Fotografihistoria
Från Rilpedia
Ursprunget till kameran är gammalt. Konstnärer och arkitekter behövde tidigt någon form av hjälpmedel, och genom till exempel ritkameran (som vid denna tid var en camera obscura i miniatyr) och liknande anordningar såsom camera lucida kunde man också lära sig förstå centralperspektivet. Detta skedde redan under renässansen på 1500-talet. Studerar man antikens konst kan man dra slutsatsen att konstnärerna på den tiden inte hade insikt i perspektivets princip. I Florens verkade arkitekten Brunelleschi och det var han som löste hur perspektivet skall tecknas upp på ett papper. En känd användare av hålkamera (camera obscura) under denna tid var också Leonardo da Vinci.
Kameran som princip är alltså gammal men det saknades ljuskänsligt material såsom film. Hålkamera hade en nackdel förutom det svaga ljusinsläppet, det ljus som passerar nära hålets kanter utsätts för ett böjningsfenomen (kniveggsdiffraktion), vilket gjorde bilden oskarp. Men hålkameran hade en annan fördel, den hade oändligt skärpedjup.
Både lins, kikare, mikroskop liksom glasögon kunde senare tillverkas, men kamerarevolutionen lät länge vänta på sig. Att silverhalogenider kunde svärtas av ljus upptäckte bland annat syrets upptäckare, Stralsundsonen och apotekaren i Köping, Carl Wilhelm Scheele. Dessa upptäckter ligger till grund för fotografi på plåt, glas, nitratcelluloid och även papper. Det är just silverjodid och sedermera silverbromid som är de aktiva substanserna vid fotografering.
Innehåll |
1700-talet
De allra första fotografierna togs under sent 1780-tal och under 1790-talet. De hade en kort beständighet - problemet med bevarandet av den projicerade bilden var ännu inte löst. På grund av tidens bristfälliga optik blev fotografierna mycket oskarpa.
1800-talet
Det äldsta idag bevarade fotografiet (Utsikt från fönstret i Le Gras) producerades 1826 eller 1827 av Joseph Nicéphore Niépce. Bilden krävde en exponeringstid på åtta timmar, vilket medförde att byggnaderna på den otydliga bilden blev belysta från två håll. Niépces process var baserad på asfalt och han kallade den heliografi ("solskrift").
Den fjärde januari 1829 ingick Niépce ett kompanjonskap med Louis Daguerre. Daguerreotypin (använd 1839-1860) var den första fotografiska teknik som nådde offentligheten. Daguerreotypin består av en kopparplåt med en silverbelagd yta, denna preparerades med jod och framkallades i kvicksilverånga. Daguerreotypin är egentligen en negativ bild, men den blir positiv när den reflekteras mot en mörk bakgrund och ses från sidan. Daguerreotypin var alltså ett positivt spegelvänt bildsystem. Framställningstiden var avsevärt kortare än vid Niépces process; under en serie demonstrationer år 1839 levererades en färdig bild på mindre än 1½ timme.
Daguerreotypin blev snabbt populär och den nyskapade yrkeskåren fotograferna spred sig snabbt från Paris till världens storstäder och slog hårt mot det avsevärt dyrare och tidskrävande porträttmåleriet.
Världens första flygfoto togs år 1858 av den kända porträttfotografen Felix Nadar och var ett foto över Paris taget från en varmluftsballong.
William Henry Fox Talbot anses vara grundare av den moderna fotografin i betydelsen att från ett negativ-papper framställa ett positiv-papper. Kalotypi var namnet på positiv-negativ-processen som han introducerade 1841. Under många år existerade daguerreotypin och kalotypin jämsides. Möjligheten att göra flera kopior med kalotypi-processen var en stor förbättring.
1851 började en ny era i fotografin då Våtkollodion-processen presenterades av Frederick Scott Archer. Denna metod reducerade exponeringstiderna till mellan två och tre sekunder.
