket av polytonalitet i Petrusjka och den avsiktligt brutala polyrytmiken och dissonanserna i Våroffer.

Den första balletten, Eldfågeln, är känd för sin fantasifulla orkestrering, uppenbar i inledningen av introduktionen i 12/8-dels takt, som utnyttjar kontrabasens låga register. Petrusjka, den första av Stravinskijs balletter som utnyttjar folklig mytologi är också originellt orkestrerad. I den tredje balletten, Våroffer, försöker tonsättaren avbilda det hedniska Rysslands brutalitet, som inspirerat till de våldsamma teman som återkommer genom hela stycket. Än idag bländar och överväldigar bilderna av de hedniska ritualerna i ett imaginärt Ryssland åhörarna. Åter igen, Stravisnskijs originalitet är uppenbar: inledningstemat, spelat av en fagott i dess allra högsta register, har kommit att bli ett av de mest välbekanta temata i västerländsk konstmusik, liksom de pulserande synkoperade åttondelsrytmerna i stråkarna med dess accenter markerade av valthorn.

Om Stravinskijs påstådda syfte var att ”skicka dem till helvetet”[30] måste han ha ansett att 1913 års uruppförande av Våroffer var en succé. Koreograf var Vatslav Nizjinskij. Det var ett av de mest uppmärksammade musikaliska upplopp som ägt rum och Stravinskij refererar ofta till det son ”en skandal” i sin självbiografi.[31] Det rapporterades om slagsmål i publiken och om nödvändigheten av polisnärvaro under andra akten. Den verkliga omfattningen av tumultet är emellertid omdebatterad och rapporterna kan måhända vara rent apokryfiska.[32]

Stravisnkij kommenterade senare uruppförandet av ”Offret” med: ”När det gäller själva framförandet är jag inte i stånd att döma då jag lämnade salen redan vid preludiets första takter eftersom de genast orsakade hånfulla skrattsalvor. Jag var äcklad. Dessa demonstrationer, först enstaka, blev sedan allmänna provocerande motdemonstrationer som snabbt utvecklades till ett våldamt rabalder. Under hela föreställningen satt jag vid Nizjinskijs sida i kulisserna. Han stod på en stol och skrek: ’sexton, sjutton, arton’ – de hade sitt eget system att räkna för att hålla takten. De stackas dansarna kune förstås inte höra någonting på grund av oväsendet i publiken och ljudet från deras egna danssteg. Jag var tvungen att hålla fast i Nijnskys kläder eftersom han var rasande och färdig att störta sig ut på scenen när som helst och orsaka skandal. Djagilev beordrade ljusmästarna att omväxlande tända och släcka ljuset för att på så sätt försöka få slut på oväsendet. Det är allt jag minns av uruppförandet.”[33]

Andra verk från den här perioden är operan Näktergalen, Renard (1916), Historien om en soldat (1918) och Les Noces (1923).

Den neoklassicistiska perioden (ca 1920-1954)

Nästa fas av Stravinskijs komponerande sträcker sig ungefär från 1920, då han anammar ett idiom som påminner om wienklassicismens, till 1954 då han börjar använda tolvtonsteknik. Baletten Pulcinella (1920) och Oktetten (1923) för träblåsare är Stravinskijs första kompositioner som presenterar hans återupptäckt av Mozarts och Bachs och deras samtidas musik. I denna neoklassicistiska stil överger han den stora orkester som balletterna krävde och skriver mestadels för träblås, piano, kör och kammarmusikensembler.

Andra verk, som Oidipus Rex (1927), Apollon musagète (1928) och Konsert i Ess (1937-1938) fullföljer hans tankar om 1700-talets musikstil.

Bland verken från den här perioden märks de tre symfonierna: Psalmsymfonin (Symphonie des Psaumes) (1930), Symfoni i C (1940) och Symfoni i tre satser (1945). Apollon, Persefone (1933) och Orpheus (1947) är inte bara exempel på Stravinskijs utflykt till den wienklassiska epoken utan också på hans utforskande av teman från antiken, såsom den grekiska mytologin.

Stravinskij fullbordade sitt sista neoklassicistiska verk Rucklarens väg (The Rake’s Progress) 1951, till ett libretto av W.H. Auden baserat på etsningar av William Hogarth. Den förbigicks nästan helt med tystnad efter uppsättningen på Metropolitan 1953. Den sattes upp igen av operan i Santa Fe 1957 med Stravinskij närvarande och kom att bli inledningen till ett långt samarbete. Musiken är enkel men excentrisk. Den lånar från klassisk tonal harmonik, men med inskjutna överraskande dissonanser. Den visar upp Stravinskijs kännemärke – synkoper – och den gör återblickar till operor och teman av Monteverdi, Gluck och Mozart. Den sattes upp av Kungliga Operan i Stockholm i början av 1960-talet i regi av Ingmar Bergman, en produktion som kom att bli mycket uppmärksammad. På Metropolitan hade den nypremiär 1997.

