Fotografisk film
Från Rilpedia
Fotografisk film består av en klar plastremsa, nuförtiden oftast av acetat. Tidigare gjordes den av celluloid, som med växande ålder blev brandfarlig. De allra första fotografiska upptagningsmedlen var gjorda på plåt (jfr. "att plåta") eller glas.
Filmbasen är överdragen med ett ljuskänsligt skikt, så kallad emulsion. Emulsionen består av silverföreningar som är ingjutna i gelatinskikt. Film finns i olika filmformat. När en film transporteras mellan olika biografer är den ofta samlade i ett antal plåtaskar med en akt i varje ask.
Ljuskänsligheten, "snabbheten", som tidigare angavs i ASA eller DIN, anges numera i ISO-grader.
Brandfarlig äldre film
Äldre tiders fotografisk film, där celluloid användes som filmbas, blev med tiden mycket brandfarlig, eftersom silvernitrat i den ljuskänsliga emulsionen förenade sig med celluloiden och bildade "nitrocellulosa". Ett antal förödande biografbränder inträffade på grund av att filmen exempelvis trasslade in sig och stoppades i projektorn och utsattes för kraftig värme från projektorbelysningen.
Många äldre spelfilmer har också gått totalt förlorade genom spontan explosiv brand. Sådan film kräver förvaring under mycket säkra förhållanden, till exempel i särskilda kasematter för film.[1]
Sedan länge används varken silvernitrat (AgNO3) eller celluloid vid filmtillverkning. I stället används oftast silverbromid (AgBr) eller silverklorid (AgCl) på acetat. De senaste åren har all biograffilm (visnings-kopiorna) polyester-bas.
Noter och hänvisningar
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Fotografisk film
