Claus Schenk von Stauffenberg
Från Rilpedia
Claus Philipp Maria Schenk Graf[1] von Stauffenberg, född 15 november 1907 i Jettingen, Bayern, död (avrättad) 20 juli 1944 i Berlin, greve, tysk militär (överste). En av de ledande personerna i den sammansvärjning som ledde till det misslyckade 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler.
Stauffenberg tillhörde en gammal sydtysk adelsfamilj och hade bland sina anfäder ett stort antal prominenta preussare, däribland fältmarskalken August von Gneisenau. I sin ungdom var Stauffenberg en hängiven beundrare av poeten Stefan George och tog särskilt till sig den höga idealismen i dennes poesi och livsåskådning.
Stauffenberg hade till en början vissa sympatier för nationalsocialismen, främst av patriotiska skäl, och även om han inte accepterade alla idéer som naziregimen representerade var han till en början inte en direkt motståndare till den, och som monarkist såg han Weimarrepublikens avveckling, med dess förlamande politiska splittring, som något i grunden positivt.[2]
Kristallnatten i november 1938 blev på många sätt en vändpunkt för Stauffenberg, och han kände att en stor skam hade dragits över Tyskland. Förföljelserna av judar och förtrycket av religiösa fick honom att ställa sig i opposition till nazismen. Till detta kom upplevelserna på östfronten 1941-1942, då han med egna ögon fick bevittna nazisternas rasistiska utrotningspolitik.[3] Katastrofen vid Stalingrad gjorde honom också mycket upprörd.
År 1943 förflyttades Stauffenberg som överstelöjtnant till Tunisien, där han blev svårt sårad och miste vänster öga, sin högra hand och två fingrar på vänster hand. Väl tillfrisknad anslöt han sig till den militära motståndsrörelsen.
I allt större omfattning kom han nu tillsammans med andra officerare och civila att i hemlighet arbeta för att så småningom kunna undanröja Hitlerväldet. Till skillnad från sina konservativa medsammanvurna (Goerdeler, Beck m.fl.) ville Stauffenberg se representanter för socialdemokratin företrädda i den postnazistiska regimen, och kontakter togs med det socialdemokratiska och kristna motståndet kring Kreisaukretsen. Stauffenberg krävde att såväl förre SPD-politikern och koncentrationslägerfången Julius Leber som den tidigare fackföreningsledaren Wilhelm Leuschner skulle ingå i den nya regeringen.[4] (Lebers arrestering 4 juli 1944, efter att ha avslöjats av Gestapo i samband med kontakter med kommunister, kom senare att direkt forcera Stauffenbergs attentat två veckor därpå.[5])
Tack vare sin position i ledningen av den tyska arméns reservstyrkor i Berlin fick Stauffenberg uppdraget att vid ett lämpligt tillfälle placera ut en sprängladdning med avsikten att döda Hitler och hans närmaste män. Två försök inställdes eftersom antingen Hermann Göring eller Heinrich Himmler var frånvarande, då man önskade undanröja även dem vid samma tillfälle. Vid det tredje tillfället var beslutet att man skulle skrida till verket oavsett om dessa var närvarande eller ej.
I Rastenburg i Ostpreussen, där Hitler hade sitt högkvarter under en stor del av kriget, var 24 personer samlade i den lokal där sprängningen skulle ske, varigenom det uppstod svårigheter för Stauffenberg att komma tillräckligt nära Hitler. Han placerade därför portföljen med sprängmedel så nära Hitler som möjligt. Men på grund av avståndet och ett massivt ekbord, som minskade laddningens verkan, dödades endast fyra av personerna i rummet. Hitler var en av de 20 som överlevde, om än med vissa skador.
När Stauffenberg återkom till Berlin fann han att kupplanerna inte realiserats, varför han genast tvingade fram ett verkställande av "Operation Valkyria". Även på andra platser i det område som kontrollerades av Tyskland verkställdes kuppen, mest framgångsrikt av militärbefälhavaren i det ockuperade Paris, general Karl-Heinrich von Stülpnagel. Emellertid rann det hela ut i sanden, dels genom att Hitler fortfarande var i livet och dels sviktande nerver hos kuppledarna.
När attentatet misslyckades, greps Stauffenberg och ett stort antal andra officerare. Stauffenberg, Albrecht Mertz von Quirnheim, Friedrich Olbricht och Werner von Haeften avrättades genom arkebusering natten till den 21 juli av en styrka ur Berlins vaktregemente på innergården av Bendlerblock, det kvarter där de arbetade efter ett lagligt ståndrättsförfarande av Generalöverste Fromm. Under de närmaste dagarna greps över 200 medskyldiga, och fördes inför en specialdomstol, dömdes för högförräderi och medhjälp till mordförsök till döden genom ordinarie civilrättsligt förfarande. Under de närmaste månaderna greps mer än 5 000 personer, och av dessa förlorade många hundra sina liv, däribland Stauffenbergs domare Generalöverste Fromm. I domstolen ansågs det bevisat att Fromm känt till Stauffenbergs och de andras förehavanden varför han dömdes för medhjälp.
Claus fru Nina von Stauffenberg var vid 20 juli-attentatet gravid med parets femte barn. Nina sattes efter det misslyckade attentatet i läger i Frankfurt an der Oder medan barnen (under andra namn) skickades till hem för föräldralösa barn i Thüringen. Efter krigsslutet återförenades de fyra barnen med sin mor och sitt nya syskon. Nina dog den 2 april 2006. Hon blev 92 år.
Källor och noter
- ↑ Graf är egentligen inte ett namn, utan markerar hans grevetitel
- ↑ Friedemann Bedürftig, Tredje riket från uppgång till fall, Stockholm 2007, s 372
- ↑ Bedürftig 2007, s 372.
- ↑ William L. Shirer, Det tredje rikets uppgång och fall, Stockholm 2004, s IV:146
- ↑ Bedürftig 2007, s 228
Litteratur
- Larsdotter, Anna, Claus von Stauffenberg: mannen som ville mörda Adolf Hitler (2009) Allt om historia. (nr. 2).sid. 34-39.
Se även
