Ådalshändelserna
Från Rilpedia
- Uppslagsordet Ådalen 31 leder hit. För filmen med samma namn, se Ådalen 31 (film).
Ådalshändelserna, Skotten i Ådalen eller Ådalen 31 kallas händelseförloppet kring en arbetskonflikt i Ådalen 1931, där fem personer sköts ihjäl av militär. Händelsen delade Sverige i två delar om vems fel det var att tragedin inträffade, och skillnaden i åsikter märktes tydligt mellan borgerliga och vänsterinriktade tidningar.
Innehåll |
Bakgrund
I samband med en sedan sommaren 1930 pågående konflikt om lönesänkningar vid Marma-Långrör ABs sulfatfabrik vid Marmaverken i Hälsingland hade strejkbrytare anställts. Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var fabriken och bl a Graningeverkens AB:s fabriker blockerade av strejk. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att båda företagen leddes av chefer med samma efternamn. Då skeppningen åter kunde starta efter att isen släppt sitt tag om sjöfarten var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få levererat vad man trots lågkonjunktur sålt. Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bl.a. vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade nu koncernens ägare, Gerhard Versteegh, genom Ångermansälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, bland annat studenter och professionella strejkbrytare.
Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors varefter man tågade till Sandviken. Vid massafabriken, som ägdes av Graningverkens AB, var strejkbrytarna sysselsatta med lastning av ett fartyg. Genom ett förbiseende kunde demonstranter ta sig in på det avstängda fabriksområdet och ta sig ombord på ångaren "Milos" där strejkbrytare utsattes för hot och möjligen misshandel. Efteråt fördes några av strejkbrytarna tillbaka till Kramfors där de visades upp.
- "Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på." (Svenska Dagbladet 1931-05-15)
Den polis, som beordrats till platsen, hade inte kunnat hindra anfallet. Samma afton avreste därför på länsstyrelsens anhållan militär från Sollefteå: 60 man infanteri och beriden träng med kulsprutor, under befäl av kapten Nils Mesterton. Natten till den 14 maj ägde kravaller rum både vid stationen i Sprängsviken, där urlastningen skedde, och vid Lunde, där militären förlades till skydd för strejkbrytarna, med stenkastning från folkmassan och lösa skott samt rökhandgranater från militären. Vid denna tid fanns ingen statspolis som kunde förstärka den kommunala. Att ingripa utanför sin kommun var olagligt för polismän. Med anledning av Ådalshändelserna skapades senare en statspolis.
Demonstrationståget och skotten
Den 14 maj höll Transportarbetareförbundet i Frånö Folkets hus ett protestmöte mot strejkbrytarna. Närvarande var företrädare för så gott som hela fackföreningsrörelsen i Ådalen. Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 000 till 4 000 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde.
När demonstrationståget avgick fanns ute på gården endast fanor tillhörande Svenska Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i Utansjö, SDUK i Utansjö samt Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Utansjö. Orsaken uppges vara att de kommit för sent till mötet i Folkets hus och inte hunnit in i lokalen när folkmassan spontant satte sig i rörelse. Man kan anta att om demonstrationståget avgått sedan överläggningarna slutförts, hade täten av tåget innehållit långt fler fanor.
Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av stenkastning. Myndigheterna hade läst Upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att den som efter den tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var "upprorsman". "Den upprorsman dräper, ligge ogill" sade lagen dvs om myndighetspersoner använde våld emot personer i folkmassan kunde de inte straffas härför[källa behövs].
När demonstrationståget kom till Lunde, trodde sig militärernas befäl se vapen i demonstranternas händer och höra skott avlossas från folkmassan. Något som varken undersökningskommissionen eller polisen senare kunde finna bevis för. En ryttarpatrull, vilken sökt hejda demonstranterna, hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än 100 meters avstånd från strejkbrytarbaracken, kommenderade kapten Mesterton eld. Med gevär och kulsprutor öppnade soldaterna eld. Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Tio av dessa träffades varav 5 dödades. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på. Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då en kulspruta att byta eldställning för att möta hotet. Denna flyttades laddad, i strid mot reglementet, och tappades varvid flera skott avlossades i sned riktning från folkmassan. De fem dödade var: 20-åriga fabriksarbetare Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson, 35 år. Eira var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare. Utöver dessa sårades fem personer.
Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands Fältjägare och Norrlands artilleriregemente, vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. Då denna trupp återkom till Östersund uppstod oroligheter och våld på järnvägsstationen. På vissa tidningars löpsedlar stod "Officerarna tryckte pistolerna i soldaternas huvud och kommenderade eld".
Det berättas att en trumpetare i arbetarnas musikkår, Tore Andersson (senare tog han namnet Alespong ) från Dynäs, ska ha blåst signalen "Eld upphör"[1] och därmed fått militären att sluta skjuta. Det är osäkert om så faktiskt skedde. Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand 1991 att han senare delgavs misstanke om brott för att ”otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp”, men att åtalet lades ner innan rättegångsdatumet. [2]
Skotten i Ådalen - en annan berättelse
| ” | Frånvaron av förtroendevalda i ledningen för demonstrationståget brukar ofta anföras som en förklaring till tragedin, men som alltid när allting gått snett och ingenting som planerat finns ingen entydig, yttersta orsak. [Polischefen] hade tänkt sig att demonstrationen skulle avslutas med ett möte på den öppna plats där konstnären Lenny Clarhälls minnesskulptur nu står, att mötesdeltagarna skulle betrakta landshövdingens arbetsförbud [för strejkbrytarna] som en seger och att mötet därefter skulle avlysas och alla i god ordning vandra hemåt.
Allt detta gick om intet i det ögonblick som ett fackligt baner kastades över huvudet på en av den beridna vaktpatrullens hästar: hästen kastade av sin ryttare, stenar började vina genom luften och demonstranter trängde sig förbi istället för att ta den väg som militär och myndigheter avsett. När patrullens ledare såg att den avkastade soldaten blödde från ett sår i nacken fyrade han av ett pistolskott, som träffade en demonstrant i armen … Någon minut senare var den öppna platsen framför militären full av folk. När en grupp demonstranter rusade fram mot en av kulsprutorna fruktade kapten Nils Mesterton att flanken var på väg att övermannas och gav order om eld mot de i förväg anbefallna målen, främst stengrunder på de omkringliggande husen som han valt ut just i syfte att hålla demonstranterna på plats och förhindra blodsutgjutelse … I verklighetens kaos fungerade i vilket fall som helst ingen plan: när kulsprutorna knattrade igång spred sig paniken blixtsnabbt, människor sprang kors och tvärs och rikoschetterna flög lika planlöst genom luften … Fem människor låg [efteråt] döda och lika många hade sårats, de flesta offer för rikoschetterna enligt Ådalskommissionens noggranna utredning med hjälp av såväl ballistisk som kirurgisk expertis. |
” |
|
— Anders Isaksson i biografin Per Albin, del IV |
||
Epilog
| ” | Sex tusen industriarbetare i ådalen, samlades till möte och demonstration i frånön, kräva av regeringen att omedelbart draga tillbaka utkommenderad militär. Under dagens lopp har 4 arbetare dödats av militären och flera allvarligt skadats. Vill regeringen undvika ytterliga blodutgjutelse måste militären hemkallas innan mörkrets inbrott. Om svar anhålles omgående till undertecknad Andersson, telefon Kramfors 68 | ” |
|
— Undertecknad Ådalsarbetarnas aktionsutskott |
||
| ” | Militären mördar fem arbetare i Ådalen och sårar lika många. Detta fruktansvärda budskap går nu ut över allt Sveriges land, väckande sorg, harm och avsky. En fumlig regering, en svag och omdömeslös länsstyrelse, ett vettlöst militärbefäl, en samvetslös och provokatorisk arbetsgivarepolitik, som opererar med strejkbrytare, där brandämnen bokstavligen hopats . Allt detta bär skulden till det skedda | ” |
| ” | Men djurens väktare, svenska medborgare, som tvingas att öva sig till mördare, kommenderades att ge eld, och då föll de, våra kamrater, föll för av stat och kyrka välsignade mordvapen. | ” |
| ” | Vi skall, då våra i Ådalen fallna klasskamrater, jordas, lova, att de kulor som föll från det 'demokratiska' Sveriges militär, icke skall ha fallit förgäves. | ” |
| ” | I en sinnesförvirring som man gärna ville hoppas vara övergående, men dock har anledning att frukta som ett varsel om andra tider, har folk ryckts med att hylla olyckans offer som hjältar och tillbedja det röda vilddjuret. ... Vi blotta också våra huvuden för kapten Mesterton och hans kamrater, som i ett prövande ögonblick icke sveko sin säkert då mycket tunga plikt. Och en av Sveriges i dessa dagar mest hatade och skymfade män bringar vi ett ärligt tack. Det finns ännu svenskar som icke se rött. | ” |
|
— Kyrkoherde Ivar Rhedin / Göteborgs Stifts Tidning (Rhedin startade senare partiet Kyrkliga Folkpartiet) |
||
Den 15 maj bestämdes att militären skulle dras bort och arbetarna skulle sköta ordningen.
