Svenska Pommern

Från Rilpedia

Version från den 28 maj 2009 kl. 19.46 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För andra betydelser, se Pommern (olika betydelser).
Svenska Pommern 1812.
Svenska besittningar
Sveriges historia

Svenska Pommern, Vorpommern, benämning på den del av Pommern som Sverige fick i Westfaliska freden 1648 och var i svensk ägo till år 1815. Dit räknades ön Rügen och en viss period ön Usedom, samt städerna Stralsund och Greifswald.

Innehåll

Historia

Statsvapen.
Flagga.

1621 blev Bogislaw XIV hertig av Stettin. 1625 ärvde han även den utslocknade wolgastska linjen, och med honom utdog 10 mars 1637 mansstammen av Pommerns gamla fursteätt. Under hans regering hade Pommern blivit en valplats för Trettioåriga kriget. Stralsund, belägrat av de kejserliga, knöt i juni 1628 förbund med Gustaf II Adolf, som därigenom vann en fast punkt i Pommern. Ett "evigt" förbund ingicks mellan honom och hertig Bogislaw 10 juli 1630. Före årets utgång hade svenskarna fullbordat landets militära ockupation, och från den stunden var Sveriges kung den verklige härskaren där.

Gustaf Adolf erkände Brandenburgs successionsrätt, men fäste därvid det villkor, att kurfursten Georg Vilhelm skulle bryta med kejsaren. Med tanken fäst på den förestående tronledigheten antog Pommerns ständer år 1634 en regementsförfattning, som uppdrog interimstyrelsen åt ett åttamannadirektorium. Men då Brandenburg 1638 skaffade sig kejsarens investitur på länet, fick direktoriet befallning att upplösa sig. Befallningen måste åtlydas, och Pommern föll i fullständig anarki. Då måste Sverige taga styrelsen om hand. Den ordnades tills vidare i militärisk anda (Lillieström var alltsedan 1636 själen i Pommerns förvaltning, om vilken han inlade stora förtjänster); ett "Concilium status" i Stettin ledde från 1641 ärendena, till dess omsider freden gav rättslig hemul åt Sveriges styrelse.

Genom freden i Osnabrück 1648 erhöll Brandenburg Hinterpommern, utom Stettin och en landsträcka öster om Oder (amten Damm och Gollnow) samt ön Wollin. Dessa områden lades jämts hela Vorpommern samt öarna Rügen och Usedom till Sverige, som ävenledes fick arvsrätt till Hinterpommern efter Brandenburg - allt som län af kejsaren. Den för Sverige förmånliga Stettinrecessen 1653 avgjorde tvisten med Brandenburg rörande gränsen. Åt Mecklenburg gick gränsen, enligt reglering år 1591, längs Trebel och Recknitz. I allt innefattade det svenska området omkring 2000 km².

Pommerns historia under svenskt välde är länge en historia om mycken strid och nöd. Sedan under åren 1657-59 polacker, österrikare och brandenburgare härjat i landet, kom de svåra krigsåren 1675-79, då danskars och brandenburgares överenskommelse, att de förre skulle ha Rügen, de senare det egentliga Pommern, syntes skola gå i fullbordan. Men båda måste uppge sina anspråk, Danmark i Lund 1679, Brandenburg i Saint-Germain samma år.

Brandenburg vann blott den lilla sträckan på Oders östra strand samt Gollnow i pant för en penningsumma (som dock 1693 inbetaltes). De första åren af det Stora nordiska kriget lämnade Pommern oberört. Men sedan kejsarens och sjömakternas underhandlingar om neutralitet för Tyska riket hade strandat på Karl XII:s oböjliga vilja, nalkades stormen även dit. I augusti 1712 vältrade sig danska, ryska och polska skaror över gränsen. Magnus Stenbock kunde skaffa blott ett ögonblicks luft. 1713 uppträdde Preussen först som tvetydig medlare (sekvestrationstraktaterna i juni och oktober 1713), snart som öppen fiende.

