Olof von Dalin
Från Rilpedia
 |
Hela eller delar av artikeln innehåller text från den numera fria publikationen Nordisk familjebok, vilket gör att den kan innehålla omodernt språkbruk. Du kan hjälpa Wikipedia genom att modernisera artikelns språk. |
Olof von Dalin (hette före adlandet först Dahlin, sedan Dalin), född i Vinbergs prästgård i Halland 29 augusti 1708, död på Drottningholm 12 augusti 1763, skald, prosaskriftställare och hävdatecknare. I och med tidskriften Then Swänska Argus som han grundade anses den yngre nysvenskan ta sin början.
Innehåll |
Olof von Dalins bakgrund och uppväxt
Olof Dalins far, som avled året efter sonens födelse, hade tagit namnet från sin hemort, Dalstorps församling i Älvsborgs län. Severin Bökman, faderns efterträdare som kyrkoherde i Vinberg, tog sig an den unge Dalin. Vid tretton års ålder sändes Dalin till Lund, där dels läkaren Kilian Stobæus, dels filosofen Andreas Rydelius visade honom välvilja och omvårdnad. Efter att först ha sysselsatt sig med medicinen, övergav Dalin detta studieval och ägnade sig åt de humanistiska studierna, i vilka Rydelius blev hans handledare. Han utövade också inflytande på Dalins andliga läggning. Rydelius var en av de första, som undervisade i svenska vid universiteten.
Flytten till Stockholm
År 1727 kom Dalin till Stockholm, där han på Rydelius rekommendation anställdes som informator hos kammarrådet Claes Rålamb. Så småningom vann han inträde även i flera andra av Stockholms förnäma familjer, bland annat hos presidenten Conrad Ribbing, som öppnade "ej blott sitt hus, utan ock sitt hjärta" för honom. Dalin skrev poesi avsedd för dessa kretsar, liksom för det 1732 stiftade riddarsamfundet "Awazu och Wallasis". Ordensmästare för "Awazu och Wallasis" var Olof von Dalins bäste vän Carl Fredrik Piper. År 1731 blev Dalin extraordinarie kanslist i Riksarkivet, och 1732 fick han i samma egenskap anställning i Kanslikollegium. En del av sin lediga tid använde han till historisk forskning.
Then Swänska Argus
I december 1732 utkom anonymt hos boktryckaren B. Schneider första numret av Then Swänska Argus, Dalins moralisk-satiriska veckoskrift, som i en lekande stil gisslade tidens dårskaper. Förebilder till "Argus" var Richard Steeles och Joseph Addisons engelska tidskrifter, framför allt The Spectator, vilka också efterbildats och översatts i "Argus" svenska föregångare, den av Carl och Edvard Carleson 1730-1731 utgivna "Sedelärande Mercurius". Även "Argus" använde översatt material, från Spectator och i än högre grad den holländsk-franska kopian Le Misantrope. Färifrån hämtades vissa typiska figurer: soldaten Hiertskott, hovmannen Ehrenmenuet med flera. Nytt på svenska var att man kunde läsa om vanliga personer, som talade om vanliga problem på vardagsspråk, liksom politisk satir i sagoform.[1]
"Argus" är en medelvägspublikation, som med skärpa gisslar vad Dalin upplever som tidens motsatta brister: å ena sidan pedanteriet, å andra sidan stoltserandet och flärden; han accepterar inte den sträva ortodoxien och förföljelsenitet, men han är därför ingen utpräglad fritänkare; "förnuftet skall uppodlas och draga sina slut, ju mer erkänner det Guds uppenbarade vilja"; i politiska ämnen är han visserligen, av tvång, rätt reserverad - endast i den ekonomiska politiken framträder han som fullblodsmerkantilist och fabriksskyddare, men hans sympatier lutar tydligen åt den "unga adeln", och han stod en del av de "missnöjda", det gryende hattpartiet, nära.