1871 upptäckte doktor Richard Maddox att gelatin kunde användas för att göra emulsion. Något ersättningsämne för gelatin i den fotografiska processen har ännu inte hittats. Glasplåtarna ersattes av celluloidfilm och utvecklades av bl.a. George Eastman. Den tidens film var endast blåkänslig, och det första steget till en film känslig för flera färger togs av Herman Vogel. Nu blev filmen även känslig för grönt ljus. Det kallas ortochromatisk film. Sensibiliseringsämnet är anilin som blandas i emulsionen. Framkallningsvätskorna D76 och surt fixersalt är också 1800-talsprodukter.
En variant av fotografier som var mycket populär och massproducerades under slutet av 1800-talet var Stereofotografi. Många apparater för betraktning samt bildkollektioner har överlevt till vår tid. Betraktning av stereobilder lever vidare i Sawyers Viewmaster, som fortfarande kan köpas i leksaksaffärer.
Det var Eastman Kodak Company som år 1888 gjorde lådkameran populär. ”Tryck på en knapp och vi gör resten” är en slogan som beskriver Kodaks affärsidé. Kodak har alltid varit måttligt intresserade av att göra avancerade kameror. Folkfotografin gjorde sin entré med lådkameran som med fixfokuslins i lådan och färdigladdad med 100-bilders filmrulle liknade de engångskameror vi kan köpa idag. Det är allmänhetens behov att dokumentera sin egen personliga historia som är fotograferingens största drivkraft.
Fotografering blev en populär sysselsättning. Men man fick vänta till införandet av datorchipen innan Kodak, Agfa och de övriga filmproducenterna också började producera mer avancerade kameror. Bälg- eller plåtkameror kan ställas in för skärpa mellan oändligt och mycket kort avstånd genom att förskjuta objektivet i förhållande till filmplanet. Detta kan göras tack vare bälgen, eller via en gänga på objektivet, vilken ger samma verkan. Detta till skillnad från ”fixfokus”-objektiv som faktiskt bara är ”någorlunda” skarpa från oändlighet till flera meter framför fotografen, men som egentligen trots namnet, har ett enda fokusavstånd där motivet blir riktigt skarpt.
Yrkesfotograferna använde oftast kameror som hade stort bildformat, och laddades med stora glasplåtar. Linsernas eventuella optiska fel kompenserades i viss mån av de stora negativformaten, liksom även grynigheten i filmens emulsion, som begränsade skärpan. Dessa kan till exempel vara så kallade sfäriska linsfel eller kromatiska linsfel, det vill säga sfärisk respektive kromatisk aberration.
1900-talet
Den svartvita filmens utveckling tar fart när ytterligare sensibiliseringsämnen hittas och Panchromatisk film introduceras 1902, nu är filmen även känslig för rött ljus och svenska flaggans kors blir nu ljusare på bilderna än den blå bakgrunden. Fotograferna fortsatte dock att använda ortokromatisk film, eftersom de skålframkallade sina bilder i rött ljus. De tidiga amatörerna kontaktkopierade sina negativ, de hade lådkameror eller bälgkameror
Sedermera utvecklas infraröd film. Men vikten av att vi har ett rödkänsligt skikt är stor ty det blir möjligt att genom filterseparation göra färgbilder.
Hasselblads butikskedja från 1909 hade generalagenturen för Kodaks produkter. Viktor Hasselblad skulle senare efter andra världskriget utveckla en mellanformatskamera som blev en professionell storsäljare, kallad bladare eller Hasselblad. Mellanformat kallas kameror som med 120-film ger negativ av storleken 6*6, 6*7 och 6*4,5 cm. Dessa negativformat var vanliga innan småbildskamerorna dominerade i amatörsektorn.
Idag är dessa format endast vanliga bland professionella fotografer och avancerade amatörer. Det beror på de stora kraven som tryckerier i vissa fall ställer när de trycker på fint papper, repor och damm får inte synas. De riktigt stora kamerorna kallas storformatare och negativformat större än 9*12 cm är idag extremt ovanligt. Storformatarna laddas med bladfilm, men glasplåtar finns fortfarande, det är när man gör grafiska mätningar på ett fotografi som glas blir stabilare än film. Storformatskamerorna har sina rötter i tidiga professionella kameror.