Ådalskommisionen
Regeringen (frisinnade Carl Gustaf Ekmans andra ministär) ersatte landshövdingen K. J. Stenström och landsfogden Sune Påhlman med vikarier - de ordinarie förmåddes senare att söka andra tjänster - samt tillsatte representanter för olika meningsgrupper en undersökningskommission, Ådalskommisionen. Kommissionen bestod av justitierådet Arthur Lindhagen (ordf), professor Östen Undén (f.d. statsråd), advokat Eliel Löfgren (f.d. statsråd), förbundsordföranden i Svenska Metallindustriarbetareförbundet Fritjof Ekman samt bruksdisponenten Karl Fredrik Göransson i Sandviken.
Kommissionen kom bland annat fram till att: "Det finns sålunda anledning att icke lägga en alltför tunga ansvarsbörda på den militäre befälhavaren. Men även om detta beaktas, måste varje tänkande människa reagera mot att det som hände överhuvud skulle behöva inträffa. En kravall som i någon av rikets större städer säkerligen kunnat avvärjas med en relativt ringa polisstyrka utan andra skador än några krossår, föranledde i detta fall det ohyggliga resultatet av fem dödade och fem skadade. Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare."
Efterverkningar
Landshövding K. J. Stenström, landsfogde Sune Påhlman, kaptenerna Nils Mesterton och Beckman, sergeanten Rask och furiren Tapper åtalades. De två första frikändes men förflyttades. Militärerna dömdes av krigsrätten och fick efter överklagan till högsta instans några dagars arrest utom Rask som frikändes.
För kravallerna i Sandviken åtalades och dömdes följande: A. Nordström (ledarskap vid upplopp, brott mot annans frihet, ledare för otillåten demonstation i Kramfors - 2½ års straffarbete), H. Sjödin (deltagande i upplopp, misshandel - 8 månaders staffarbete), Gusten Forsman (deltagande i upplopp - 4 månaders straffarbete), J. E. Törnkvist (brott mot annans frihet - 2 månaders villkorligt).
En av de sårande från Ådalen, Oscar Berggren, blev inbjuden till Sovjetunionen för en tids kurortsvistelse.
Den 19 maj var det kravaller i Stockholm i samband med en kommunistisk manifestation. Bland banderollerna syntes bland annat "Ned med mördarregeringen". Kravallerna höll på till midnatt och slutade med fjorton anhållanden, däribland av två stycken exekutivrepresentanter från Kominterns (Kommunistiska Internationalen) exekutivkommitté, en tysk och en polack. Tio av de elva åtalade dömdes till mellan 2 och 8 månaders straffarbete.
De anhöriga till de döda och skadade fick inte något skadestånd då de varit upprorsmän[källa behövs].
Noter
Källor
- Stig Hadenius, Torbjörn Nilsson & Gunnar Åselius - Sveriges Historia
- Gustav V och hans tid
- Jubilems-bokfilmen 1914-1964
- Nationalencyklopedin
- Nordisk Familjebok (tredje upplagan)
- Norman, Birger - Ådalen 31: en berättelse, Rabén & Sjögren Stockholm 1968.
- Carl-Adam Nycop - 75år Sverige
- Persson, Åke, Skotten i Ådalen 1931 - fem arbetare dog av militärens kulor (2009) Allt om historia. (nr. 5).sid. 44-46.
- Svensk Arbetarrörelse under hundra år
- Roger Johansson - Kapen om historien - Ådalen 1931... Stockholm 2001
- Roger Johansson - Ådalen 1931 - minuterna som blev historia: metodbok till en digital dokumentsamling. Stockholm 2006
