Manskör

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 16.50 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Manskör är antingen en kör (sångensemble) eller en komposition.

Innehåll

Ensemble

Manskör är en kör bestående av män. En manskör är normalt fyrstämmig och stämmorna är tenor 1, tenor 2, bas 1 och bas 2. Omfånget är knappt tre oktaver, D (stora oktaven) – Bb (ettstrukna oktaven).

En ensemble med fyra sångare (en i varje stämma) kallas manskvartett och en med två i varje stämma dubbelkvartett.

En manskör klingar annorlunda än en blandad kör, inte bara för att män har ett djupare röstläge, utan också för att stämmorna i kompositionerna eller arrangemangen oftast ligger tätare.

Komposition

Manskör är en körkomposition skriven för manskör. En äldre benämning på kompositionsformen är också manskvartett.

Historia

Allmänt

De äldsta manskörererna var de präst- och munkkörer som medverkade vid gudstjänster och andra ceremonier, även utom Europa. Inom kristendomen var tidigt manskörer, ofta förstärkta med gossröster, de huvudsakliga bärarna av flerstämmig sång.

Sedan 1600-talet ingår manskör som inslag i många operor, som t ex kungens följe, bönder, jägare, soldater, sjömän, präster och munkar.

Manskörssången utvecklades som egen sekulär genre under förromantiken och romantiken under senare delen av 1700-talet, och då särskilt inom studentlivet och ordenssällskapen i nordeuropa. Den växte snabbt i omfattning vid de nationella strömningarna under Napoleonkrigen.

En av de viktigaste förgrundsgestalterna i Tyskland var Carl Friedrich Zelter, verksam vid Berlins universitet.

Egna manskörstraditioner utvecklades under 1800-talet på flera håll i Europa, t ex de walesiska arbetarsångkörerna och den slaviska traditionen; Georgiska manskörer och Donkosackerna.

Norden

I Norden är manskören en tradition som härstammar från början av 1800-talet, och som växte fram bland studenterna vid Uppsala universitet, och något senare vid Lunds universitet, under skandinavismens och nationalromantikens tidevarv. Begynnelsen brukar ofta anges till den oktoberkväll år 1808 när uppsalastudenterna sjöng sången Under Svea banér för första gången. En stor del av den ännu idag folkkära och klassiska manskörsrepertoaren kommer från 1800-talet, och brukar ibland skämtsamt sammanfattas med de tre F-en: Flickan, Flaskan och Fosterlandet.

Omkring 1830 kan man säga att det börjar finnas manskörer i organiserad form. Allmänna Sången i Uppsala innebar att studenter från alla studentnationer samlades och sjöng tillsammans och regelbundna repetitioner finns belagda från just året 1830. I Lund verkade under 1830-talet Otto Lindblad som dirigent och kompositör, och man reste där ofta till Köpenhamn och umgicks med de danska studenterna varvid traditionen spreds dit. Lunds Studentsångförening anses grundad 1831.

Manskörssången spred sig också snabbt utanför studentstäderna. Tidigt under 1800-talet sjöng man inom föreningslivet i manskör; inom de olika ordenssällskapen, inom skarpskytterörelsen, dvs föregångaren till hemvärnet, och senare under seklet inom nykterhetsrörelsen, hembygdsrörelsen och fackföreningsrörelsen.

Redan 1829 organiserades en manskör inom ordenssällskapet Par Bricole i Stockholm och dess manskör, Den bacchanaliska kören, är idag förmodligen den äldsta oavbrutet existerande manskören i Norden.

Källor

  • Leif Jonsson, Ljusets riddarvakt, 1990. Studia musicologica Upsaliensia Nova series no 11. (avhandling)

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg