Fotografi
Från Rilpedia
Det har föreslagits att denna artikel ska brytas upp i artiklar vid namn Fotografi och Fotografering, (om relevant via en förgreningssida). (Diskutera) |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
Ett fotografi (även foto) är en avbildning av verkligheten som skapats genom att ljus fångats på ett ljuskänsligt medium (en fotografisk film eller en bildsensor) i en kamera, antingen mekaniskt, kemiskt eller digitalt. Ordet fotografi kommer från grekiskans φως phos (ljus) och γραφίς graphis (pensel), det vill säga att måla med ljus. En fotografisk bild kan vara svartvit eller i färg. Fotografiet är också grunden för filmkonsten.
Innehåll |
Historik
Fotografiets historia börjar redan på 1000-talet e.Kr. när principen för camera obscura (mörkt rum) och ritkameror typ camera lucida beskrivs som olika metoder för att ersätta handens verk med självtecknande ritpapper. Själva tekniken utvecklades dock inte förrän på 1500-talet. Med optikens framsteg kunde efterhand allt ljusstarkare bilder projiceras. Det återstående problemet var att göra bilden varaktig.
De äldsta bevarade fotografierna är tagna omkring 1826 av Joseph Nicéphore Niépce och var resultatet av många års experiment. Niépce började i likhet med flera andra personer framställa icke varaktiga bilder redan på 1780-talet och 1790-talet. Daguerreotypin, som bygger på Niépces och den senare kompanjonens Daguerre arbeten, var det första systemet som användes i någon större skala. Under 1800-talet skedde sedan många stora tekniska landvinningar, bland annat möjligheten att göra flera kopior från samma plåt, George Eastman och hans företag Kodaks kameror för allmänheten och stereofotografiet (som bland annat används i 3D-bilder idag).
1900-talets största innovationer var nog småbildskameran och 35 mm-filmen med beteckningen 135, samt den digitala fotografin. I dag kan vi indela kamerorna i följande klasser småbildskameror (som tenderar att bli digital), mellanformatskameror och storformatskameror. Andra klasser såsom lådkameran och bälgkameran är kraftigt marginaliserade eller har gått till fotohistorien.
Redan tidigt i fotografihistorien utvecklades tekniker för att manipulera fotografier, både direkt framför kameran (som i fallet med Cottingleyälvorna, 1917-1920, som lurade Sir Arthur Conan Doyle), eller med dubbelexponering, eller under framkallningen. I diktaturer har det till exempel blivit vanligt att redigera bort obekväma människor från i övrigt godkända fotografier.
Några fotografier kan sägas ha förändrat världshistorien, bland annat bilder på vietnameser på väg att avrättas under Vietnamkriget.
Fotomaterialets utveckling
- 1839-1860 Daguerreotyp LJM Daguerre (F), s/v negativ/positiv; silver på koppar negativ bild som framträder positivt när man betraktar den ur vinkel.
- 1839-1869 Saltpapper HF Talbot (GB), s/v positiv; bildskikt utan bindemedel.
- 1840-1855 Calotyp H F Talbot (GB), s/v negativ; bildskikt utan bindemedel.
- 1848-1885 Albuminplåt C-F-A. Niépce de St. Victor (F), s/v negativ; glasplåt med albumin och silver.
- 1850-1910 Albuminpapper L-D Blanquart-Évrard (F), s/v positiv; papper med albumin och silver.
- 1851-1890 Våt kollodiumplåt FS Archer (GB), s/v negativ; glasplåt med kollodium och silver.
- 1852-1890 Ambrotyp FS Archer (GB) / J A Cutting (USA), s/v negativ / positiv; glasplåt med kollodium och silver, preparerad så att den negativa bilden framträder som positiv med mörk bakgrund.
- 1852-1930 Ferrotyp A-A Martin (F), s/v positiv metall med kollodium och silver.
- 1853-1865 Pannotyp Wulff & Co. (F),s/v positiv; vaxduk med kollodium och silver.
- 1861 Första färgbilden JC Maxwell (GB), färg positiv; tre svart/vita negativ exponerade genom R, G och B-filter.
- 1864-1930 Koltryck JW Swan (GB), s/v positiv papper med gelatin och pigment.
- 1873 Silver-bromid/klorid/klorid-bromid-papper LR Maddox (GB) P. Mawdsley (GB), s/v positiv; papper med gelatin/silver-emulsion.