Censuren och tidningens död
I mars 1733 blev tidningen trots sin försiktighet förbjuden av Kanslikollegium med anledning av vissa angrepp mot religion, stat och allmän sedlighet, särskilt talet om gamla och nya adeln, men förbudet upphävdes fyra dagar senare av kanslipresidenten Arvid Horn, möjligen efter påverkan från hovet (Ulrika Eleonora, som uppskattade "Argus" ). Av största betydelse är "Argus" med hänsyn till framställningssättet; för första gången behandlas den svenska prosan här på både ett populärt och på samma gång konstnärligt sätt. Tidningen väckte i Sverige ett uppseende, fullt motsvarande det intryck, som de första engelska veckobladen gjorde i sitt hemland. Varje torsdag, "Argus-dagen", motsågs med längtan; "man gick till läsningen av tidningen", skriver Olof Celsius d.y., "liksom då man går till bords med hungrig mage", och när "Argus" upphörde, 1734, efter att 104 nummer utkommit, "blev det liksom tomt, och man sörjde över hela riket som över ett besynnerligt dödsfall". Stor nyfikenhet rådde i fråga om författarens namn. En gissning var, att ordet "Argus" utgjorde ett akrostikon av medarbetarnas namn (det skulle då kunna stå för: Abrahamson, Rosenadler, Gyllenborg, Wilde och Stiernman). Rikets ständer, den dåtida ståndsriksdagen, hade vid riksdagen 1734 rekommenderat till regeringen "en obekant auctor, som under namn av Argus med utgivne skrifter både förnöjt och tjent publicum", dock inte utan opposition i präst- och bondestånden. Först 1735 blev det allmänt bekant, att Dalin var identisk med den allmänt beundrade, "kvicke och lärde Herr Argus". Vid denna tid presenterades han av Rålamb för konungen och drottningen, som belönade honom med dyrbara gåvor. Närvarade var även barndomsvännen baronnessa Stina Virding. 1737 blev Dalin, tack vare ståndsriksdagens rekommendation och konungens välvilja, befordrad till kunglig bibliotekarie, och 1738 års riksdag beviljade honom extra lön.
1730-talet, mångsysslaren Dalin
Under 1730-talet fortsatte Dalin sin verksamhet inom skilda områden. Bland hans produktion från 1730-talet märks särskilt hans minnessång över Conrad Ribbing, i vilken han tecknar bilden av "en ärlig svensk", en ädel vis; den stora dikt han tillägnade Carl Gustaf Tessin i dennes egenskap av lantmarskalk vid 1738 års riksdag under titeln Tankar över oväldigheten, samt den av Boileau påverkade satiren Aprilverk om vår härliga tid (1737).
Han var också en av de tidigt invalda ledamöterna av Kungliga Vetenskapsakademien.[2]
Visdiktaren Dalin
Dessutom diktade han visor, stundtals i herdekostym och med satirisk eller erotisk anstrykning. Bland de herdedikter, som avgjort tillhör denna tid, märks dikten om Celadon, som yvs över den funna skatten, vilken visar sig vara fyra fyrkar, sjungen på samma melodi, som sedan upptogs i Sinclairsvisan, samt kärleksvisan Philemon och Camilla till värmlandsvisans melodi. I andra dikter sluter sig Dalin nära till folkvisan. Dessutom odlade Dalin sällskaps- och ordenspoesi; med utomordentlig produktivitet skapade han såväl allvarliga som skämtsamma dikter.
