Erik av Pommern
Från Rilpedia
Kung Erik av Danmark, Norge och Sverige (porträtt 1424 av okänd konstnär) |
|
Regeringstid | |
Danmark | 1396 - juni 1439 |
Norge | 1389 - 1442 |
Sverige | 1. 1396 - 30 augusti 1434 2. 14 oktober 1435 - 1436 3. 1 september 1436 - 24 september 1439 |
Kröning | |
Danmark | 17 juni 1397 |
Norge | |
Sverige | |
Gemål | Filippa av England |
Företrädare | Danmark och Norge: Margareta Sverige: 1. Margareta 2. interregnum 3. Karl Knutsson (Bonde) (riksföreståndare) |
Efterträdare | Danmark och Norge: Kristofer av Bayern Sverige: 1. interregnum 2 och 3. Karl Knutsson (Bonde) (riksföreståndare) |
Född | ca 1382 Darłowo , Polen |
Död | 1459 Darłowo , Polen |
Begravningsplats | Darłowo , Polen |
Erik av Pommern (även känd som Erik XIII), född 1382, död 3 maj 1459, var 1396-1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389-1442 samt som Erik VII kung av Danmark 1396-1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom.
Innehåll |
Biografi
Erik föddes omkring 1382 under namnet Bogislav in i den slaviska härskarätten Gryf (Grip). Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg. 1388, bara sex år gammal, utsågs Erik till sin mormors syster Margaretas medregent och efterträdare i Norge då han var den ende levande manlige ättlingen till det norska kungahuset. Därvid lät drottning Margareta ändra hans slaviska namn Bogislav till Erik för att lättare få honom accepterad i Skandinavien. I Danmark och Sverige hyllades han som kung 1396 och kröntes endast 14 år gammal till de tre rikenas konung i Kalmar 17 juni 1397 . Han förklarades myndig vid 18 års ålder år 1400 i Helsingborg och red 1401 sin eriksgata, men regerade inte självständigt fullt ut förrän efter Margaretas död 1412. År 1406 förmäldes han i Lund med Filippa av England (död 1430), dotter till kung Henrik IV av England.
Eriks regeringstid
Som unionskung drevs Erik av att hindra och tävla med Hansans och den Tyska ordens växande ekonomiska och militära hegemoni i Östersjön vilket också var avsikten med Kalmarunionen. Erik drevs även av de negativa erfarenheter av den tyska expansionen som hans ätt i Pommern samt grannlandet Polen gjort. Polens härskarätt Piast var besläktad med Eriks pommerska ätt Gryf (Grip). Eriks politik gick därför ut på att förvandla de nordiska länderna till en stark enhet som skulle stärka Norden mot utländskt hot, främst just från de Tyska staterna. Erik köper till exempel år 1408 tillbaka Gotland från den Tyska Orden som erövrat ön från Danmark 1398 (Tyska orden vill inför ett krig med Polen-Litauen inte riskera ett tvåfronts krig med Kalmarunionen också varför man raskt och till underpris gör sig av med ön). 1410 inleder Erik kriget mot holsteinarna som besatt det danska Sönderjylland samt med hansestäderna som skaffat sig ett förödande handelsmonopol i Norden. Kriget pågår med avbrott fram till 1435. Erik verkar under denna konflikt för ett förbund mellan Kalmarunionen och det Polsk-Litauiska samväldet mot Ordenstaten. 1419 ingår Erik bland annat ett anfallsförbund med Polen-Litauens kung Vladislav Jagiello mot Ordenstaten. Han inrättar även Öresundstullen 1429 och låter i detta syfte resa borgarna Kronborg i Helsingör och Kärnan i Helsingborg. Nu måste den rika Hansan betala tull till Kalmarunionen vid in- och utfart ur Östersjön. Militärt gick Eriks krig också bra och det såg ut som Hansan skulle mista sina nordiska handelsprivilegier.
Erik införde också en modern centralstyrning i sitt vidsträckta rike genom att tillsätta egna danska och tyska fogdar i de olika länen i Sverige och Norge som var direkt underställda honom. Ytligt sett gick det väldigt bra för Erik som regent.
Sammantaget drar dock Eriks regerande in Kalmarunionens stater i konflikter som hämmar handeln på Östersjön då Hansan hade ett fullständigt handelsmonopol och försätter Kalmarunionen i blockad. De lokala stormännen i Sverige och Norge var också mycket missnöjda med att de blivit förbigångna av Eriks danska och tyska fogdar.
Bland annat detta var orsaken till det svenska upproret i Bergslagen 1434, lett av den tyskättade bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. En annan orsak var att bergsmännen i gruvorna, både arbetsgivarna och arbetarna, ofta var tyskättade eller invandrade tyskar som var missnöjda med Eriks politik både av ekonomiska och känsloskäl. Hansans handelsblockad lamslog järnexporten från Bergslagen och de tyskättade bergsmännens skrån ville därför av naturliga skäl ha goda förbindelser med sina tyska fränder i Hansan vilket ytterligare undergrävde Eriks ställning i Sverige.
