Vitaliebröderna
Från Rilpedia
Vitaliebröderna (även fetaliebröderna), ett slags sjörövare som främst 1391-1398, under avsättningskriget mot Albrekt av Mecklenburg, härjade i Östersjön. De fanns kvar som kapare i Östersjön ända till 1430-talet, dock med allt mindre styrka. Ordet kommer från tyskans vitalienbrüder, av lågtyskans vitalie – proviant, ur latinets victualia – livsmedel; de förde proviant till det av Albrekts trupper fortfarande hållna, av Kalmarunionen belägrade Stockholm.
Innehåll |
Historisk bakgrund
Under slutet av 1300-talet dök en grupp pirater som kallades Vitaliebröderna upp i Östersjön, de flesta härstammade från norra Tyskland. Vitaliebröderna bildades i samband med belägringen av Stockholm 1389. Albrekt av Mecklenburg var för tillfället svensk kung, och en mycket impopulär sådan. Hans impopularitet ledde till att den svenska adeln med hjälp av framförallt Danmark inledde ett krig mot Albrekt. Albrekt besegrades och hamnade till slut med sina sista allierade i Stockholm som belägrades.
För att undsätta Albrekt och Stockholm drog flera av hans tyska släktingar och vänner ihop en grupp vilda och bångstyriga unga män från den tyska lågadeln. Dessa ynglingar fick till uppgift att smuggla in förnödenheter, viktualier på äldre svenska, till Stockholm. De lyckades med sitt tilltag och fick därmed sitt namn, Viktualiebröderna eller Vitaliebröderna. Albrekt däremot lyckades inte behålla sin krona och fick lämna Stockholm och Sverige. När belägringen av Stockholm var över hade Vitalierna inte längre något uppdrag men de trivdes med sitt äventyrliga liv och inledde nu en karriär som allmänna pirater på Östersjön.
Det som gjorde Vitaliebröderna speciella och gav dem deras "Robin Hood-rykte", var det faktum att de var de första piraterna i den kristna historien som inte betalade sina besättningsmän en fast, om uppdraget var lyckat det vill säga, betalning på samma sätt som om det var ett fartyg i handelsflottan. Vitaliebröderna delade istället på vinsten, givetvis fick kaptener och andra med högre befattning en större del av kakan, men alla delar var relaterade till vinsten. Var det senaste tilltaget inte fullt så lyckat fick även ledarna mindre. Det var detta sätt att fördela bytet som gav dem det andra namn som de är kända under, framförallt i Tyskland, "de Lijkdeelern" på lågtyska - "de som delar lika" skulle man kunna översätta det till. I Friesland berättas det även historier om hur de delade med sig till de fattiga, något som är betydligt svårare att belägga historiskt.
Sjörövare
Vitaliebröder avser i svensk historia de kapare, främst nordtyskar, som ställde sig i mecklenburgsk tjänst sedan kung Albrekt 1389 tillfångatagits av drottning Margareta efter slaget vid Falköping. Deras avsikt var att undsätta det av Albrekts tyska trupper ännu hållna Stockholm och återinsätta kungen på den svenska tronen. Vitalianerna lyckade också undsätta Stockholm, men gjorde samtidigt sig skyldiga till mord, bland annat fängslades 60 svenska borgare på Helga lekamens natt den 13 juni 1389 , torterades i rådstugan och fördes sedan till Käpplingeholmen (i dag Blasieholmen) där de spärrades in i ett hus som tyskarna satte eld på – de så kallade käpplingemorden.
År 1392 nämns vitaliebröder för första gången, men redan året innan hade Mecklenburg öppnat två av sina hamnar för de som på egen risk ville delta i kampen mot Danmark, samtidigt som de mecklenburgska hansestäderna Rostock och Wismar öppnade sina hamnar för dem. Utanför Alinge på Bornholm attackerades i slutet av sommaren 1391 skepp från hansastäderna Danzig, Elbing och Braunsberg av piraterna "med resta bannér". Även tyska handelsskepp utanför Visby attackeras av de mecklenburgska piraterna.
Vitaliebrödernas piratverksamhet riktade sig i hög grad mot Hansans handel och de städer, främst Lübeck, som stödde drottning Margareta. Med året 1392 startade en väldig piratverksamhet på Östersjön och i Öresund. Upp till 5.000 sjörövare på minst 100 skepp härjade och mördade till havs. Rådet i Lübeck blev förfärat över piraternas härjningar. Man beslöt därför städerna i hansaförbundet att samla sina handelsskepp i stora konvojer. Bara utanför den estniska kusten härjade 1.500 pirater under 11 hövitsmän. De skonade ingen. Till och med biskop Thord från Strängnäs på väg till ett tyskt rådsmöte tillfångatogs och hölls i halsjärn. I augusti härjade vitaliebröderna i Öresund. I Skanör attackerades handelsmännen i land. 32 borgare från Stralsund berättade att de flytt från stranden och blivit av med sill, tyg och andra varor för 5.350 stralsundska mark.