- 1882-1950 Silverklorid gelatin papper/Aristotyp/ Aristopapper* W De W Abney (GB), s/v positiv; papper med gelatin/silver-emulsion.
- 1873-1930 Platinatryck W Willis (GB), s/v positiv; bildskikt utan bindemedel.
- 1880-1930 Crystoleum Färg positiv; från baksidan kolorerad s/v bildskikt uppklistrad på glas.
- 1880-1975 Silverbromid- gelatinplåt LR Maddox (GB) / CH Bennet (GB), s/v negativ; glasplåt med gelatin/silver-emulsion. Med denna process erhölls en mycket ljuskänslig emulsion
- 1888-1910 Celloidin-papper, Aristotyp/Aristopapper* G.W. Simpson (GB), S/v positiv; papper med kollodium och silver.
- 1889-1969 Cellulosanitrat-negativ S/v negativ; film av cellulosanitrat bas med gelatin/silver-emulsion, lättantändlig, under vissa omständigheter starkt självdestruerande och självantändlig.
- 1895-1930 "Colour-Screen" Färg; s/v gelatin/silver-emulsion integrerad med flerfärgsfilter s.k. colour screen ex. på processer;
- 1895 Joly John Joly (Irland)
- 1907 Autochromemetoden Auguste och Louis Lumière (F), den första praktiskt användbara färgfotoprocessen, som dominerade marknaden till 1930-talet
- 1916 Agfa Colour Agfa (D)
- 1935 Dufaycolour L.Dufay
- 1912- Tripack R.Fischer (D), färg; patentering av process med tre emulsionslager, ett för varje RGB-grundfärg samt ett gulfilter för attreducera blåkänsligheten hos de röda och gröna skikten, bildinformationen bestod av färgbildande ämnen.
- 1920-talet - Acetatfilm S/v & färg negativ; film med gelatin/ silver-emulsion respektive färgämnen, benämnd Safesty Film så som varande mindre lättantändligt alternativ till cellulosa-nitratfilmen, tri-acetat är idag den vanligast förekommande filmbasen men polyester ersätter den mer och mer.
- 1935 Kodachrome diafilm
- 1936 Agfacolor diafilm
- 1960-talet – Polyesterfilm S/v & färg negativ; film med gelatin/ silver-emulsion respektive färgämnen.
- 1960-talet – PE-papper, RC-papper Plastpapper, s/v & färg påsiktsbilder polyetenbelagd fiberbas med gelatin/ Silver-emulsion respektive färgämnen; Plastpapper benämns vanligen PE-papper i Europa, efter förkortningen av polyeten – PE och RC-papper i Nordamerika efter förkortningen av Resin coated - RC.
Fotografiets användningsområden
Fotograferingen fick många intressenter redan från början. Forskare har använt fotografier för att bevara och studera rörelser, ända sedan Eadweard Muybridges studier av människor och djurs rörelsemönster redan 1887. Konstnärer har visat ett lika stort intresse, men inte bara av att utforska det mekaniska sättet att representera verkligheten utan även av mer impressionistiska möjligheter. Militären, polisen och olika säkerhetssystem använder fotografier för övervakning, identifiering, bevisföring och dataförvaring. Privat används fotografier för att bevara minnen och för underhållning i till exempel porträtt, fotoalbum och skolkataloger.
En ny användning av fotografi är webbkameran som bevakar väder, händelserika platser, etc. För den allmänna säkerheten används på utsatta trafikleder och på andra trafikerade platser digitala trafiksäkerhetskameror och övervakningskameror.
Införskaffning av bilder för att illustrera egna verk är sedan internets framväxt inget stort problem, inte minst därför att många amatörer lägger ut sina egna fotoalbum på nätet. Dock har det lett till att det har blivit en svår fråga med upphovsrätten.
Möjligheterna att scanna foton, negativ och diabilder medför att traditionella foton digitaliseras.
Fotografier för kommersiellt bruk
Fotografier kan bland annat ha följande olika typer av kommersiellt bruk:
- reklambilder: bilder som är tagna för att illustrera en tjänst eller en produkt. Sådana bilder tas ofta av en reklambyrå.
- mode- och modellbilder: den här typen betonar antingen kläderna/produkten eller modellen, som i vissa fall är naken, se naketfotografi.
- stillebenfotografi - föreställer vanligen döda, vardagliga ting.