Skådespel och prosa
För den år 1737 nyinrättade Kungliga svenska skådeplatsen togs Dalins krafter i anspråk. Han författade för denna scen en prosakomedi, Den avundsjuke (1738), som närmast sluter sig till Holbergs stil, samt samma år sorgespelet Brynilda, skrivet på alexandriner, vår första verkligt betydande tragedi i den fransk-klassiska smaken. Ämnet är — ett betecknande grepp — hämtat ur de fornnordiska och forntyska sagorna om Sigurd Fafnesbane, omarbetat efter den franska tragedins smak. Närmast sluter sig stycket till Jean Racines Andromaque (såsom H. Lindgren först påvisat och senast Martin Lamm utfört). Detta sorgespel fanns sedan 1723 i svensk översättning, och Dalin har upptagit dess tredubbla, något intrasslade motiv av obesvarad kärlek , Konflikten löses också på samma sätt: hjältinnan försöker av svartsjuka övertala den försmådde älskaren att döda sin rival; när mordet är verkställt, dödar hon sig själv i förtvivlan. Även Racines kärlekspsykologi och känslosamhet har påverkat detta stycke, och Dalin försöker efterlikna Racines enkla och naturliga diktion, fastän han ibland blir något klumpig och vardaglig. (Dalin påbörjade senare ett annat sorgespel, Cato, vars stil närmast tyder på inflytande från François Voltaire; det förblev fragment.) Dalin fortsatte även att odla prosan. Hans Tankar över kritiken utgör ett försvar för den ärliga satiren, närmast kritik "i betydelse av granskning utav moraliska lyten"; i prosasatirerna Arngrim Bersärks förträffeliga tankar om ett fynd i jorden och Brevväxlingen mellan Ragvald Pik och herr Silfverspasserklinga gisslade Dalin de Rudbeckianska fantasierna och den snobbiga språkuppblandningen.
1739, resan till Paris
År 1739 begav sig Dalin på en utländsk resa tillsammans med sin förre lärjunge Hans Gustaf Rålamb. Resan gick över Danmark, Hamburg och Nederländerna till Paris, där han vistades ett halvt år. Tessin, som då var svensk ambassadör där, förde sin unge landsman in i Parissocieteten och i lärda Pariskretsar, särskilt historikernas, bland vilka Rollin utövade inflytande på hans senare verksamhet. Under Paristiden kom han i en filosofisk strid med friherre Carl Gustaf Cederhielm och växlade på alexandriner en stridsskrift med honom om egennyttan som moralens drivfjäder.
Sagan om hästen
Efter hemkomsten (sommaren 1740) fortsatte Dalin sitt skriftställarskap. Detta synes ha tagit något intryck av den samtida franska poesien, av Voltaires diktning och av den eleganta världens poésies fugitives, framför allt den politiskt satiriska visdikten. Bland dem är närmast att nämna den politiskt historiska Sagan om hästen, som skildrar Sveriges öden alltifrån Kalmarunionens dagar. Sverige framställes under bilden av en häst, den stackars Grålle, vars olika ryttare betecknar de svenska kungarna. Sagan, som är påverkad av Jonathan Swifts Tale of the tub, blev föregångare till en mängd liknande politiska prosadikter.
Den politiske Dalin
Dalin, som tidigare stått de unge hattarna nära och som under tiden före kriget såsom awazubroder propagerat för Karl XII hos svenska folket, verkar efter hemkomsten ha varit en persona ingrata hos det krigslystna hattpartiet; hans program var nu snarast partilöst, men med lutning åt mössorna. Hans tidsdikter under kriget är allt annat än hattvänliga; flera små satiriskpolitiska poem om tronföljarvalet, dalupproret (1743) och partistriderna röjer inflytande från fransk chanson- och epigramdikt. Kämpavisan med det ironiska omkvädet "men hatten är krönt med lager, seger och ära" påbörjades först under 1738 års riksdag som stöd för hattarna, men utvidgades efter kriget, då omkvädet blev ironiskt.[3]
Svenska friheten
En tidsdikt var även den märkliga Svenska friheten (1742), som med orätt uppfattats såsom "rimmad hattpolitik"; den är klart inte påverkad av hattpartiets åskådningssätt; den är för frihetsidealen, men riktar sin udd mot partisplittringen. Denna dikt, som för framtiden var det mest betydande av Dalins skaldestycken och som blev i mycket högre grad än tidigare poem en nationell dikt, var ett epos i tidens stil, och visade inflytande från James Thomson, Voltaire (Henriaden), möjligen även Fénelon och Milton. Utgångspunkten är Ulrika Eleonoras död, och dikten inledes med en allegorisk skildring av friheten, som sökt skydd hos Ulrika, för vilken hon berättar de öden hon genomgått, varefter Ulrika drömmer en dröm om oenighetens olyckor. Detta allegoriskt didaktiska epos var tillägnat ridderskapet och adeln, och det var Dalins önskan att genom detta erhålla adelskap. Han misslyckades med detta, men sekreta utskottet föreslog, att han skulle få i uppdrag att skriva något nytt verk i svenska historien. I övrigt fortsätter Dalin sin visdiktning och annan produktion av småpoesi (Ängsövisan, Vårvisa, Skatan sitter på kyrkotorn med flera). Om Svenska friheten och Brynilda främst uppskattades i samhällets högre kretsar, hade han däremot glädjen att från skjutsgossar och gatpojkar höra dessa sina lättare visor.