Karl XII ledde ett helt år (november 1714-december 1715) försvaret från Stralsunds murar, men måste omsider fly. Rügen och Vorpommern ovan Peene blev danskarnas byte, resten besattes av preussarna. Danmark måste dock lämna sin andel tillbaka genom freden i Frederiksborg 3 juni 1720, men Preussen fick behålla sin erövring i Stockholmsfreden 20 januari 1720, där Sverige avträdde alla de delar av Hinterpommern, som vunnits 1648, samt därtill Vorpommern söder om Peene och öarna Wollin och Usedom. Återstoden av Sveriges pommerska provins, det s. k. Svenska Pommern, utgjorde 700 km².

Ett försök att genom det s. k. Pommerska kriget (1757-62) återtaga det förlorade misslyckades. Gustaf IV Adolfs deltagande i kriget mot Napoleon 1805-07 ledde till Pommerns ockupation av fransmännen 1807-10. I freden i Kiel 14 januari 1814 gav Sverige Pommern åt Danmark i ersättning för Norge. Pommerns öde bestämdes varaktigt genom Preussens traktater med Danmark 4 juni och med Sverige 7 juni 1815: Preussen erhöll landet, men överlämnade i stället Lauenburg och 2,6 miljoner thaler till Danmark samt 3,5 miljoner thaler som krigskostnadsersättning till Sverige, Det nyvunna landet införlivades såsom Neuvorpommern med den förra preussiska provinsen Pommern.

Författning och förvaltning under svensk styrelse

I landet fanns en starkt privilegierad adel och en talrik klass livegna, som ännu mot 1700-talets slut utgjorde 2/3 av landsbygdens alla invånare. De adliga godsen var indelade i distrikt; de kungliga domänerna - som mot slutet av svenska väldet utgjorde åtminstone 1/4 av landet - sönderföll i amt.

Pommerns ställning till svenska kronan kom att helt och hållet bero på de underhandlingar, som efter westfaliska freden öppnades emellan lantdagen och svenska regeringen. Länge fruktlösa, förde dessa underhandlingar omsider till Regeringsformen av 17 juli 1663 (utfärdad genom kungliga recessen 10 april 1669). Först därefter (1664) hyllade Pommerns ständer Sveriges krona.

Landets överhet, å konungens av Sverige vägnar, var Die königliche Landesregierung, hvilken utgjordes av generalguvernören, alltid ett svenskt riksråd, som ordförande och 5 regeringsråd som bisittare, bland dem presidenten för hovrätten (ämbetet var obesatt 1678-1772), kansleren och slottshauptmannen i Stettin, överinspektor för de kungliga amten.

I mycket viktiga fall skulle landtständerna (adeln, representanter för städerna och, till 1690-talet, prästerna) sammankallas. Adeln representerades på lantdagen av en deputerad från varje distrikt, försedd med instruktioner från distriktets adelskonvent. Städernas stånd bestod av en deputerad från varje politiskt berättigad stad (främst Stralsund). En Erblandmarschall var lantdagens ordförande. Ett tredje viktigt element på lantdagen var de 10 (sedermera 5) lantråden, som utnämndes av regeringen efter ständernas förslag. De bildade landets råd, medlade mellan pomrarna och svenska regeringen och vakade över författningen.

Lantdagen, som under de pommerske hertigarnas tid hade stora befogenheter, kunde gentemot Sverige visserligen icke behålla någon avgörande myndighet, ehuru 1663 års författning gav Pommerns ständer veto i Sveriges politik, för så vitt den rörde Pommern. Ständerna hade emellertid oinskränkt petitionsrätt och genom Fredrik I:s privilegier 1720 uttrycklig rätt att delta i lagstiftning och beskattning. Det påstås även, att deras samtycke erfordrades till avsöndrande eller redukton av dominialgods. Men redan de gamla hertigarna hade bortskänkt gods utan lantdagens hörande. Drottning Kristina avsöndrade på samma sätt hela amt, och ännu mindre inflytande fick ständerna på godsens reduktion. De hade flera gånger begärt reduktion. Men då den till sist kom, skedde det dem oåtsporda och Karl XI förklarade, att lantdagen inte hade med saken att göra.