- illustrationsbilder: foton som är tagna för att illustrera en historia eller idé i en tidskrift, tidning eller bok. Sådana bilder bestäms av redaktionen eller förlaget.
- bildjournalistik: eventuellt en undergrupp till illustrationsbilder. Bilder accepteras här som dokumentation av en nyhetshändelse eller sportevenemang (se även sportfotografi)
- porträtt eller bröllopsfoto: foton som tas och säljs direkt till bildens slutanvändare.
- konstfotografi: foton som tas enligt en vision, reproduceras och sedan säljs direkt till kunden.
- landskapsfotografi och flygfotografi: foton som tas till exempel för försäljning som vykort.
- arkitekturfotografi
- naturfotografi
- makrofotografi
Marknaden för fotografier visar på sanningshalten i ordspråket att "en bild säger mer än tusen ord". Tidningar, tidskrifter, webbbyråer, reklambyråer och andra företag betalar för bilder. Det finns även bildbyråer som säljer arkivbilder för användning i till exempel tidningar. En av de mest kända bildbyråerna är Magnum som verkat ända sedan 1947.
Fotografier som konstform
Under 1900-talet blev både konst- och dokumentärfotograferingen accepterade inom västvärldens konstvärld. Bland de största förspråkarna för detta var Alfred Stieglitz, Edward Steichen, John Szarkowski och Edward Weston.
De första konstfotograferna försökte imitera olika målartekniker. Denna rörelse kallas piktorialism och använde ofta mjukt fokus för att skapa en drömsk, "romantisk" känsla. En motrörelse kom från bland andra Ansel Adams, som var en av grundarna av f/64-gruppen som förespråkade skarpa bilder som inte imiterade andra konstformer.
Fotografiets estetik diskuteras fortfarande, framför allt inom konstvärlden. Många konstnärer menar att fotografering är en mekanisk reproduktion av en bild och att det möjligen inte passar in i definitionen av konst. Ifall fotografier är konst, då måste man definiera vad som gör det vackert för åskådaren.
Typer av fotografier
Svartvita fotografier
Alla de första fotografierna var svartvita, det vill säga i gråskala, eftersom tidig film inte kunde återge färger. Till och med efter att färgfilm blev tillgängligt fortsatte svartvita fotografier att dominera marknaden, dels eftersom de var billigare, dels eftersom de ger ett mer "klassiskt" (eller gammaldags) intryck. Under senare delen av 1900-talet har dock svartvita fotografier mestadels blivit en mer sällsynt företeelse.
Vissa digitala fullfärgsfoton bearbetas genom olika tekniker för att skapa svartvita fotografier, men det finns även speciella kameror för svartvita fotografier. Vanligtvis används särskild film när man ska ta svartvita fotografier.
Några av de tidigaste fotografierna använde inte svart som kontrastfärg till vitt, utan sepia, en brunaktig färg.
Färgfotografier
Tekniken med färgfotografering utvecklades i mitten av 1800-talet. Tidiga experiment hade problem med att fixera bilderna och att förhindra färgerna från att blekna. Det första permanenta färgfotografiet togs 1861 av fysikern James Clerk Maxwell.
En av de tidiga metoderna för att ta färgfoton var att använda tre kameror. Varje kamera hade ett färgfilter framför objektivet, vilket gav de tre grundläggande kanalerna för att återskapa en färgbild i mörkrum eller framkallningslabbet. Den ryske fotografen Sergey Prokudin-Gorsky utvecklade en annan teknik med tre färgplåtar som togs i snabb följd.
Det dröjde till det tidiga 1900-talet innan färgfilmen kunde ta upp mer än mycket begränsade färger. Det var tack vare fotokemister såsom H. W. Vogel som emulsion med tillräcklig känslighet för grönt och rött ljus blev tillgängligt.
Olika färgfilmer utvecklades från 1907 av bröderna Lumière som byggde på autochromemetoden och principen additiv färgblandning. I mitten av 1930-talet kom olika filmföretag såsom tyska Agfa och amerikanska Kodak med nya lösningar som gav finare korn och snabbare exponeringstider. Dessa byggde på subtraktiv färgblandning. Agfas Agfacolor Neu (1936) hade färgen integrerad i emulsionslagren, vilket gjorde den mycket lättare att framkalla. De flesta moderna filmer (utom Kodachrome) är baserade på denna teknik. 1963 introducerade Polaroid de första färgfilmerna som framkallades på ett par sekunder inuti kameran.
Färgfoton kan skapa bilder som antingen är positiva (det vill säga har samma färger som verkligheten) på genomskinlig film för att användas i diaprojektor eller som negativ (som har omvänt färgförhållande) för att användas för att skapa positiva förstoringar på särskilt fotopapper. Den senare formen är den allra vanligaste för framkallning av färgfilm.
Digitalfotografier
Filmbaserad fotografering har varit svår för fotografer som arbetat långt ifrån fotolabb, framför allt efter att televisionen pressat nyhetsfotografer att leverera foton allt snabbare. Därför har nyhetsfotografer tidigare haft med sig egna framkallningslabb och olika sätt att konvertera foton för att överföra dem via telefonnätet. 1981 presenterade dock företaget Sony en kamera utan film, Sony Mavica, med en CCD (Charge-Coupled Decive), som dock visade bilderna på en TV och inte var helt digital även om den sparade bilderna på en disk. 1990 kom Kodaks DCS 100, den första kommersiellt tillgängliga digitalkameran.
Den största skillnaden mellan digital fotografering jämfört med filmbaserad fotografering är att analog fotografering är svårare att manipulera eftersom det involverar film, optik och fotopapper, medan det är ganska lätt att manipulera digitala bilder, vilket gör det lättare för amatörfotografer att ta bra bilder. Eftersom fotografering delvis är förknippat med sanningen ("Kameran ljuger inte") har digitala bilder orsakat många etiska spörsmål. Många fotojournalister har uttryckt att de inte kommer att kombinera element ur olika foton och påstå att de är verkliga fotografier. Därför har flera domstolar meddelat att de inte accepterar digitala bilder som bevis eftersom de är lätta att förfalska.
Digitalfotografering ersätter snabbt filmfotografering både på den privata och professionella marknaden. I januari 2004 tillkännagav Kodak att man inte längre skulle tillverka kameror som använde fotografisk film. Nikon och Canon har senare gjort likadant.
Andra typer av fotografier
Det finns även andra typer av fotografier än de ovan nämnda. Några typer kräver mycket speciella kameror och annan kringutrustning, såsom nattfotografi (kräver stativ på grund av förlängd exponeringstid), infraröd fotografering (särskild film och filter framför objektivet), undervattensfotografering (vattentätt kamerahus och vidvinkelobjektiv på grund av vattnets brytningsgrad) och stereofotografi (särskild kamera med dubbla objektiv eller speciell adapter som delar upp bilden i två delar, till exempel för att skapa 3D-effekter).
En av de mest utstickande formerna av fotografier är fotomontaget, där flera foton satts ihop eller på andra sätt bearbetats, antingen fysiskt eller genom något bildredigeringsprogram. Sådana montage finns i två huvudtyper: collage och bildmanipuleringar.
Misslyckade fotografier finns i många typer, till exempel foton utan fokus, med fel beskärning, med ett oväntat objekt framför kameran och med objekt som ser annorlunda ut i verkligheten. En extrem typ av misslyckade fotografier som lurat folk att det finns andar är s.k. Kirlianfotografier. Se även orb.
Bildspråk
Det finns många aspekter på hur man analyserar en bild. En grundläggande faktor är bildens mise en scène (iscensättning), det vill säga vad som finns i bild. En annan faktor som kan vara lika bidragande till hur bilden ska tolkas är den tekniska infallsvinkeln, till exempel:
- bildutsnitt - helbild, halvbild, närbild
- objektiv - till exempel vidvinkel
- bildvinkel - till exempel grodperspektiv
- komposition - åt vilket håll folk är vända åt, hur de är placerade, etc
- var fokus ligger samt eventuellt djupfokus
- ljussättning - naturligt ljus eller studioljus
- färgsättning - Technicolor, svartvitt, sepia, gröntoner, etc
- filmval - styr kornighet, detaljrikedom, färgmättnad, etc
Fotografering
Kameran, med antingen fotografisk film eller ett digitalt bildminne, är de vanligaste sätten att ta bilder, men det finns flera andra typer. Fotokopiering och xerografi ger permanenta bilder men använder överföring av statisk elektricitet snarare än fotografisk film, därav termen fotostatkopiering. Objekt kan också avbildas med rayografer, såsom till exempel Man Ray och andra gjort, där objektets skuggor fastnar på fotografiskt papper utan någon kamera. En annan metod är att placera det som ska avbildas direkt på en en scanner för att producera digitala bilder direkt.