Se vidare storformatskamera och bälgkamera
Betydligt mera praktisk är systemkameran för småbild och när Tri-X 400 ISO-film kom 1956, då kunde pressen fotografera i skymning utan blixt. Det blev också viktigt att ha ett ljusstarkt normaloptik och optikindustrin tävlade med att komma med ljusstark optik. Normal optik med ljusstyrka 1.2-1.4 blev nära nog standard. Det dröjde nästan trettio år innan motsvarande färgnegativ film introducerades. Dagens zoomobjektiv som är standard på kameror har fallit några bländarsteg i ljusstyrka.
Färgfotografi
Kodak, Ilford, Agfa-Gevaert och färgfotografi under seklets början.
Bröderna Lumière utvecklar Autochrome, en fotograferingsmetod som använder färgade stärkelsekorn på glasplåtens filmemulsion för att filtrera ljuset (jämför med färgtvbildrörets fosforpunkter i tre grundfärger). Marknadsföringen skedde 1907. Glasplåten omvändningframkallades vilket gav ett stordiapositiv. Polaroid utnyttjade långt senare denna metod för en diafilm vid namn polachrome, filmbasen var försedd med mikroskopiska röda, gröna och blå färgränder längs filmen. Dessa metoder kallas additiv färgblandning och bygger på grundfärger. Men färgfilmsutvecklingen tar en annan väg, de utvecklas enligt den Subtraktiva färgblandnings metoden, denna bygger på komplementfärger, alltså vitt ljus minus en grundfärg, cyan, magenta eller gul, dessa färgkänsliga lager ligger gjutna i skikt på filmbasen som en slags ljuskänslig smörgås.
1932 presenterade Agfa sin första Agfacolorfilm som fortfarande byggde på autochromemetoden. Kodachrome utvecklas av Leopold Mannes och Leo Godowsky 1935, den saknar färgkopplare i emulsionen som då kan gjutas tunnare på filmbasen vilket medger en skarpare färgfilm. 1936 intoduceras Agfacolor Neu film, en diafärgfilm som har färgkopplingsämnena inbakade i tre emulsionsskikt, ett för varje grundfärg. Skärpemässigt blir den sämre än kodachrome men i gengäld enklare att framkalla. Ektachrome är en snarlik variant på Agfacolor som introduceras 1946 av Kodak, filmerna skiljer sig åt i hur färgkopplingsämnena förankras i emulsionen. Förbättringar har gjorts i filmemulsionen som minskar skärpeskillnaderna mellan Ektachrome och Kodachrome-film, det var Fuji som först presenterade sin skarpare Velvia-film. Diapositivfilmer tillverkas i en dagsljus- och två konstljusversioner.
Instamatic och färgnegativ film
Instamatic är helt enkelt en lådkamera i miniatyr med färgkorrigerad lins och blixt. Kameran lanseras 1963, Instamatic 50, och fotolabben går nu genomgående över till färgkemi. Instamatic har en egen 126-filmkassett, sedermera kommer en mindre 110 spion-variant. Nu blir färgfotografi billigt. De främsta skälen till att amatörerna får egna filmformat är att all film kan inte exponeras i en lådkamera. Det gäller diafilm och andra typer av filmer, dessa brukar finnas på 135-millimeters kassett eller 120-millimeters rullformat som har mycket större filmutbud.
Edwin Land grundade företaget Polaroid för att sälja sitt eget patent från 1946. Polaroidkameran fanns på marknaden 1948. Land utvecklade 1963 en färgfilm som framkallades inuti kameran på 50 sekunder. Tio år senare, 1973, utvecklade han självframkallande positiva tryck. Edwin Land var en unik företagare med nära relation till fotokemiforskningen. Den stora kommersiella framgången gäller passfoto och dokumentation där direktbildsystemet ger många fördelar. Direktbildssystemet, liksom hela den analoga bildsektorn, är inte lika lätt manipulerbart som digitalfotografi, vilket ger stora juridiska fördelar.