Engelbrektsupproret ökade de separatistiska tendenserna i Sverige och fick slutligen Erik avsatt från Sveriges tron. I äldre svensk historieskrivning anses Erik ha gynnat Danmark till nackdel för Sverige. Kriget gjorde att Sverige fick brist på en mängd förnödenhetsvaror, som endast kunde fås genom handel; myntet försämrades och var sällsynt, ett problem som för kungen var värre eftersom man strävade efter att få skatterna utbetalade i pengar (tidigare hade de till större delen betalats i varor). Kungen besökte sällan det glesbebyggda och glesbefolkade Sverige och Norge vilket också ökade motviljan mot honom och uppmuntrade en utbrytning ur Kalmarunionen. Erik försökte upphäva de gamla lagmanstingen och ersatte dessa med en kunglig räfst, som dock inte regelbundet skötte sitt uppdrag.
Han försökte också överskrida rikenas valrätt då han, själv barnlös, ville göra kusinen hertig Bogislav av Pommern, till sin efterträdare. Erik förklarades i Sverige avsatt fr.o. m. 30 augusti 1434, men blev 14 oktober 1435 åter erkänd som kung mot löfte att bättre sköta sina plikter. Han medgav att de viktiga drots- och marskämbetena åter fick besättas så att landet under hans frånvaro skulle ha styresmän. I övrigt ville han inte gå med på svenskarnas fordringar och bröt efter förlikningen sina löften. Därefter ansåg svenskarna fördraget brutet, och kungen förklarades åter avsatt. Karl Knutsson (Bonde) utsågs 1436 till riksföreståndare i hans ställe. Den 1 september samma år ingicks en ny förlikning, enligt vilken Erik återfick Sveriges krona. Det visade sig dock snart att Erik fortfarande var lika ovillig att uppfylla de löften som han i nödens stund givit. och han blev därför 24 september 1439 blir han för alltid avsatt i Sverige. Något tidigare, i juni samma år hade han blivit avsatt i Danmark, där hans regering också gett upphov till missnöje, och norrmännen följde slutligen de två andra rikenas exempel 1442. Han ersätts på tronen av sin systerson Kristofer av Bayern.
Erik bosatte sig på sin ö Gotland, där han invid Visby hade uppfört det starka fästet Visborg. Här försörjde han sig på bland annat sjöröveri mot Hansans och Tyska Ordens skepp fram till 1449, då han efter belägring och förhandlingar med den nye svenske kungen Karl Knutsson (Bonde) överlämnade Gotland till Sverige. Efter detta flyttade han samma år tillbaka till sitt Västpommerska hertigdöme där han hade namnet Erik I av Pommern(-Stolp). Han avled 1459 i sätesstaden Darłowo (Rügenwalde) där han också är begraven.
Eftermäle
Erik sörjde för städernas utveckling, han lät grunda nya städer (bland andra Landskrona 1413) och borgar, han gjorde Köpenhamn till huvudstad (1417), förbättrade riksadministrationen genom centralstyrning via fogdar och sörjde för näringslivets utveckling. Hans åtgärder och krig var dock kostsamma och många gånger obegripliga för de ganska isolerade och provinsiella nordborna (en av anledningarna till varför Erik föredrog egenhändigt tillsatta mer drivna och erfarna tyska och danska fogdar). De svenska stormännen inser inte de långsiktiga vinsterna med politiken att stoppa det tyska inflytandet och bygga ett östersjövälde och reduktionen av kyrkans egendomar och gods förrän under Gustav Vasas och hans söners tid 100 år senare. Gustav Vasa fick landsfader-status men Erik svartmålades redan på sin tid av meningsmotståndare. Erik kan därför aldrig glädjas över någon större popularitet i Norden då hans handlingar kortsiktigt kom att hämma Skandinaviens handel och ekonomi och genom fogdeväldet åsidosatte de svenska och norska stormännen.
Erik av Pommern var en närmare 190 cm lång och omvittnat ståtlig och energisk man som hade stor framgång hos kvinnorna. Under en barnsäng då drottning Filippa kan ha fött kungaparets enda kända barn[1], som avled inom kort, försämrades moderns hälsa. Det är okänt om detta var kungens son Erik[2] , eller om denne likaledes tidigt avlidne pojke var son till den Cecilia med vilken kungen efter avsättningen ingick i en morganatisk förening. Erik dog barnlös.
Ett minne i Sverige efter Eriks regeringstid är Malmös stadsvapen och sedermera även Skånes landskapsvapen, det krönta griphuvudet, som ursprungligen är de pommerska furstarnas familjevapen. Vapnet återfinnes därför följdriktigt även i den polska västpommerska kuststaden Szczecins stadsvapen. I Stockholm minner den av Erik år 1430 anlagda kungliga köksträdgården med kålplantor - dagens Kungsträdgården - om hans regeringstid i Sverige.
Källor
- ↑ minnessida på Find-A-Grave "Famous" (artiklar godkända av administratörer)
- ↑ Edward Rymar Rodowód książąt pomorskich Komitet Badań Naukowyck, Szczecin 1995 tabell VII
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Företrädare: Drottning Margareta |
Kung av Danmark 1396-1439 |
Efterträdare: Kristofer av Bayern |
Kung av Norge 1388-1442 |
||
Kung av Sverige 1396-1434 |
Efterträdare: Engelbrekt Engelbrektsson (rikshövitsman) |
|
Företrädare: Engelbrekt Engelbrektsson (rikshövitsman) |
Kung av Sverige 1435-1436 |
Efterträdare: Karl Knutsson (Bonde) (riksföreståndare) |
Företrädare: Karl Knutsson (Bonde) (riksföreståndare) |
Kung av Sverige 1436-1439 |
Efterträdare: Karl Knutsson (Bonde) (riksföreståndare) |
|
|