Kameran
Vilken typ av kamera man väljer påverkar de fotografier man kan ta. Skillnaderna beror bland annat på vilken utrustning som finns tillgänglig, hur processen ser ut efter kortet är taget och vilka möjligheter till efterbehandling som finns.
- Daguerrotyp
- filmbaserad kamera
- instamatic
- kompaktkamera
- systemkamera
- digitalkamera
- filmkamera
- mobilkamera
Kamerans reglage
Den totala mängden ljus som når filmen eller bildlagringsenheten ("exponeringen") styrs direkt av hur länge bilden exponeras, hur stor öppning kamerans objektiv har och objektivets skärpedjup (vilken ändras när objektivet zoomas). De flesta kameror har flera olika reglage för att ändra dessa inställningar, även om många kameror som är riktade mot vanliga konsumenter har automatiska inställningar som kräver mycket litet förkunskaper om hur bilden blir till för att exponeringen ska bli rätt.
Några av de reglage som vanliga kameror är utrustade med är:
- Fokus - väljs i sökaren.
- Bländare – kontrollerar mängden ljus som kommer in genom objektivet. Bländaren påverkar också fokus och skärpedjup - ju mindre bländaröppning, desto mindre ljus, men desto större skärpedjup, anges med f-tal, som jämför brännvidden med bländarens diameter. Om f-talet divideras med roten ur 2, ökar bländardiametern med samma faktor och dess area ökar med en faktor av 2. På ett vanligt objektiv hittar man ofta "stoppen" 2.8, 4, 5.6, 8, 11, 16, 22, 32, där varje hack upp halverar mängden ljus som når filmen.
- slutartid – styr hur länge bildlagringsenheten utsätts för ljus för varje exponering, anges antingen som delar av en sekund eller som en vinkel (med mekaniska slutare). Kortare slutartid resulterar i mindre ljus och mindre risk att bilden blir suddig när kameran eller objektet framför kameran rör sig.
- Vitbalans – i digitalkameror går det att på digital väg kompensera för olika färgtemperaturer som hänger ihop med olika ljusnivåer, så att vitt ljus sparas som just vitt ljus på chippet och att färgerna i bilden därför verkar naturliga. I mekaniska, filmbaserade kameror motsvaras denna funktion av val av film. Det går även att använda vitbalansen på ett konstnärligt sätt genom att göra en bild "varmare" genom att göra blåa saker mer vita.
- Ljusmätare – används för att se till att skuggor och högdagrar (ljusa partier) exponeras så som fotografen vill.
- Blixt - för att se till att filmen/datalagringschippet får tillräckligt med ljus för att exponeras rätt.
- ISO-grader – angivelse av hur mycket filmen eller bildlagringschippet "tar emot" av ljuset så att fotografen kan se till att bilden varken blir för mörk eller för ljus.
- Autofokus – på vissa kameror kan man välja punkt inom bilden där kamerans autofokussystem ska försöka att fokusera. Många spegelreflexkameror använder flera autofokuspunkter i sökaren.
Det finns många andra element och verktyg som har stor effekt på kvaliteten och det konstnärliga värdet på ett enskilt foto, bland andra:
- Brännvidd och typ av objektiv (teleobjektiv, makroobjektiv, vidvinkelobjektiv eller zoomobjektiv)
- Filter som placeras mellan subjektet och bildlagringsenheten
- Filmens eller bildlagringschippets upplösning, som mäts antingen i pixlar eller täthet hos emulsionen.
Kamerans kontroller är sammanknutna. Till exempel beror mängden ljus ("exponeringen") på exponeringstid, bländare, och brännvidd (som ändras när objektivet zoomas). På det sättet kan samma exponering fås på flera olika sätt: f/8 i en 1/125-del av en sekund och f/4 i 1/500-del av en sekund ger samma mängd ljus. Men den valda kombinationen kan ge olika andra effekter såsom suddighet och skärpedjup. Många kameror justerar och kompenserar för ändringar i de flesta av de här kontrollerna automatiskt.
