Folkpartiet liberalerna

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Uppslagsordet Folkpartiet leder hit. För andra betydelser, se Folkpartiet (olika betydelser).

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009)

Folkpartiet liberalerna (FP), Folkpartiet, är ett svenskt politiskt parti. Folkpartiet är Sveriges fjärde största riksdagsparti mandatmässigt och landets femte största sett till antalet medlemmar. Folkpartiet är en del av den borgerliga Alliansen och befinner sig i regeringsställning sedan 2006 tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Partiledare är Jan Björklund och Folkpartiet profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations och invandringsfrågor.

Folkpartiet som parti bildades 1934 men partiet spårar sina rötter till den Frisinnade landsföreningen som grundades 1902 samt till diverse olika historiska liberala föregångare och framför allt rösträttsrörelsen. Partiet var en förening mellan dels så kallade stadsliberaler (som även betecknades som kulturradikaler), dels frisinnade liberaler med bakgrund i väckelse- och nykterhetsrörelsen, vilka tidigare varit starkt oense i frågan om rusdrycksförbud. Under 1940-talet växte Folkpartiet till det största borgerliga partiet, en status som gällde i stort sett ända till 1970-talet. Under den här tiden lanserades socialliberalismen som partiets ideologi för att kombinera "frihet" med "social rättvisa", det vill säga ett fokus på positiv frihet, och formulera ett alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Under 1970-talet blev partiet mer progressivt och började i partiprogrammet betona statens roll för utveckling i form av offentlig styrning av ekonomin och planering, något som följdes av en orientering till tidigare politik under 1980-talet. Den här kluvenheten gjorde att Folkpartiets hemvist av många sågs som otydlig, något som förändrats sedan mitten av 1990-talet då partiet intagit en tydlig borgerlig profil^[2]. Folkpartiet beskriver sig som ett idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och som genom politik skapar förutsättningar snarare än hinder.

Folkpartiet har sitt starkaste stöd i Stockholms och Göteborgs kommuners valkretsar, och överlag har partiet sitt största stöd hos just storstadsbor, men även akademiker och unga^[3]. Statsvetare brukar i bland kalla Folkpartiet för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.^[4]

Historia

Anders Chydenius (1729–1803).

Historiska föregångare

Folkpartiet räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet^{[källa behövs]}. Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.

År 1809 grundades ett parti i den svenska riksdagen som kallade sig liberalt. Det är därför förmodligen det första i världen, men blev ganska kortlivat. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin.

Folkpartiets partisymbol är en blåklint. Den svenska rösträttsrörelsen startade i Östergötland och använde sig av dess landskapsblomma, det vill säga just en blåklint, som symbol. Folkpartiet kom senare att använda samma blomma för att tydliggöra partiets rötter i rösträttsrörelsen. ^[5]

Ett parti med namnet folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade man 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet som kom att bestå till partisprängningen 1923.

1902-1934

År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Gustav Rosén för att hjälpa Liberala samlingspartiet, som var ett rent riksdagsparti, med valkampanjer. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den s.k. rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten som därför numera ingår i folkpartiets logotyp.

År 1906, Inom verkstadsindustrin utbröt en omfattande arbetskonflikt som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad. Då i Mackmyra Arbetsgivaren vräkte och sparkde arbetare som var fackligt aktiva.Arbetsgivarna var tvungen att sluta med dessa metoder då de inte fick något politisk stöd från Libralerna. Liberalen Nils Edén kallade det för "Bränsle för klasshat" och "Återfall i barbariskt tyranni".^[6] Både Socialdemokrater och Liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktigt del i en demokrati.

Partiet var med och införa allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid.Under denna tid var Liberalen Nils Edén (1917-1922) Statsminister.

Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i frisinnade landsföreningen frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, som i riksdagen kallade sig liberala riksdagspartiet. Medan frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.

1934-1944

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i folkpartiet. Folkpartiet stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt.

1944-1967

1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956, hamnade man mellan 23-24%, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 50-talet, där folkpartiets linje präglades av viss kluvenhet, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.

1967-1983

År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte man få till stånd en partisammanslagning med centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.

Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister.

Efter valet 1976 medverkade folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten.

Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978-1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.

1983-1995

1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en remarkabel uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerberg ledning där Folkpartiet gick fram.

1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet.

