Jacob Johan Anckarström

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel behöver fler källor för att verifieras. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till fler pålitliga källor (använd helst fotnoter) Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort.

Jacob Johan Anckarström
Anckarströms spöslitning (samtida teckning).
Född	11 maj 1762 Lindö gård, Uppland, Sverige
Död	27 april 1792 (29 år) Galgbacken, Stockholm, Sverige
Dödsorsak	Halshuggen
Åtal	Mordet på Gustav III
Dom	Dömd till döden
Straff	Skamstraff & dödsstraff
Status	Avrättad
Yrke	Militär (kapten)
Maka	Gustaviana Elisabet Löwen
Föräldrar	Johan Jakob Anckarström Hedvig Ulrika Drufva Anckarström
Barn	Gustava Eleonora Anckarström Löwenström

Jacob Johan Anckarström, född 11 maj 1762 på Lindö gård, Vallentuna, Uppland - avrättad den 27 april 1792 på Skanstulls galgbacke, Södermalm, är känd för eftervärlden som kung Gustav III:s mördare. Efter mordet bytte familjen namn till Löwenström och sålde västra delen av godset Lindö för att skapa Löwenströmska sjukhuset, som en försoningsgåva till Sverige. På familjens vapensköld i Vallentuna kyrka skrapade de bort namnet Anckarström.

Han var son till överstelöjtnanten Johan Jakob Anckarström och Hedvig Ulrika Drufva Anckarström, och inledde sin bana som militär, tog avsked med kaptens grad år 1783, ägnade sig därefter åt lantbruk och penningutlåning. Gift år 1783 med Gustaviana Elisabet Löwen. Enligt Tunabergsbygdens skrift Anckarströms grav: skröna eller verklighet (1998) ligger Anckarström begraven i Nävekvarn, utanför Nyköping, Södermanland.

Barn:

1. Gustava Eleonora Anckarström Löwenström, född 1785 i Stockholm, död 17 april 1860 i Visby. Gifte sig med fångpredikanten i Visby, Olof Bolander, vars morfars bror var skarprättaren Nils Lithander Larsson. De fick sex barn, där en nutida ättling är Ulf Adelsohn.

Bakgrund

Under en vistelse på Gotland 1791 blev Anckarström av misstag gripen som rysk spion. Han reste runt för att titta på gårdar som han var intresserad av att köpa, men eftersom befolkningen fruktade för en rysk invasion blev han anmäld till polisen. Misstanken om spioneri avfärdades snart, men det slutade inte bättre än att han istället blev åtalad för nedsättande tillmälen om kungen. Gustav III skall själv ha beordrat att åtalet mot Anckarström lades ner. ^[1]

Mordet

Huvudartikel: Mordet på Gustav III

Den 16 mars år 1792 sköt Anckarström Gustav III under en maskerad på Operan i Stockholm. Skottet med metallskrot avlossades mot kungens rygg på nära håll. Kungens sällskap vid middagen innan, friherre von Essen, befallde genast att dörrarna skulle spärras och polismästaren, lagman Nils Henric Lilljensparre, lät demaskera alla och deras namn antecknades.

Anckarström arresterades dagen därpå för mordet. Han bekände sig skyldig redan vid första förhöret, men nekade i början envist till att några andra hade varit medvetna om attentatsplanerna. Utredningar och påtryckningar skulle dock visa annat, bland annat lyckades man knyta en rock, en syrtut, till greve Claes Horn, och medgivande från både Anckarström och Horn om att de umgåtts före maskeraden samt besökt den tillsammans skapade misstankar, genom Horn uppkom också greve Adolf Ribbing som en misstänkt. Liljensparre hade ett känsloladdat förhör där han nämnde att han under en husransakan hos Anckarström fått tillfälle att träffa dennes barn. Han lovade att man skulle göra vad man kunde föra att mildra dessas elände och så gott det gick dölja graden av deras fars brott. Då bröt Anckarström samman och utbrast Wisst äro Horn och Ribbing med i saken... . Senare gav han en fullständig bekännelse och denna ledde förstås till att nya intressanta saker uppkom.