Den seriella perioden (1954-1968

Stravinskij började använda sig av seriell kompositionsteknik, inklusive tolvtonsteknik, den teknik som uppfanns av Arnold Schönberg, på 1950-talet uppmuntrad av Robert Craft.[34]

Först experimenterade han med icke-tolvtonsserier i småskaliga vokala och kammarmsuikaliska verk som Kantat (1952), Septet (1953) och Tre Shakespearsånger (1953 och hans första fullskaliga verk baserat på dessa icke-tolvtonsserier var In Memoriam Dylan Thomas (1954). Agon (1954-1957) är hans första verk som innehåller tolvtonsserier och hans Canticum Sacrum (1955) är hans första verk som innehåller en sats som heelt är baserad på en enda serie (Surge, aquilo).[35] Senare utökar han tolvtonsverken med Threni (1958), A Sermon, a Narrative, and a Prayer (1961), och The Flood (1962), som alla är baserade på bibeltexter.

Agon är en ballett för tolv dansare. Den betecknar en viktig övergång mellan Stravinskijs neoklassicistiska period och den seriella.

Filmer med musik av Stravinskij (urval)

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Referenser

  1. ↑ Page 2006; Théodore and Denise Strawinsky 2004, vii.
  2. ↑ Anonymous 1940.
  3. ↑ Cohen 2004, 30.
  4. ↑ Glass 1998[1].
  5. ↑ Stravinskij, Igorʹ Fedorovič, 1882-1971. - An autobiography (1903-1934) / Igor Stravinsky. - 1990. - ISBN: 0-7145-1082-3
  6. ↑ Stravinsky 1936, 91-92.
  7. ↑ Stravinskij, Igorʹ Fedorovič, 1882-1971. - Musikalisk poetik / Igor Stravinskij ; [översättning från franska och engelska av Disa Törngren]. - 1991 - [Ny utg.]. - ISBN: 91-88316-00-9
  8. ↑ Namnen på medarbetarna nämns i Walsh (2001).
  9. ↑ Stravinskij, Igorʹ Fedorovič, 1882-1971. - Samtal med Stravinskij / Igor Stravinskij och Robert Craft ; redigering och översättning av Kajsa Rootzén. – 1970
  10. ↑ Stravinsky 1936, quoted in Dubal 2001, 564
  11. ↑ 11,0 11,1 Walsh 2001.
  12. ↑ Dubal, 564.
  13. ↑ Glazunov var emellertid inte så imponerad av den unge Stravinskij utan kallade honom omusikalisk.(Dubal 2001, 564).
  14. ↑ 14,0 14,1 Dubal 2001, 565.
  15. ↑ http://switzerland.isyours.com/e/guide/religion/christianism/orthodox.html
  16. ↑ 16,0 16,1 16,2 Ragtime Ensemble presents The Soldier’s Tale
  17. ↑ Concert atists guild
  18. ↑ The composer, the antiquarian and the go-between
  19. ↑ Chamber Music Society of Lincoln Center
  20. ↑ L’Histoire du Soldat
  21. ↑ A Musical Feast
  22. ↑ naxos
  23. ↑ Kuko.com
  24. ↑ June 3, 1957, The Daily Mirror, Stravinsky turns 75
  25. ↑ Bernard Holland (11 March 2001). ”Stravinsky, a Rare Bird Amid the Palms; A Composer in California, At Ease if Not at Home”. The New York Times. 
  26. ↑ Holland 2001
  27. ↑ April 15, 1940, Stravinsky's Boston Police mugshot.
  28. ↑ September 3, 2006, Post Classic, Stravinsky captured in words.
  29. ↑ Stravinsky's quotations.
  30. ↑ Wenborn 1985, 17, alludes to this comment, without giving a specific source.
  31. ↑ Stravinsky 1936[källa behövs]<!—Sidnummer saknas.-->
  32. ↑ See Eksteins 1989, 10–16, for an overview of contradictory reportage of the event by participants and the press.
  33. ↑ Stravinsky 1936,[källa behövs] cited in Siegmeister 1943,[källa behövs])
  34. ↑ NPR show, under External links
  35. ↑ Straus 2001, 4.

Externa länkar

Sök efter mer information om Igor Stravinskij på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-916whvOH': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-916whvOH': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Igor_Stravinskij"
Personliga verktyg