Från Rilpedia

Denna artikel är en allmänt hållen exposé över Indiens historia fram till de muslimska rikenas tid. Fördjupningar ges i artiklarna om Guptariket, Mauryariket och Induscivilisationen.

Denna artikel är en del i serien

Indiens historia
Hinduisk dominans
Antiken och forntiden Induskulturen Guptariket
Muslimska epoken
Delhisultanatet Mogulriket Marathariket
Europeiskt inflytande
Upptäcktsresande och handelsmän Portugiser i Indien Ostindiska Kompaniet
Brittisk kolonisering
Brittiska Indien Självständighetsrörelsen
Republiken Indien
Politiken efter 1947 Stats- och regeringschefer Samhället efter 1947
Tidsaxel över Indiens historia

Den vediska civilisationen är den äldsta kända i Indien. Namnet kommer av indoariernas heliga skrifter ("Veda"). Språket som dessa skrifter är skrivna på är vedisk sanskrit, ett språk som användes fram till 400-talet f.Kr..

Tidigaste arkeologiska spåren efter den tidiga indiska civilisationen finner man vid floden Indus. Sambandet mellan den vediska civilisationen och de tidiga civilisationerna vid Indus och Sarasvati är numer hett omtvistade, se här "Ariska invasionsteorin".

Innehåll 1 Tidsaxel för Indiens antik och forntid 2 Indoariernas politiska organisation 3 Det tidiga indoariska samhället 4 Litteratur och religion 5 Förändringar i det indoariska samhället 6 Draviderna 7 Inkräktare 8 Mauryariket 8.1 Efter Maurya 9 Kushana 9.1 Kushanas samtida i söder 10 Guptariket 10.1 Harsha 11 Vetenskapliga framsteg och annat 12 Maktförskjutning mot södern 13 Cholariket 14 Vijayanagarriket

Tidsaxel för Indiens antik och forntid

Se även i avsnitten längre ner på sidan

• 3120 f.Kr. Mahabharatakriget enligt indisk mytologi. Rigveda sammanställs.
• Dravider utvecklar en civilisation vid Indus
• 2500-talet f.Kr. Harappa och Mohenjo-Daro, nya städer vid Indus
• 2000 f.Kr. Civilisationen vid Indus under nedgång.
• 1800 f.Kr. Induskulturen faller samman.
• 900 f.Kr. (Sekel) Den indoariska järnåldern.
• 700 f.Kr. Kastsystemet uppkommer.
• 527 f.Kr. Siddhartha Gautama når upplysning och blir Buddha.
• 521 f.Kr. Persiske storkonungen Darius utsträcker sitt välde öster om Indus.
• 500 f.Kr. Asketen Mahavira grundar jainismen.
• 327 f.Kr. Alexander den store invaderar Indien.
• 300 f.Kr. Ramayana. Choladynastin i södra Indien.
• 259 f.Kr. Kung Ashoka övergår till buddhismen och sänder ut missionärer.
• 206 f.Kr. Seleukiden Antiochus III erövrar Punjab.
• 200 f.Kr. Mahabharata.
• 200 f.Kr. Andhrafolket besätter indiska östkusten.
• 155 f.Kr. Kung Menander invaderar nordvästra Indien.
• 100 f.Kr. Indien är nu i stort sett delat mellan Baktrien i nordväst, Andhras i öst och Sunga i söder.
• 80 f.Kr. Skyterna erövrar nordvästra Indien.
• 78 Kushanriket omfattar Baktrien, Uzbekistan, Kashmir, ochPunjab.
• 233 Sassaniderna erövrar Kushan.
• 275 Den förste kungen i Guptadynastin.
• 455: Hunnerna invaderar norra Indien.
• 499 Aryabhata ger ut Aryabhatiya, världens första bok i algebra.
• 510 Hunnerna erövrar Punjab, Gujarat och Malwa.
• 528 Guptariket nu utan betydelse, till följd av hunnernas härjningar.
• 600 Shaktikulten. Pallavadynastin dominerar södra Indien.
• 650 Pallavadynastin i Kanchipuram, nuvarande Tamil Nadu besegras av Chalukyadynastin.
• 711 Araberna erövrar Sindh och Multan.
• 800 Rajputiska furstendömen upprättas i centrala Indien.
• 871 Sindh och Multan frigör sig från kalifen i Bagdad.
• 950 Tomararajputerna självständiga från Gurjara-Pratiharariket, med huvudstad i Delhi.

