Stenyxa

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Handyxa)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Neolitiska stenyxor från musée des antiquités nationales, Saint-Germain-en-Laye i Frankrike

Stenyxa är en benämning på stenålderns yxor som till exempel kunde tillverkas i flinta eller diabas. Det finns olika typer av yxor, och de flesta typer förekommer under en speciell period, men en del typer är vanliga under längre tidsspann.

Innehåll

Paleolitiska yxor

Handkil

En handkil från Spanien

Handkil är ett från två sidor grovt tillhugget päronformat stenredskap med jämnt avsmalnande spets och brett handtag. Handkil är en vanlig ledartefakt hos många olika kulturer under stenåldern.


Mesolitiska yxor

Skivyxa

En reproduktion av en norsk skivyxa

Skivyxan är en yxtyp som är tillverkad av ett kraftigt avslag, vars egg har utnyttjats till den breda yxeggen. Slitspårsanalyser visar att skivyxor troligen användes till skinnberedning och inte träarbete aller andra sysslor.[1]


Kärnyxa

En kärnyxa från Nordisk familjebok

Kärnyxan är en grovt tillslagen, oslipad flintyxa med spetsig nacke och bredden ofta störst mot eggen. Kärnyxan förekom under mesolitikum eller äldre stenålder.


Lihultsyxa

Lihultsyxan (Norska Nøstvetyxa) är en grovt tillslagen yxa av grönsten. Eggen är slipad och på nacken finns spår av tillslagningen. Karakteristisk för västra Sverige, södra Norge och särskilt i Oslofjorden under senare delen av äldre stenålder. Förekommer ofta tillsammans med kärnyxor, spånskrapor, borrar, handtagskärnor och koniska kärnor av flinta. Detta fyndsammanhang kallas ibland Lihultskulturen.

Limhamnsyxa

Limhamnsyxan är en senmesolitisk bergartsyxa med linsartat tvärsnitt. Endast främre delen och eggen är fint slipad, bakre delen är grovt tillhuggen. Förekommer i Erteböllekulturens slutskede. Finns i södra Sverige och på Själland i Danmark.

Neolitiska yxtyper

Spetsnackig yxa

En spetsnackig yxa från Skåne

Detta är den äldsta formen av flintyxa under trattbägarkulturen. Yxan har ett spetsovalt tvärsnitt och liknar mycket äldre stenålderns kärnyxa, men är slipad över hela ytan.


Tunnackig yxa

En tunnackig yxa från Tyskland

Tunnackig yxa är en yxa som vanligtvis tillverkad av flinta, men är i flintfattiga områden ofta tillverkade i andra bergarter. Är en arbetsyxa i äldre trattbägarkulturen. Den är längre och bredare men tunnare är den senare tjocknackiga yxan. Den tunnackiga yxan var bl a effektiv för skogsröjning. Flera depåfynd av ofta överdrivet långa tunnackiga yxor har påträffats. Dessa har tolkats dels som offer till högre makter och dels som varulager.


Tjocknackig yxa

En tjocknackig yxa från Närke

Detta är en yxa som är vanligtvis tillverkad av flinta, men är i flintfattiga områden ofta tillverkad i sten. Den är trattbägarkulturens och den gropkeramiska kulturens viktigaste arbetsyxa under den mellersta delen av yngre stenålder. Den är i förhållande till sin längd och bredd tjockare än den äldre tunnackiga yxan.


Mångkantsyxa

Mångkantsyxa från Dalarna

Mångkantsyxaär en stridsyxa som förknippas med trattbägarkulturen under yngre stenålder. Är vanligen av grönsten och är försedd med skafthål, svängd egg, välvd nackknopp och är slipad över hela ytan. Mångkantsyxan ses som en kopia av de centraleuropeiska kopparyxorna.


Dubbeleggad stridsyxa

En dubbeleggad yxa från Öland

Dubbeleggad stridsyxa är en vapenyxa från neolitikum som förknippas med trattbägarkulturen och även den gropkeramiska kulturen. Yxan har en utsvängd egg och utsvängt nackparti, men är inte i egentlig mening dubbeleggad, då nacken alltid är mer eller mindre rundad.

På de äldsta yxorna är egg- och nackpartierna föga utsvängda. De dubbeleggade stridsyxorna är alltid utarbetade ur hårda bergarter som till exempel porfyrit och fint slipad.

Båtyxa

Båtyxa från Nordisk familjebok

Båtyxa, äldre benämning på den svensk-norska stridsyxekulturens vapenyxa.


Miniatyryxa

Miniatyryxan förekommer ibland i barngravar från stridsyxekulturen. Yxorna har möjligen tillverkats för och burits av pojkar som symbol för en stridsyxa i stort format[källa behövs].

Skafthålsyxa

Enkel skafthålsyxa från Slovenien

Skafthålsyxa är en yxa med genomgående skafthål. Genom skafthålet kan man sticka skaftet igenom. Man skiljer mellan enkel (ibland även kallad simpel) skafthålsyxa och massiv skafthålsyxa.

Den enkla skafthålsyxan är jämte trindyxan det vanligaste föremålet i Sydskandinavien under senare delen av yngre stenålder och bronsålder. Dess form varierar från långa och kraftiga till korta och klumpiga exemplar.

Antalet funna exemplar är mycket stort, t ex har ca 3000 påträffats bara i Uppland och Västergötland. Den massiva skafthålsyxan eller Fårdrupyxan, är tillverkad i koppar eller brons och förekommer under äldre bronsålder. Det finns både ornerade och oornerade exemplar.

Yxor som förekommer under flera perioder

Trindyxa

En trindyxa från Nordisk familjebok

Trindyxa, är en grönstensyxa med oval eller trind profil. Endast eggen är slipad, resten av yxan oftast fint bultad. Trindyxan tillhör främst äldre stenålder, men förekommer också under yngre stenålder. Särskilt vanlig i Mellansverige och södra Norrland. Förekommer även ofta i östra Småland, på Gotland, i Bohuslän och Skåne. Är mera sällsynt i östra Danmark och i Finland, dock rätt så vanlig på gropkeramiska boplatser på Åland.


Håleggad yxa

En håleggad flintyxa från Bohuslän

Håleggad yxa är en yxa med konkavt eggparti, som ett nutida håljärn. Yxor med hålegg kan vara av olika typ och förekomma under olika perioder. Förekommer både på trindyxor från äldre stenålder och på flintyxor från yngre stenålder. Förekommer bl a hos trattbägarkulturen, men är dominerande hos stridsyxekulturen. Troligen användes yxorna för träarbete bl a som ett håljärn eller stämjärn.

Referenser

  1. Schmitt, L. Larsson, S., Burdukiewicz, J., Ziker, J., Svedhage, K., Zamon, J. och Steffen, H. 2009. "Chronological insights, cultural change, and resource exploitation on the west coast of sweden during the late palaeolithic/early mesolithic transition." Oxford Journal of Archaeology. Vol. 28 (1). Sid. 14.

Se även

Personliga verktyg