Skador på kamera och objektiv
Varken traditionell eller digital fotoutrustning, såsom objektiv och andra kameratillbehör, behöver smörjas. På grund av den oerhört känsliga mekaniken kan även mindre mängder vatten lätt leda till allvarliga skador som kan vara svåra att åtgärda till rimliga kostnader. (se Undervattensfotografering). Läckande batterier är ett annat problem där vissa batterifabrikat är ökända. En kunnig fotohandlare har som regel översikt över dessa. Displayen är speciellt känslig för mekaniska stötar som lätt kan få glaset att spricka. Objektivglaset är också känsligt för mekanisk påverkan och kan lätt repas. Därför finns till många kameror relativt billiga filter (oftast UV-filter) som kan skydda mot detta, och för ett förhållandevis rimligt pris kan ersättas om de i stället för frontlinserna blir skadade.
Filmbaserad fotografering
Eftersom filmbaserad fotografering har funnits länge har det utvecklats en hel del olika modeller. Några av de vanligaste typerna av filmbaserad kamera är mätsökarkamera (även kompaktkamera) och spegelreflexkamera.
Kameror som har många olika objektiv och flera reglage där man själv kan ställa in till exempel slutartid kallas systemkameror.
När man tar kort med film krävs det ofta mer belysning än med digitalkameror. Bilder blir bäst antingen i dagsljus eller med blixt.
Den professionella analoga tekniken har dominerats av kameraproducenter såsom Leica och Hasselblad.
Läget är just nu sådant att analoga kameror tas in som specialbeställning i yrkesfotoaffärer.
Digitalfotografering
På senare år har digital fotografi blivit det vanligast förekommande. I stället för traditionell analog film, som bygger på kemisk teknik, används en så kallad sensor (bildchip). Sensorerna finns idag i flera olika typer: CCD- (Charge-Coupled Device), CMOS- (Complementary Metal-Oxide Semiconductor), Foveon- och APS-sensorer (Active Pixel Sensors) som är elektroniska motsvarigheter till film. Även dessa ersätter traditionell fotofilm med digitala sensorer av högsta kvalitet.
När det gäller kompaktkameror har producenter som HP, Samsung, Sony, Sanyo, Casio och Panasonic alltmer anpassat sig och efterhand varit med att driva utvecklingen framåt. Det är också intressant att kameramärken som sedan länge varit borta från marknaden har återkommit, såsom till exempel Voigtländer.
Principen för den moderna digitalkameran
Digitalkamera är egentligen en vanlig kamera med bildsensor istället för film. Tillverkarna har anpassat formgivningen så att synliga skillnader mellan analoga och digitala kameror är obetydliga.
De vanliga typerna mätsökarkamera (kallas också kompaktkamera) respektive spegelreflexkamera är representerade. En kamera som är ett mellanting mellan systemkamera och kompaktkamera är semikompaktkameran (kallas även hybridkamera), en kamera som har ett zoomobjektiv med större omfång än en kompaktkamera och större möjlighet till egna inställningar av t.ex bländare, tid och ISO-värde. Dessutom kan vissa tillbehör anslutas.
Även storformatskameran respektive mellanformatskameran är sig tämligen lika.
Kamerorna har också centralslutare eller ridåslutare vilket sensorn ibland behöver, men digitalkompaktkamerorna har också digital slutarfunktion utan rörliga delar.
Sensorn sitter placerad där filmen tidigare fanns. Detta utnyttjas i äldre storformats- och mellanformatskamerors digitalbakstycke. Ibland förses dessa kompaktkameror med en mikrofon för inspelning av miljöljud. Digitala videokameror kan också ta stillbilder liksom flera mobiltelefoner.
Sensorn arbetar efter additiv färgblandnings metoden med rött, grönt och blått. Sensorn består av ett antal celler och ovanför var cell sitter ett färgfilter i respektive grundfärg. Mönstret innehåller dubbelt så många gröna som röda och blå pixlar. Mönstermosaiken i den ljuskänsliga sensorn kallas Bayermönster. Detta beror på att ögat har sin högsta känslighet i grönt område. Ögats upplösning i svartvitt är högre än i färg vilket den traditionella färgtelevisionen framgångsrikt utnyttjar. Därav behöver vi inte se rätt färg i fina detaljer i ett foto. Bilddataprogrammet kalkylerar trots detta fram rätt färg i enskilda pixlar.
En annan bättre metod är att använda tre bildsensorer där bilden projiceras. Bilden delas upp i tre identiska bilder med hjälp av halvgenomskinliga speglar och ett prisma samt ett färgfilter i rött grönt eller blått framför var bildprojektion inuti kameran. Ljuset laddar upp sensorns celler enligt principen för den fotoelektriska effekten. Varje cells elektriska laddning avläses och tillordnas ett specifikt digitala nummer genom behandling i en mikroprocessor och lagras som en digital bild där information från sensorns alla celler representerar ljusstyrka och färginnehåll.