Svea Rikes historia
Mot mitten av 1740-talet var hans utveckling som skönlitterär författare väsentligen avslutad; han lade inte diktningen åt sidan, men ägnade den endast lediga stunder, oftast framkallad av yttre anledningar. Han skrev främst poesi som sällskapstalang. Däremot ägnade han sig åt författandet av Svea Rikes historia (första delen 1747, andra 1750, tredje 1760-1761), vilken skildrade riket från forntiden, över medeltiden och fram till Gustav Vasa och hans söner. Dalin byggde sin tideräkning på den så kallade vattenminskningsteorin, något som framkallade protester både från prästerligt håll som urpatriotiskt, och förkastade i anslutning till Jacob Wilde den gamla regentlängden från Magog och ställde sig kritisk till den föregående tidens påhittade kronologi, men föll själv stundom offer för falska etymologier. Nationella fördomar präglade också ibland hans skildringar; hans Hävdateckning är - i motsats till Sven Lagerbrings - starkt adelsvänlig. Botin hävdade att han saknade tillräckliga insiktet i historiens juridiska och kamerala element, och riktade därför skarp kritik mot honom.
Dalin och hovet
År 1750 kom Dalin i beröring med det unga hovet, då Carl Gustaf Tessin anställde honom som kronprins Gustavs lärare. Efter att ha övervunnit Lovisa Ulrikas motvilja mot hans person blev han hennes tillgivne tjänare, en omtyckt lärare för hennes son, sekreterare i hennes vitterhetsakademi och sällskapspoet samt rolighetsminister vid hennes hov. 1751 blev Dalin adlad, 1753 fick han titel av kansliråd, 1755 blev han rikshistoriograf. Emellertid medförde hans vistelse vid hovet för honom stora faror. I ett herdaspel, varmed han 1752 firade konungens återkomst från Finland, förekom åtskilliga anspelningar på ständernas alltför stora makt. Bland annat yttrades den önskan att "herren själv måtte få köra de fyra paren". I de så kallade "kalottpredikningarna", som han författade för ett vid hovet inrättat "kalottregemente", vars stormästarinna var drottningen, gycklade han ganska skarpt över den tidens predikosätt och parodierade i ord, åtbörder och röst vissa samtida medlemmar av det högvördiga ståndet, vilket även vid andra tillfällen var föremål för hans satir. Det är klart, att detta skulle väcka misshag. "Kalottpredikningarna" framkallade redan vid 1751-1752 års riksdag en skrapa från prästeståndet till hovet. Därtill kom, att Dalin 1755 av hovet begagnades för att med en fransk författare, Louis Joseph Plumard de Dangeul, vilken stod i förbindelse med det franska hovet, underhandla om ingenting mindre än den svenska konungamaktens utvidgande och att han biträdde konungen med författandet av några alltför bestämda skriftliga yttranden i rådet. Underhandlingarna med Dangeul blev bekanta för vissa maktägande (däribland Anders Johan von Höpken), och Dalin lär till och med ha svävat i fara för sitt liv, 1756 ställdes han till ansvar - dock endast för herdaspelet och kalottpredikningarna samt för sitt trots mot Kanslikollegium (han hade inte infört de ändringar kollegiet föreslagit i den nya upplagan av skaldestycket "Svenska friheten"). Följden blev, att Dalin avlägsnades från hovet samt förbjöds att närma sig de ställen, där kungafamiljen vistades, och dessutom - för kalottpredikningarna - dömdes till böter. Bland de tillflyktsorter, som stod honom öppna under förvisningen, blev i synnerhet Ängsö (Piperska familjens egendom) och Stenhammar (Ribbingska släktens stamgods) kära för hans hjärta. Sin lediga tid använde han för att fortsätta sitt historiska arbete. 1761 upphävdes förvisningsdomen, och han blev åter medlem av hovkretsen. I mars 1763 utnämndes han till hovkansler, och det sägs, att även rådspurpurn var honom ämnad. Han avled på Drottningholm 12 augusti 1763. Över hans grav på Lovö kyrkogård lät drottning Lovisa Ulrika uppföra en minnesvård.