En annan intressant metod för framställning av positiva fotokopior är Ilfochrome. Cibachrome var utvecklad av Ciba-Geigy-koncernen i Basel på 1960-talet. Ilford övertog utvecklingen av processen, och ändrade namn till Ilfochrome. Ciba-papperskopiorna och storbildsdiorna färgändras inte av ålder, vilket är vanligare för vanlig färgfilm. Man kan helt enkelt använda stabilare färgämnen jämfört med de färgämnen som byggs upp av annan fotokemi. Ilfochromen troddes ha stor framtid som dokumentationsmedium men användes mest av fotoamatörer under slutet av sjuttiotalet. Azofärgämnen används som är mycket stabila gentemot färgämnen som byggs upp genom andra framkallningsmetoder. Idag satsar Ilfochrome på den digitala marknaden som då får ett åldersbeständigt material.
Det skall här framhållas att välframkallat svartvitt fotomaterial är mycket mer åldersbeständigt än de vanliga formerna av färgfilm och kopior som vi får från fotolabben idag, fotoföretagen har dock gjort vissa förbättringar av fotomaterialet som skall förvaras mörkt och torrt och får då en viss arkivbeständighet.
Systemkamerorna
1950-talets pressfotograf var ofta försedd med en Rolleiflex tvåögd spegelreflexkamera, vid sidan av denna kunde det dyka upp en fotoblixt som i storlek var värd namnet. Kamerans stora nackdel var att objektivbyte var svårt. Ett problem som objektivkonstruktörerna måste lösa vid spegelreflexkameror var att den uppfällbara spegeln slår in i kortbrännviddiga objektiv. Såsom normalobjektiv liksom vidvinkelobjektivets bakre linsparti. Dessa objektiv måste förses med ett bakre linsgrupp som flyttar bort objektivet från filmplanet. Denna objektivkonstruktion kallas omvänt teleobjektiv, och kan ses karaktäristiskt då objektivet har olika brännvidd beroende på åt vilket håll man tittar in i objektivet. Det har här hävdats att en mätsökarkamera utan omvänt teleobjektiv skulle vara försedd med skarpare lins då den innehåller färre linselement.
Normalobjektivets teoretiska brännvidd brukar anges som diagonalen på negativet. För 24*36mm småbildsnegativ skulle det motsvara 43 millimeter, men i praktiken anses 50 mm som normalobjektiv. Att småbilden blev populär har optiska och praktiska orsaker.
De professionella spegelreflexkamerorna med ridåslutare kom i samma tidsepok som Leicas klassiska centralslutarkamera med mätsökare. Det är en av få mätsökarkameror som har utbytbara objektiv. Spegelreflexkamerorna blir under 60-talet automatiska i flera steg, självåtergående spegel och pentaprisma med exponeringsmätare, där fotoinformationen syns i sökaren. Ljusmätningen sker senare vid full bländaröppning med en anordning i bajonetten som överför information från objektivets bländarring. Livet blev lättare för fotografen som tidigare gjorde separat exponeringsmätning och sedan ställde bländare och slutartid på kameran.
Det stora diskussionsämnet vid denna tid var objektivet anslutning till kameran, om skruvgänga eller bajonett var bäst. Denna debatt dog ut under sjuttiotalet då E-gängan i princip försvann - det finns dock fortfarande ryska Zenit-kameror med E-gänga. På 1970-talet kom också zoomobjektiv som hade hög kvalitet, under några år reducerades försäljningen av fasta objektiv till en femtedel.
Ett annat problem med de tidiga zoomobjektiven var utpräglad tunndistorsion i vidvinkelläge (en fyrkant såg ut som en tunna; i teleläge blev det tvärtom - en rektangel avbildades som en kudde vilket kallades kuddistorsion). Ljusstyrkan brukade avta i kanterna på bilden i synnerhet i vidvinkelläge. Datoruträknade zoomobjektiv är idag mycket bra. Industrin har också lärt sig att framställa bättre glas och slipa asfäriska linselement.