En nackdel med digitala kompaktkameror är att det kan ta en liten stund från avtryck tills kameran har exponerat bilden färdigt. En fördel med en klassisk manuell kamera är att den kan exponera en bild utan behov av batteri, vilket är en omöjlighet med en digital kamera. En ny finess är antiskakautomatiken som i viss mån hjälper till att ta skarpa bilder på långa tider utan stöd såsom stativ. Denna automatik förlänger de lägsta tiderna ca 3 ggr ett normaloptik kan hållas på fri hand ca 1/4-dels sekund. Kompensationen sker genom i sidled rörlig lins i objektivet eller en rörlig sensor i kameran, som genom olika anordningar motriktar handskakningen. Det bästa är ändå att använda stativ; redan ett enbensstativ kan göra underverk.
Ett annat problem är ansamling av damm på bildsensorn i kameror med utbytbar optik. Snabba byten av objektiv rekommenderas. Industrin försöker lösa detta problem på olika sätt, en ny metod är att sensorn sätts i vibration när kameran startas eller stängs. En erfaren yrkesfotograf brukar blåsa rent baksidan på objektiven en gång i veckan. Det minskar risken för damm på sensorn.
En underexponerad film är grovkornig, detta motsvaras av fotosensorns brusnivå som blir synlig såsom snö när inte tillräckligt med ljus faller in i kameran . Bruset är en oregelbunden elektronrörelse som alltid finns, men är mycket svag. Även här finns metoder att reducera bruset i efterhand.
Fotografering med film kontra digitalfotografering
Fördelarna är många med digital fotografering. Till exempel är det möjligt att omedelbart radera en misslyckad bild och att kunna ta seriebilder utan motoriserad framdrift av film. Dock återstår ännu en del att göra i lagringshastighet mellan bildtagningarna. Bilder med hög upplösning kräver dyra snabbminnen för rimlig lagringstid.
Bilder kan direkt skickas digitalt till t ex en tidningsredaktion, medan en konventionell filmrulle måste sändas per post eller förvaras tills den kan transporteras till sin destination på annat sätt. Film är en färskvara som måste förvaras i kylskåp om den skall bevara sina egenskaper över längre tid. Den digitala bilden lagras däremot direkt efter att den är exponerad i ett minne som inte är känsligt på samma sätt. Skillnad mellan original och kopia försvinner i viss mån när ett icke bildförstörande komprimeringsprogram används.
Bilden behöver bara passera ett objektiv en gång utan att bearbetas av en förstoringsapparat. Vid dagens flygplatser är en digitalkamera okänslig för röntengenstrålning tvärtemot film. Bildmaterialets vikt är lika med noll men avspeglas praktiskt i lagringsmediets transportkostnad.
I en digitalkamera av mätsökartyp visar sökaren en enklare inskannad bild fram till att man trycker på slutarknappen. Först då startar den riktiga skanningen med hög upplösning. Här står tillverkaren i valet mellan att en viss fördröjning kommer mellan avtryck och bild -här kan ett snabbt motiv försvinna - alternativt att starta skanning av bilden i flera segment samtidigt - här kan ett motiv som rör sig tvärs med sektionerna bli klippt i skarvarna.
Sådana bekymmer har inte en traditionell analog kamera; endast motsvarande effekt om ett snabbt objekt rör sig med eller mot ridåslutarens rörelseriktning och blir då förlängd resp. förkortad med rörelsen - men det bekymret finns å andra sidan också i digitala kameror med ridåslutare, utöver ovannämnda skanningsproblem. Endast en centralslutare eliminerar detta.
Eftersom båda systemen har sina för- och nackdelar har professionella fotografer ofta med sig båda typer kameror på viktiga uppdrag. Ganska snart kommer kanske en ny generation yrkesfotografer som endast är skolade i digital teknik.