Dalin och eftervärlden
Dalin har en stor betydelse för Sveriges vitterhetshistoria såsom den främste representanten för upplysningstidens äldsta skede (det som i utlandet representeras av män som Christian Thomasius, Ludvig Holberg och Joseph Addison), som målsman för en mera folklig riktning i motsats mot den lärda skråandans pedanteri, vidare som på en gång representant för den samtida moralsatiriska prosalitteraturen, för den franskklassiska riktningens drama och epik, för den lättare, rokokofärgade sällskapsdikten och vislyriken och för en populärt hållen hävdateckning i anslutning till främmande förebilder. På alla områden var han en nydanare och en folkuppfostrare, han var i jämförelse med utlandets stormän ingen djup ande eller storslagen personlighet, men säkert är, att Dalin är en av Sveriges förnämsta kulturpersonligheter, att få svenska skriftställare genomfört ett större verk än han och att den närmast följande tidens (till exempel Gustaf Fredrik Gyllenborgs) nedlåtenhet var mycket obefogad. Från honom utgår ej blott den gustavianska tidens allvarliga och satiriska författare; även Bellman ser i honom sin närmaste svenske lärofader.
Såsom enskild person ägde Dalin utan tvivel svagheter, hans karaktär synes ha saknat styrka, och man skyllde honom för otacksamhet och vankelmod.
1764 höll Olof Celsius d.y. i Vetenskapsakademien ett minnestal över Dalin, och 1769 präglade samma akademi över honom en medalj. 1798 slog Svenska akademien en medalj till hans minne, och hans betydelse tecknades samma år i nämnda akademi av Carl Gustaf Nordin (se Svenska akad:s handl. ifrån år 1796, del 2, 1802).
| Företrädare: Gustaf Benzelstiema |
Riksbibliotekarie 1737 - 1755 |
Efterträdare: Magnus von Celse |
Bibliografi
- Then Swänska Argus (1732-1734)
- Brynilda(1738)
- Den afwundsiuke (1738)
- Sagan om hästen (1740)
- Swenska friheten (1742)
- Svea rikes historia (del 1-4, 1747-1762)
- Witterhets-Arbeten (del, 1-6, 1767; postumt)
Externa länkar
- Dikter, porträtt med mera i Kalliope
- Olof von Dalinsällskapets hemsida
Wikisource har originalverk relaterade till Olof von Dalin
Källor
- ↑ Hägg (1996), sid. 132-133
- ↑ Nordisk familjebok, band 32 (1921), sp. 111, uppslagsordet Vetenskapsakademin
- ↑ Hägg (2003), sid. 243
Litteratur
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
- Hägg, Göran: Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand, 1996. ISBN 91-46-17629-2.
- Hägg, Göran: Svenskhetens historia, Wahlström & Widstrand, 2003.
Vidare läsning
- Ingemar Carlsson: Hans Bergfast: Olof von Dalin - Samhällsdebattör, Historiker, Språkförnyare, CAL-förlaget, Falkenberg 1997.
- Ingemar Carlsson: Olof von Dalin som tecknare, Förlag Utsikten, Falkenberg 2003.