Indoariernas politiska organisation

Den första byggstenen i en tidig vedisk stat var byn, som ingick i ett distrikt (vis), som ingick i en region (jana). Slutligen fanns där staten (rashtra), styrd av en kung (raja). Valkungadöme kan ibland ha förekommit. Vid sidan av kungen fanns en folkförsamling (sabha), en överstepräst (purohita) och en militär kommendant (ssena). I armén fanns dels infanterisoldater (patti), dels kavallerister (rathin).

Det tidiga indoariska samhället

Det vediska samhället var uppbyggt kring boskapsskötsel, och folket var ofta nomadiserande. Mjölk från kon var en viktig del av dieten. Kon var också viktig i betalningssystemet. Man hade inte pengar utan prissatte varor och tjänster i ett antal kor.

Den vediska familjen var patriarkal.

Litteratur och religion

Se här artiklarna Indisk litteratur och Indisk mytologi.

Förändringar i det indoariska samhället

Benämningen vediskt samhälle används bara på den tidsperiod, där boskapsskötseln var den viktigaste näringen. När folket efterhand blev fast bosatta, och huvudsakligen började leva på jordbruk, talar man om ett senvediskt samhälle. Nu började också större riken växa fram, eftersom man fick ett betydligt större intresse av att försvara vissa landområden.

Historieforskningen har kunna identifiera 16 större stater, bland andra Kosala, Kuru och Gandhara, som nu inte kallade rashtra utan mahajanapadas ("stort kungarike"). Indoarierna hade under tidens lopp också expanderat geografiskt och fanns nu i både östra och södra Indien. De tidigare inslagen av demokrati försvann ofta från rikena, där kungarna antog allt högtidligare titlar och lade sig till med närmast hellenistiska manér, och tog även på sig en del av översteprästens uppgifter, bland annat det viktiga hästoffret. Kungarna legitimerade ofta sin makt - oavsett hur de kommit i besittande av sin kungatitel - med hjälp av noga uträknade offerceremonier och ibland konstruerade arvslängder där kungen påstods härstamma från gudomar eller mytologiska figurer.

Efter att först ha varit bosatt i nuvarande Punjab expanderade indoariernas riken mot Ganges och Yamunas dalgångar, där mer mark vanns genom avverkning av skogarna. Vid 500-talet f.Kr. hade man tagit nästan hela norra Indien i besittning. Jordbruket effektiviserades av tekniska förbättringar som plogar dragna av oxar, och den ökande jordbruksproduktionen möjliggjorde folkökning och tillkomsten av städer. Många av städerna vid Ganges blev centrum för handel och kultur.

Med tiden blev kastsystemet (varna) alltmer förstelnat. Brahminernas och krigarkastens sociala ställning blev avsevärt starkare. För att ytterligare stärka sin ställning såg också brahminerna till att införa fler offerceremonier och förbehålla de högre kasterna många viktigare samhällsfunktioner. Alltmer rikedom kom också att koncentreras i händer på krigarkastens medlemmar.

Tiden mellan 800 f.Kr. och 400 f.Kr. kallas "Vedantiska perioden", och fick sin prägel av ett stort antal "Upanishader", religiösa texter, och inom religionen skiftade folkets föremål för tillbedjan från Varuna och Indra till Shiva och Vishnu samt ett flertal andra, tidigare obetydliga gudomar.