Den pommerska adeln talade något om att vädja till kejsaren undan reduktionsdomarna, men man fann sig i det oundvikliga, särskilt som reduktionsverket i Pommern hade i Gustaf Adolf De la Gardie fått en synnerligen human chef. Arbetet försiggick med kraft först från 1692 och var färdigt i huvudsak redan med året 1694, ty mycket hade under Karl X Gustaf undangjorts. Senare, då Sverige självt fick konungar av mindre kraft och auktoritet, växte även de pommerska lantständernas lust till motstånd mot kronans förordnanden. Den antydda utvägen att mot svenska regeringens påbud vädja till rikets myndigheter blev då det vapen de betjänade sig av. Den blev t. o. m. hörnstenen i en hel statsrättslig teori, som de med största iver förfäktade. År 1799 skedde även i två fall sådan appellation, ehuru i sista stund svenska regeringen lyckades få lantständerna att frångå den.

Rättsväsendet under svenskt styre

Rättsväsendet i Pommern led av stor förvirring, ty det fanns ingen ordentlig lagbok. Den bestående rätten utgjorde en brokig samling av skilda rättsnormer. Den svenska styrelsen bragte åtminstone ordning i domstolsväsendet. Från underrätterna vädjades till hovrätten i Greifswald sedan 1655 (förlagd till Wolgast åren 1665-80); där dömdes efter 1672 års hovrättsordning, ett verk av David Mevius. Andliga mål gick till konsistorium i Greifswald. I högsta instans avgjordes målen av överdomstolen för Sveriges tyska besittningar, Höga tribunalet i Wismar (öppnat 1653).

Ekonomi och befolkning

I ekonomiskt hänseende var Pommern ingen vinst för Sverige. Endast under furst Hessensteins förvaltning (1776-91) gav landet något överskott (totalinkomsten var år 1782 250,000 thaler). Annars behövdes tillskott från Sverige (t. ex. till Stralsunds fästning och försvarsväsendet överhuvud).

Den förnämsta inkomsttiteln var licenten eller stora sjötullen av utrikeshandeln. Accisen (på spirituösa och kvarnförd spannmål) avlöstes på landet år 1672 av en personlig skatt, quartal-steuer. Under 30-åriga kriget blev kontributioner stående, och på 1700-talet hade de öfvergått till en ordinarie grundskatt, hujensteuer. Först Karl XI centraliserade penningförvaltningen, i den kungliga kammaren 1684, subordinerande under Statskontoret i Stockholm.

Pommerns befolkning utgjorde i slutet av 1700-talet omkring 100 000 personer. (89 000 år 1766, 113 000 år 1802), varav nära 1/4 bodde på Rügen.

Reformer under sen svensk tid

Genom en kunglig skrivelse den 26 juni 1806 blev Pommerns gamla författning upphävd, och i stället förklarades gällande 1772 års regeringsform och 1789 års Förenings- och säkerhetsakt svenska författningar samt 1734 års lag (att tillämpas efter 1 september 1808).

Orsaken till denna statskupp var, att lantständerna åter, nu trots kungligt förbud, tillgripit medlet att appellera till domstolarna mot kungliga förordningar, som till exempel förordningen av 30 april 1806 om ett pommerskt landtvärn). I samband med nyordnandet gjorde Gustaf IV Adolf ett försök med departementalstyrelse.

Även svensk kyrkoförfattning infördes. Landet delades i 4 härad ("ämter"), dessa i socknar. I saker, som rörde endast Pommern och Rügen, skulle lantdag sammankallas. En sådan lantdag, sammansatt ståndsvis efter svenska riksdagens föredöme, var också samlad i Greifswald 4-18 augusti 1806, mottog kungens försäkran och gav honom hyllning med åberopande av den svenska statsförfattningen; dessutom åtog den sig en av konungen önskad garanti av kammarens skulder.

I samband med statskuppen genomfördes eller påtänktes åtminstone en rad sociala reformer. Den viktigaste var livegenskapens upphävande genom en förordning av 4 juli 1806. Meningen var dessutom att i Pommern genomföra enskiftes verk, varom en förordning också utfärdades.

Generalguvernörer

Litteratur

  • Önnerfors, Andreas: Svenska Pommern: kulturmöten och identifikation 1720-1815, Lund 2003 (Avhandlingen online)

Externa länkar

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Pommern, 1904–1926 (Not).
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Svenska_Pommern"
Personliga verktyg