Sanatorium
Från Rilpedia
Sanatorium (nylat., av lat. sano - bota), en historisk typ av sjukhus där man främst isolerade och behandlade patienter med lungtuberkulos. Baserat på de rådande vårdidealen förlades sanatorierna ofta till orter där de klimatologiska förhållandena ansågs främja läkning av sjukdomen, det vill säga högt belägna eller havsnära platser på landsbygden med frisk luft.
Innehåll |
Historia
Det första sanatoriet öppnades på 1850-talet av läkaren Hermann Brehmer i Görbersdorf i Niederschlesien, Preussen. Enligt Brehmer, som själv hade fått lindring för sina symptom under en resa i Himalaya, kunde tuberkulos botas "genom hygienisk-dietisk kur i sluten anstalt", ett påstående som aldrig har kunnat beläggas med forskning.
Sanatorier byggdes över hela Europa och i Nordamerika, och blev viktiga ekonomiska faktorer i många samhällen och hela regioner med gynnsamt klimat. I Schweiz blev privata sanatorier en stor bransch och patienter kom från hela Europa. Även till Rivieran och Krim sökte sig många långväga patienter.
Sanatorierna försvann strax efter andra världskriget, då de första effektiva läkemedlen (streptomycin och para-aminosalicylsyra) hade lanserats. Många av de stora sanatorierna konverterades till lyxiga skid- och spaanläggningar och är i bruk än idag.
Sanatorier i Sverige
I Sverige öppnades det första sanatoriet i Mörsil 1891. Störst problem vållade den smittsamma tuberkulosen i städerna, och 1910 stod det största sanatoriet i Sverige, Stockholms stads sanatorium (i dag Söderby sjukhus) med 440 vårdplatser, färdigt i Salem utanför Stockholm. Ett annat av de mer imponerande sanatorierna går att återfinna i Sävsjö på Småländska höglandet. Vid sin öppning 1907 var det Sveriges största och den böjda sanatoriebyggnaden är än idag norra Europas största träbyggnad. Samtliga län uppförde under 1900-talets första decennier ett eller flera sanatorier, se lista över sanatorier i Sverige. Kungafamiljen engagerade sig och initierade uppförandet av tre så kallade jubileumssanatorier.
Även i Sverige avvecklades sanatorierna under decennierna efter andra världskriget. Flera används idag för annan sjukvård som långvård eller rehabilitering.
Sanatoriemiljön i litteraturen
Sanatoriemiljön inspirerade flera begåvade patienter till litterära verk[1]. Genomgående är tonen pessimistisk och negativ, och förmedlar patientens känsla av att vara avskild från världen. Sanatoriets miljö berörs i verk av både Edith Södergran, Harriet Löwenhjelm, Olof Lagercrantz och Beryl Bainbridge. Bland verk som genomgående skildrar sanatoriet och den lungsjukes vardag kan följande nämnas (citaten är ur respektive verk):
- Beatrice Harraden, Skepp som mötas i natten (1894)
- Thomas Mann, Bergtagen (1924): "-Sanatorielivet är som att vara lurad på livet överhuvudtaget"
- Sven Stolpe, I dödens väntrum (1930): "-Detta är inte ett ställe där man blir frisk, det är helvetet"
- Lars Widding, Visst gör det ont (1953): "-Det här är ett jävla ställe"
- A Ellis (pseudonym för Derek Lindsay), The rack (1960)
Referenser
- ↑ Stycket är baserat på Lars Erik Böttiger: Sanatorievistelsen förr: "att vara lurad på livet". Idag: En luxuös rekreation på spa, Läkartidningen 32-33/2003
