Dalupproret 1743
Från Rilpedia
- Stora daldansen omdirigerar hit. För fotbollsmatchen 1937, som går under detta namn, se Den stora daldansen.
Dalupproret 1743, fjärde dalupproret, stora daldansen, den upprorsrörelse som 1743 kom till utbrott i Dalarna. Den hade sin orsak i allmogens missnöje med frihetstidens "herreregering". Detta missnöje var ännu starkare i Dalarna än i andra trakter, bl.a. till följd av att hattpartiet infört inskränkningar i dalkarlarnas fria varuutbyte med Norge.
Innehåll |
Bakgrund
1741-1743 års nesliga Ryska krig och frågan om tronföljden efter Fredrik I var emellertid de närmaste anledningarna till utbrottet. Ett parti vid krigshären i Finland hade nämligen yrkat att man genom att till tronföljare utse ryska kejsarinnan Elisabets systerson, hertig Karl Peter Ulrik av Holstein, skulle söka nå en snar och dräglig fred. Denna tanke hade funnit livlig anklang i Dalarna och förbands där med planen att genom en resning åstadkomma en förändring i statsskicket.
Hertigen utsågs emellertid till rysk tronföljare, och dalkarlarna, liksom större delen av rikets övriga allmoge, vände då sin håg till danske kronprinsen Fredrik (sedermera Fredrik V). Framtvingandet av hans val och av en sträng räfst med generalerna, vilka man tillskrev olyckorna i kriget och i synnerhet det för Dalregementet särdeles blodiga nederlaget i slaget vid Villmanstrand 1741, blev resningens närmaste mål.
Utbrottet
Redan i början av 1742 förspordes betänkliga rörelser i socknarna kring Siljan, och efter utfärdandet av riksdagskallelsen samma år samlade sig dalallmogen den 21 juli egenmäktigt till allmänt landsting i Falun. Där uppsattes riksdagsbesvären och utsågs en av de stortaligaste bönderna, Skinnar Per Andersson från Sollerön, till riksdagsombud för en stor del av länet. 1743 förklarade utskickade från Dalarna för riksdagen att de inte skulle låta sina soldater gå ut i kriget förrän generalerna blivit straffade, och yrkade på danske kronprinsens val. Länets landshövding, Carl Gustaf Wennerstedt, som på ett nytt landsting i Leksand den 12 april 1743 kunngjort regeringens befallning om regementets uppbrott undgick med möda misshandling. När han kort därefter förnyade uppbrottsorderna kom oroligheterna till utbrott.
Beslut om resning fattades den 30 maj 1743 i Mora, och därifrån blev genom budkavlar invånarna i hela övre Dalarna kallade att gå man ur huse. Soldaterna gjorde ett med bönderna, och den 8 juni inryckte upprorshären i Falun, där den erhöll en fast organisation. Skinnar Per Andersson uppträdde som ledare, men högsta befälet tillerkändes en bokhållare vid Insjö kopparverk (i Ål), Gustaf Schedin, som till militär rådgivare fick majoren Vilhelm Gustaf Wrangel vid Dalregementet.
Marschen mot Stockholm
Efter att ha ur kronans och bergslagets förråd försett sig med vapen och proviant bröt bönderna den 11 juni upp mot Stockholm, medförande landshövdingen och några andra ståndspersoner såsom fångar. Invånarna i de socknar som passerades tvangs att sörja för proviant och skjuts och hotades med hämnd, för den händelse de inte deltog i resningen. För övrigt iakttogs god manstukt. Regering och ständer sökte med godo förmå de upproriska att vända om - genom att sända emot dem en deputation, som mötte dem i Sala, - men skaran framträngde obehindrat ända till Norrtull vid Stockholm.
Kung Fredrik I, som infunnit sig där för att söka förmå dalkarlarna att stanna, förbjöd den vid tullen samlade truppstyrkan att använda våld, varför dalkarlarna 20 juni trängde sig in i huvudstaden, där de inkvarterade sig i husen. Dagen förut hade emellertid ankommit underrättelse att ryssarna vid fredskongressen i Åbo lovat återlämna större delen av Finland, med villkor att kejsarinnan Elisabets skyddsling, Adolf Fredrik, valdes till tronföljare.
Regeringen sökte först genom underhandlingar förmå dalkarlarna att finna sig däri; men 22 juni omgavs Norrmalmstorg (nuvarande Gustaf Adolfs torg) med trupper och kungjordes, att de dalkarlar som inte före kl. 5 nedlagt vapen, skulle behandlas som förrädare. Dalkarlarna började emellertid samlas på torget och skjuta på trupperna. Överste Carl Otto Lagercrantz lät besvara elden. Efter några salvor upplöste sig bondehären i vild flykt, och mer än 3 000 togs till fånga. Schedin och Wrangel hade blivit gripna redan före striden.
Efterspelet
Svea hovrätt dömde Schedin, Skinnar Per Andersson och fyra andra av huvudmännen till döden. Wrangel insattes på Varbergs fästning, men fick nåd 1751. Även några andra straffades, mer eller mindre hårt; men de flesta sändes hem sedan deras sockenbor bett om benådning för dem och avgivit en trohetsförsäkran. Många hade dessförinnan i de överfyllda fängelserna bortryckts av härjande farsoter. Även i andra landsändar hade bonderesningar varit på väg att utbryta, men de avstannade småningom efter dalkarlarnas nederlag.
Litteratur
Beckman, Bjarne, Dalupproret 1743 och andra samtida rörelser inom allmogen och bondeståndet (Göteborg 1930).
Sennefelt, Karin, Den politiska sjukan: Dalupproret 1743 och frihetstida politisk kultur (Uppsala 2001).
Åberg, Alf, Tragedin på torget: soldaterna: Dalaupproret 1743 (Stockholm 2002).
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