Leica, Nikon och Canon producerade de dominerande professionella småbildskamerorna i den industrialiserade världen.
Bildtidningarnas död
Under bildjournalistikens stora år, 1930-talet till 1950-talet, byggs många tidningar upp på fotografier som huvudtema. Televisionens konkurrens med dagsaktuella bilder leder till att flera stora bildmagasin kommer i kris. Tidningarna Life , Bildjournalen och Se går i graven. En del fotografer blev världsberömda såsom Robert Capa under bildtidningarnas gyllene år.
Idag visar exempelvis TV snuttar med video eller inringda bilder från mobiltelefonkameror från människor som råkade vara på plats. Tråkigt nog är att bildtidningarna blev färre och en hel del bildjournalistik saknas idag såsom exempelvis kamera komika. Den klassiska bildjournalistiken fortsätter numera i en del bokpublikationer som bygger på teman och händelser. Inom området natur och landskapsfoto är dessa böcker vanligt förekommande. Men för övrigt är tidningspublikationer ovanliga som bygger på mycket bilder och lite text.
Det viktiga är att fotografen alltid har kameran med sig! Här har spionkameran också en plats för att den åstadkom ju alltid en bild, men den har helt spelat ut sin roll idag då digitalkameror finns i nära nog kreditkortsformat.
Yrket som fotograf utsätts för mera förändringar under sjuttiotalet. Det höjs också röster för en högskoleutbildning för fotografer, då bildjournalistik, fotokonst och dokumentation anses viktiga. Fotograferingen har även andra marknader såsom AV-TEKNIK. En högskoleutbildning för fotografer inrättas sedermera på Göteborgs universitet. Kvantitet omvandlas i kvalitet när de allt färre fotograferna får möjlighet till högskolestatus. Tidigare byggde fotografiyrket ofta på ett lärlingsförfarande. Det gällde att börja i mörkrummet hos en fotograf och lära sig förstoringsapparaten och skålframkallning. Den som hade tur kunde exempelvis börja hos Atelje Uggla i Stockholm och bli en känd fotograf. Fotograferingsyrket har betydligt fler sidor och många fotografer jobbar i nära anslutning till företag, stiftelser, föreningar och institutioner.
Folkkameran blir elektronisk
Tidigt 1980-tal.
Filmens skärpa ligger i silverkornens storlek och dess struktur, Kodak presenterar nu sin T-kornsteknologi. Skarpare svartvita filmer är resultatet, men de första svartvita filmerna som bygger på färgfilmskemi tillverkas också. Ilfords XP1 framkallas exempelvis i C41-processen som är en färgfilmsframkallare där all negativ färgfilm framkallas. Nu försvinner dagstidningarnas mörkrum, då alla typer av film går genom en framkallningsmaskin som spottar ut bilder. Fotografen som yrke får sig en ny törn när elektroniska chips byggs in i kompaktkamerorna, nu kan icke tekniskt intresserade hantera avancerad kamera! Prövostenen för kamerorna var autofokus, detta tog i stort sett död på fixfokuslinsen och lådkameran. Programautomatik ersätter nästan helt ett yrkeskunnande om bländare, skärpedjup och exponeringstider som tog tid att lära sig.
Journalisten behöver vanligtvis ingen fotograf för det lilla reportaget, han laddar filmen i kameran själv med hjälp av inbyggd servo och DX-kodad 135mm småbildsfilm. Kameran ställs in automatiskt för rätt känslighet i ASA. Servo-Zoomning och bildkomposition sker lätt då datachipet sköter kameran. I fotolabbet har den digitala bildbehandlingen pågått en längre tid. Filmen har scannats av och vi har haft en digital osynlig process som inte har synts på bilden. Utom förstås när vi kanske beställde en foto-CD.