Vid påsktid år 1393 intog de mecklenburgska sjörövarna handelsstaden Bergen i Norge med hjälp av 18 stora skepp. I åtta dagar härjades staden och både kyrkor och borgare plundrades. En del av husen sattes i brand. På ett stort Hansamöte i juli i Lübeck beslöts att inställa all höstens fiskehandel i Öresund. Rådet i staden Danzig mottog i september ett brev från ögonvittnen på fiskemarknaden i Falsterbo. Hertig Johan från Mecklenburg hade här uppbringat mängder med handelsskepp, minst tio stycken. Allt det rövade godset blev sänt till Wismar. Malmö attackerades också av en sjörövarflotta och staden blev enligt en tysk rapport bränd ner i grunden. Även Köpenhamn attackerades på hösten [1393 men borgarna kastade tillbaka angriparna. Två tyska piratskepp, som seglat norrifrån genom Öresund, blev angripna av ett stort danskt skepp och några mindre. Tyskarna band samman sina skepp. Danskarna retirerade då till Köpenhamn och tyskarna lade sig utanför Dragör. Åter drog danskarna ut mot piraterna, denna gång med tre stora skepp och 12 s.k. "sneckor".
I mars 1394 beslöts på ett Hansamöte att sända ut en flotta av sjörövarjägare bestående av 36 stora koggar, varje skepp bemannade med 100 soldater varav 20 skulle ha kraftiga armborst. Varje kogg skulle ledsagas av en snabbrodd "snecka", ett vikingatida krigsskepp, samt av en skuta. Rådet i staden Riga mottog samma år en rapport som berättade att de mecklenburgska sjörövarna hade en flotta på totalt mer än 300 piratskepp. Man hade nyligen kapat fem engelska skepp lastade med kläde. Varorna hade man fört till en ö utanför Blekinge. Samma år intogs Visby, som blev vitalianernas bas för verksamheten i Östersjön.
Genom avtalet mellan Margareta och Albrekt 1395, då kungen frigavs och Stockholm pantsattes till Hansan, försvann den formella grundvalen för vitaliebrödernas verksamhet. De fortsatte dock att utgöra ett ständigt oroselement i östersjöområdet, speciellt i Finska viken och Bottenviken. De behärskade tidvis Åbo och Viborg liksom borgarna Faxeholm, Styresholm och Korsholm runt Bottenviken. Vitalianerna hade förmodligen mindre fästen även i inlandet, till exempel Tibrandsholm i Jämtland.
År 1396 sändes 11 stora tyska "fredskoggar" ut mot sjörövarna, vardera skepp beväpnat med hundra soldater varav 30 med stora armborst. Två fredsskepp på totalt 77 man sändes samtidigt ut från Kalmar för att angripa sjörövarskepp. I stället blev de vid Gotland infångade av tyskarnas fredsflotta. Tyskarna misstog sig och samtliga kalmarbor mördades genom att levande kastas i havet.
Sedan vitaliebröderna [1398 förlorat Visby och Gotland till Tyska orden tvingades de genom avtal med drottning Margareta att överge sina fästen i norra Östersjön. Grupper av vitaliebröder fortsatte kaparverksamheten under flera decennier, även i Nordsjön med Friesland som bas; så sent som 1429 plundrade de Bergen. Kung Erik av Pommern påstås efter sin avsättning, då han levde på Visborg som sjörövare på Östersjön, ha blivit de resterande vitalianernas ledare under åren 1438-1449.
Vitaliebröderna var förmodligen organiserade som ett gille, ett brödraskap, med vissa initiationsritualer. Deras fältrop var: Guds vänner och allas fiender!
Kuriosa
I maj 1401 lyckades man ta fast en av de värsta sjörövarkaptenerna bland vitaliebröderna, Klaus Störtebeker. Han hade en mindre sjörövarflotta under sig med sitt eget fartyg "Röde djävulen" i spetsen. Utanför Hamburg hade man samlat en stor flotta. Störst var fartyget "Bunte Kuh". Man hade låtit ett rykte spridas att fartyget var lastat med guld och dyrbara varor. Störtebecker hade lockats i en fälla och han anföll som planerat med sina fartyg. I "Bunte Kuh" fanns varken guld eller last utan istället soldater som grep Störtebeker och alla hans män. De dömdes till halshuggning på torget i Hamburg.
Det berättas att när Störtebeker skulle halshuggas slog han vad med bödeln. Störtebeker påstod att han kunde gå fast han mist sitt huvud och att så många sjörövare som han kunde gå förbi skulle frias. Det tyckte bödeln att han kunde gå med på för han visste ju att det inte kunde hända! Men Störtebeker stod kvar fast han mist sitt huvud och promenerade förbi 11 sjörövare innan bödeln tyckte att det fick räcka. Bödeln fick betalt för varje huvud han högg av, så han la krokben för Störtebeker. Men ett vad måste man hålla så 11 sjörövare blev fria.
Några andra kända vitaliehövdingar var: Sven Nilsson Sture, Knut Bosson, Klaus Mylies och Arendt Styke, senare hövitsman på Nyköpingshus.