Den traditionella filmen kommer förmodligen att finnas kvar inom överskådlig framtid även om kvaliteten på digitala produkter ökar och helt dominerar marknaden. En nygammal produkt som ser ut att hålla stånd är Engångskameran som innehåller konventionell analog film. De bästa färgfilmerna för småbild har en upplösning på 125 linjer per millmeter, har ansetts motsvara 13,5 megapixel, men en pixel är fyrkantig och uppvisar därför sämre upplösning diagonalt. Ett riktigare tal är därför 20 megapixel för att uppnå en kvalitet motsvarande de finkornigaste färgfilmerna. De mest finkorniga svartvita filmerna för småbild har en upplösning på 400 linjer per millimeter, vilket motsvarar 13 824 megapixel. Därmed kan man anta att svartvit film har en ointaglig position. Men upplösning är en kombination av objektiv och film/sensor och ett objektiv löser sällan upp mer än 80 linjer per mm. Det är även viktigt att sensorn har samma mått såsom 135 filmruta, ty lagen om formatet spelar också in, ju större bildyta desto bättre bildkvalitet. Det vanligaste digitalformatet är med 1,5 ggr förlängningsfaktor för småbildsobjektiv. Detta sensorsformat för tankarna till det så kallade halvformatet som gav 72 bilder på en 36 bilders 135 småbildsrulle.
Framkallning och överföring till papper
Själva fotograferingen är bara en del av processen att skapa en bild. Oavsett vilken typ av kamera som används, måste några ytterligare steg gås igenom för att den tagna bilden ska bli ett fotografiskt verk. Dessa steg är framkallning och överföring till papper.
Under överföringen till papper kan man göra flera olika bearbetningar. Många liknar dem som används vid fotograferingen, medan andra enbart existerar i överföringsprocessen. En del går även att använda när man använder digitalkamera, där de ibland kan ge annorlunda effekter: till exempel skiljer sig efterbelysning och eftermörkning mellan digital och filmframkallning. Andra metoder man kan modifiera bilden med under framkallningsfasen inkluderar:
- vilka kemikalier och vilken process man använder i mörkrummet
- exponeringslängd - motsvarar slutartid
- öppning på framkallningsbländare - motsvarar kamerans bländare, men påverkar inte skärpedjupet
- kontrast
- papperskvalitet - glansigt, blankt, etc
Bildbehandling
Datoriserad bildbehandling ersätter mörkrumsarbete. Programmen har många filtersystem inbyggda, även om alla filter inte kan ersättas. En fotograf har fortfarande nytta av en hel del filter framför objektivet, såsom polarisationsfilter, hel och halv försättslins, olika färgfilter etc. Polarisationsfilter kan exempelvis till stor del återskapas i de nyare versionerna av Photoshop, men anses av många inte ge lika goda resultat på bilder av glas och liknande reflekterande ytor.
Photoshop är för närvarande det marknadsledande dataprogrammet för bildbehandling och är standardgivande, även om det finns många mer eller mindre goda alternativ.
Vid köp av digitalkamera får man som regel med ett program av enklare typ för överföring av bilderna till datorn. Dessa tillbehörsprogram har oftast även grundläggande möjligheter för korrigeringar av kontrast, färgmättnad och skärpa, och kan även sortera och visa bilderna på dataskärmen efter användarens önskan.
Arkivering
Det finns vissa risker med förvaring av fotografier.
Fotografiskt material baserade på kemiska processer
Digital fotografi
När det gäller digital förvaring kan till exempel underlåtenhet att säkerhetskopiera bilderna innebära att datorbyte eller en hårddiskkrasch medför förlust av bildinformation. Magnetiska lagringsmedia, speciellt tidigare vanliga så kallade floppydisketter, är mycket känsliga för magnetiska fält (till exempel från högtalare) som kan förstöra innehållet om de placeras för nära varandra.
En ytterligare risk är att standarder för digitala media föråldras, och att nutida cd-rom eller dvd med lagrade bilder kanske inte kan spelas i framtida mediaspelare. Till exempel är mediaspelare för avspelning av magnetiska disketter inte längre standard på moderna datorer. Därför rekommenderas att göra papperskopior även av digitala bilder. Men det finns naturligtvis risker även för papperskopior. De bör förvaras mörkt, svalt och torrt. Ljus bleker färger, men även vissa plaster och lim kan innehålla ämnen som förstör bilderna. Se vidare: Arkivbeständighet
Forskning och utveckling
Även om den digitala utvecklingen dominerar forskningen pågår fortfarande avancerad forskning inom traditionell fotokemi.
Se även
Externa länkar
- Wikimedia Commons - en bildbank med över 1,5 miljoner filer.
Noter och hänvisningar
Denna artikel är helt eller delvis baserad på engelskspråkiga Wikipedias motsvarande artikel