1991-94 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.

1995-2006

1995 valdes Maria Leissner till partiledare. Hon avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin sämsta notering någonsin med endast 4,7 % av rösterna.

Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 % av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och blev därmed tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 16 till 48 mandat. Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språktest" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bl.a. Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare.

2006-nutid

Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5% (-5,9%). Alliansen erhöll tillsammans 48,1% av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002.

Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28.

Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställer upp för omval som partiledare vid höstens partikongress. Leijonborgs avgång föranleddes av att många partidistrikt inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund.

Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006

Huvudartikel Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006

Den 4 september 2006 polisanmälde socialdemokraterna ett dataintrång i socialdemokraternas interna nätverk, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick flera partimedlemmar inom Folkpartiet att avgå från sina poster.

10 April - 11 April 2007 Rättegången hålls mot Niklas Sörman (s), Per Jodenius (fp), Niklas Svensson (Expressen), Johan Jakobsson (fp), Niki Westberg (fp) och Nicklas Lagerlöf (fp).

• 27 april - Stockholms tingsrätt dömer Per Jodenius, Niklas Svensson och Niklas Sörman att betala dagsböter. Johan Jakobsson, Niki Westerberg och Nicklas Lagerlöf frias.^[7]

Idéutveckling

Folkpartiets liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan den traditionella socialliberalismen hade en betydande ställning fram till 1990-talet.^{[källa behövs]} Under 2000-talet har mer kulturradikala inslag och marknadsliberalism betonats^{[källa behövs]}, medan en klart minskad betydelse för medborgerliga fri- och rättigheter noterats.^{[källa behövs]} De nya paradfrågorna är till exempel krav på ordning och reda i skolan, hårda tag i kampen mot brott, en rejäl förbättring av SFI och att göra upp med "snällismen" i partiet.^{[källa behövs]}

Medieuppgifter under våren 2006 gjorde gällande att Folkpartiet hämtat en stor del av inspirationen till sin ideologiska omvandling från det danska partiet Venstre ^[8], särskilt ifråga om invandrings- och integrationspolitiken, något som dock förnekades av partiledaren Lars Leijonborg^[9].

Ideologi

Folkpartiet definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och högt skattetryck. Förre partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan marknads- och nyliberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.

Dessa fem reformområden är de viktigaste för folkpartiet:

1. Egen makt – Du ska bestämma

2. Skolan

3. Det glömda Sverige

4. Global solidaritet

5. Jämställdhet och livskvalitet

Valresultat

Resultat i riksdagsval per kommun

Folkpartiets stöd i riksdagsvalet 2006.

1973	1976	1979	1982
1985	1988	1991	1994
1998	2002

Lista över partiföreträdare

För en lista över folkpartiets nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2006-2010.

För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.

För övriga personer, se Svenska folkpartister.

Samverkande organisationer

• Liberala ungdomsförbundet (LUF)
• Liberala studenter
• Liberala kvinnor (LK)
• Liberal Mångfald (LM)
• Homo-, bi- och transliberaler (HBT-liberaler)

Referenser

Noter

1. ↑ ”Marit Paulsen vann provvalet till Europaparlamentet”. 18 december 2008. http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/NewsPage____84774.aspx. Läst 18 december 2008. 
2. ↑ Nilsson, Torbjörn (27 april 2007). ”Vem behöver folkpartiet?”. Fokus. http://www.fokus.se/2007/04/vem-behover-folkpartiet/. Läst 16 april 2008. 
3. ↑ ”Svensk liberalism år för år”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____61249.aspx. Läst 16 april 2008. 
4. ↑ Oscarsson, Henrik; Sören Holmberg (2008). ”Alliansseger” (PDF). Allmänna valen 2006. Göteborgs universitet. 205. http://www.valforskning.pol.gu.se/PDF/Oscarsson%20&%20Holmberg%20(2008)%20Alliansseger.pdf. Läst 16 april 2008. 
5. ↑ ”Varför blåklinten?”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____18228.aspx. Läst 16 april 2008. 
6. ↑ Det första seklet - sida 182-186.
7. ↑ Tre fällda, tre friade, SvD, 2007-04-27
8. ↑ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=48518&a=571640&lid=puff_586319&lpos=lasMer
9. ↑ http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/ListPage____40452.aspx

Externa länkar

• Folkpartiet liberalerna – officiell webbplats