Den utredning som genomfördes gav vid handen att Anckarström handlade på uppdrag av flera andra konspiratörer av vilka general Karl Fredrik Pechlin var den ledande.

Det beslöts att göra ett begränsat antal skyldiga, men låta Anckarström få stå som syndabock inför folket, det statuerande exemplet.

Anckarströms motiv var både personliga och politiska. Tillsammans med bland annat Carl Fredrik Pechlin, Adolph Ludvig Ribbing, Clas Fredrik Horn af Åminne konspirerade de mot kungen på Huvudsta gård. I den skrifliga bekännelse som Anckarström avger i häktet nämner han bland annat att kungen satt sig över lagen när förenings- och säkerhetsakten drevs igenom på riksdagen 1789, att kungens självsvådligt startat krig mot Ryssland utan riksdagens godkännande och sitt missnöje med den förda finans- och skattepolitiken. ^[2]

Avrättningen

Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff:"jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torp stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken".

Anckarström hade inför sitt sista äventyr intagit en stadig frukost med bröd, mjölk och två kotletter. Han hade uppenbarligen försonats med tanken på att avsluta jordelivet och i vetskap om att hans barns framtid inte var hotad kunde han utan vidare bekymmer acceptera detta. På vägen mot torget hade han hälsat upp mot fönstren där han såg folk han kände. Dagen var vacker och solig men något blåsig och Anckarströms långa hår fladdrade i vinden då han spänstigt hoppade ur vagnen vid avrättningsplatsen.

Efter att ha hudflängts, det vill säga piskats i tre dagar på tre av Stockholms torg (Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget), avrättades han genom halshuggning och stegling, fredagen den 27 april 1792.

Hatet mot Anckarström var så stort att allmänheten samlade in pengar för att ge till piskaren för att denne skulle slå ännu hårdare. Detta trots att man som piskare hyrt in en dräng från en av hans gårdar i Vallentuna, en dräng som hatade Anckarström och troligen gärna slog hårt ändå.

Skådespelet utspelade sig på Galgbacken på Hammarbyhöjden utanför Skanstull och Anckarströms släkting Karl Kristofer Gjörwell skriver följande:

"Han lade sig lugnt ner med huvudet mot stupstocken och högerhanden mot ett annat block. Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst bödelns stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet och handen från kroppen, vilken därpå fick ligga där den låg en stund och sedan vändes på rygg så att blodet skulle rinna av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med bröd och brännvin. De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det vid galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder, och därmed var skådespelet över."

Anckarströms sista ord var "Pris och ära vare dig, herre Jesu innerligt!", efter att hans själasörjare pastor Adolf Roos vid stupstocken strukit sin hand över hans bara hals och sagt "Dig är förvarad härlighetens krona".^[3]

Då hade kung Gustav varit död sedan flera dagar och hans bön om nåd för gärningsmännen bortsåg man från.

Några dygn efter avrättningen påstås Gustaf Ulrik Silfversparre ha låtit sina betjänter i nattens mörker gräva upp Anckarströms kvarlevor från galgbacken för att föras på kärra till Silfversparres herrgård Nävekvarn, där dessa begravdes i trädgården. Silfversparre hade deltagit i komplotten mot Gustav III men klarat sig undan upptäckt.^[4]

Ätten Anckarström antog samma år med kungligt tillstånd namnet Löwenström.

Kuriosa

Anckarström var under ett par år granne med Carl Michael Bellman, då de skall haft som vana att röka en morgonpipa tillsammans. Anckarström skall också ha tillhört sällskapet Par Bricole ^[5]

Källor

Noter

1. ↑ Alf Henriksson, 1986, Ekot av ett skott - öden kring 1792, Höganäs
2. ↑ Alf Henriksson, 1986, Ekot av ett skott - öden kring 1792, Höganäs
3. ↑ Vårt kristna arv, Per-Erik Lindorm, Svensk Bokfilm AB 1961 s.219 (Karl Kristofer Gjörwells brev till Gustava Eleonora Lindahl)
4. ↑ DN 2003 09 04
5. ↑ Alf Henriksson, 1986, Ekot av ett skott - öden kring 1792, Höganäs