Skarpskytterörelsen
Från Rilpedia
Skarpskytterörelsen började 1860 i Sverige som frivillig försvarsrörelse, efter utländska förebilder.
Innehåll |
Bakgrund
Initiativtagare till den svenska skarpskytterörelsen var några kända publicister - Viktor Rydberg och Sven Adolf Hedlund i Göteborg och August Blanche och Lars Johan Hierta i Stockholm. Det var samma män som stred för representationsreformen, för allmän och lika rösträtt och för folkhögskolorna.
Skarpskytterörelsen var ett uttryck för samma idéer. Sveriges försvar ansågs av initiativtagarna vara för svagt, och försvarsviljan upplevdes som dålig. Istället för den gamla indelta yrkesarmén ville man ha allmän värnplikt och en frivillig folkbeväpning efter samma mönster som i Schweiz. De första föreningarna bildades i Stockholm och Göteborg.
Folkrörelse
Den första skytterörelsen blev en verklig folkrörelse. Mönstret var detsamma överallt. Några eldsjälar tog ledningen. Från alla samhällsklasser anslöt sig skytteintresserade män, och med myndigheternas stöd anlades skjutbanor och övningsplatser. Det var en fosterländsk anda i uppropen och talen och en demokratisk inställning i leden. Redan 1864 fanns det 239 föreningar med över 33.500 medlemmar. Stockholmsföreningen var störst med 2.300 skarpskyttar.[1] Det blev också huvudstadens förening som fick ordna den stora årliga riksskyttetävlingen. Man samlades vid den norra skjutbanan vid nuvarande Jarlaplan. Vid tävlingen 1868 deltog sammanlagt 829 skyttar från 86 skarpskytteföreningar över hela landet. Den pågick en hel vecka, och de många gästerna var inkvarterade i sovsalar som staden ställde till förfogande. De bästa skyttarna fick stora penningpriser. Dessutom utdelades hederspriser av kungahuset, staden och andra intresserade. Prisutdelningsceremonin var oftast grandios.
Genom skarpskytterörelsen organiserades också vapenöveningar för skolungdomen. Under övningarna var pojkarna klädda i uniform. Redan ett år efter starten 1868 kunde man ställa upp en styrka på 800 folkskolepojkar som var indelade i två bataljoner med eget befäl och egen musikkår. Vårar och somrar övade man och sköt till måls på Ladugårdsgärde. Man gjorde också skolutfärder med båt och tåg till Järva och Uppsala. I september 1877 ordnades den första allmänna skyttetävlingen för Stockholms skolungdom. Sammanlagt 400 pojkar kom till skjutbanan vid Lindarängen. Från Stockholm spred sig verksamheten till läroverken i landsorten.[2]
Efterhand började hänförelsen för skarpskytterörelsen att svalna. Många skyttar tröttnade på de militära formerna och ville se en friare idrott. Efter 1880 omvandlades skarpskytteföreningarna till civila skytteförbund. År 1903 organiserades de i en skytteförbundens överstyrelse.
Källor
- ↑ Alf Åberg, Vår svenska historia. Stockholm 1979, s. 415
- ↑ Alf Åberg, Vår svenska historia. Stockholm 1979, s. 416