Dessa kompaktkameror slår nu ut Instamatiks 126-kassett som bästsäljare. 135mm kinofilm i kassett för stillbild har faktiskt funnits sedan 1914. Men lådkamerans existens fortgår i engångskameror och undervattenskameror som kan köpas på turistorter. Datachipen kom under 90-talet och har kommit för att stanna. Branschen gör ett sista försök att lansera en amatörkassett, den heter APS och är snarlik 135 småbildskassett. Den kände fotografen Henri Cartier-Bresson hade en Leica mätsökarkamera och bara två objektiv, vanligt folk har idag analog eller digital kamera med datautvecklad zoom som är likvärdigt. Tryck på en knapp och vi gör resten var den största marknaden ansåg Estman-Kodak redan 1888. Kodak har nu meddelat de upphör att tillverka analoga kameror. Agfa tillverkar inte längre film.
Den digitala revolutionen
Inom astronomin kompletterades tidigt teleskopets kamera med en stor digital bildsensor, exponeringstiderna kortades och teleskopen kunde användas effektivare. Röntgenutrustning saknar sedan länge film och ögonbottensfotografering liksom mycket annat sker idag digitalt på sjukhusen. Våra filmer kunde röntgas på flygplatserna fram till den 11 september, utan att bli förstörda.
Den troliga utvecklingen är att hela amatörfotosektorn blir i form av digital bildbehandling och att det blir en liten professionell sektor där filmen används i uppdrag där inte digitalfotografi kan användas. En fördel med digitalfotografi är att fotooriginalet inte försämras vid kopiering. Ett original kan idag gå hela vägen till tryckpressen utan att försämras. Det väger upp en del nackdelar som digitalfotografi faktiskt har. Originalet och den digitala kopian innehåller samma information och kan inte åldras. En del företrädare för fotobranschen menar att i praktiken är filmen redan nu utslagen. Andra har en annan uppfattning! Digitalkameror är allenarådade på butikshyllorna, det innebär möjligen att några få filmtillverkare överlever. Den som lämnar in digitalfoto till ett fotolabb får ännu sina kopior på färgfotopapper. Det finns också andra analoga tekniker såsom holografi där tredimensionell bild tillförs ett positionsmoment. Med detta kan vi fastslå att det är nu yrkesfotograferingen som avgör filmens framtid. Färgfilmen ligger i tre färglager gjutna från basen, det i sig innebär att filmmaterialet har en inbyggd oskärpa. Men så förhåller det sig inte med svartvit film. En bra exponerad och skickligt framkallad svartvit film borde rimligen alltid vara skarpare än ett bildchip. Det är fler korn i en film än pixlar i ett bildchip och för att en bildchip skall bli lika bra som ett småbildsnegativ för färg så sätts gränsen till ca 20 megapixel. De flesta bildchip som tillverkas är mindre än ett småbildsnegativ, men det finns sådana som är 24*36mm, något att tänka på när man köper systemkamera där de gamla objektiven passar. Det är nämligen så att många systemkameror har det mindre bildchipen där man brukar multiplicera de gamla objektivens brännvidd med 1,5 för att få motsvarande bildyta. Många amatörfotografer är intresserade av upplösningen i den digitala bilden.
Tyvärr så ligger inte svagheten där, utan det är i filmens (exponeringslattitud) gradiation som filmens många korn ger bättre resultat. Upplösning och gradiation hänger samman. De som jobbar med att rastrera bilder förstår även att en svartvit bild trycks i svarta punkter. För att föreställa sig detta skall vi göra ett tankeexperiment, antag att vi har en kamera vars bild bara består av ett korn. Vi måste då fastslå att detta korn är både skärpa och gradiation. Tag ett förstoringsglas och titta på en bild i tidningen, då syns punktrastret och man förstår hur en gråskala kan byggas upp av små svarta punkter. Filmens upplösning ligger emellertid i hela ljusgårdskomplexet och filmens skärpa mäts på samma sätt som ett objektiv i linjer per millimeter. De bästa färgfilmerna löser upp ca 130 linjer per mm medan finkornig svartvit film klarar 400 linjer per mm. Ett fotografis upplösning är en kombination av prestandan från objektiv och film.
Läs vidare i fortsättningsartikeln Fotografi.