Draviderna

Längst i söder på den indiska halvön fanns sedan gammalt tre tamilska riken; Chera, Chola och Pandya. Även om dessa riken, till stor del av geografiska orsaker, kunde motstå de upprepade erövringskrigen och invasionerna på halvön, så betydde detta inte att rikena höll samman. Även de tre tamilrikena slogs inbördes.

Det dravidiska (tamilska) samhället hade liksom det indoariska samhället en strikt social indelning, men på andra grunder, och detta till trots hade till exempel Brahminkasten en hög social status redan tidigt. Kanske än intressantare är att draviderna till skillnad från indoarierna hade ett matriarkalt samhälle, något som överlevde ända fram till Brittiska Indiens dagar. Stammen var viktig, och för att stärka samhörigheten var det vanligt med kusinäktenskap och att hålla på den regionala identiteten i alla sammanhang.

Inkräktare

Vid slutet av 500-talet f.Kr. gjordes nordvästra Indien till en del av det storpersiska riket. Det var storkonungen Darius, under vilkens tid Persien stod på sin maktpolitiska höjdpunkt. Känd är ju också hans härtåg mot grekerna. För första gången intresserade sig främmande stormakter för Indien, men detta skulle komma att upprepas många gånger i Indiens historia.

Den makedonske kungen Alexander den store bröt 326 f.Kr. in i nordvästra Indien, under sin "induskampanj". För första gången kom Indien i direktkontakt med den europeiska civilisationen. Detta innebär utväxlandet av kulturella impulser mellan den hellenistiska världen och Indien, och impulserna kunde iakttas inom konsten, arkitekturen och myntväsendet under århundraden framåt.

Mauryariket

Huvudartikel: Mauryariket

• 304 f.Kr. Kung Chandragupta Maurya köper Indusdalen av Seleukus.
• 290 f.Kr. Kung Bindusara utsträcker Mauryariket till Deccan.
• 232 f.Kr. Kung Ashoka avlider.
• 220 f.Kr. Maurya utsträcker under kung Bindusara sitt välde till nästan hela Indien.
• 184 f.Kr. Mauryakungen Brihadratha mördas av Pushyamitra Sunga, och Sungadynastin avlöser Mauryadynastin.

Efter Maurya

Sedan Maurayriket upplösts efter mordet på dess siste kung, växte regionalismen på halvön; detta blev dock särskilt markant först på 600-talet e.Kr. Många små riken existerade samtidigt, en del av dem med oklara inbördes gränser. Bristen på en stark makt i nordväst ökade antalet främmande invasioner från c:a 200 f.Kr. till c:a 300 e.Kr.

Kushana

Baktrien, ett hellenistiskt kungadöme, stod för en av de första invasionsstyrkorna till Indien efter Mauryas fall. De följde av skyterna, som i Indien kallades Shakas. Dessa slog sig ner i västra Indien. Sedan kom Yuezhi, som trängde bort Shakas, och grundade Kushanariket. Riket, som även hade kontrollen över delar av nuvarande Afghanistan och Iran, behärskade nordvästra Indien från första seklet f.Kr. till 200-talet e.Kr. Deras mest kände kung var Kanishka, c. 78-98, en buddhist. Kushanariket drev en stor handel med romarriket, Kina och Persien. Den kalender som kung Kanishka lät ta fram är fortfarande i bruk i Indien.

Kushanas samtida i söder

Under Kushanarikets tid steg Satavahanariket på Deccan fram (första århundradet f.Kr. - 200-talet e.Kr.) som en betydelsefull politisk kraft i Indien. Satavahana, även kallat Andhrariket hade påverkats av den politiska, närmast socialistiska modell, som Maurayriket erbjöd. Satavahana var emellertid betydligt mer decentraliserat, och härskarna visade buddhismen ett mycket svalare intresse än Mauryahärskarna gjort.

Den mer liberala politik som kom att föras i Satavahanariket möjliggjorde ett ökande utbyte av idéer och annat mellan norra och södra Indien. Inte minst förhöll det sig så att den starka indoariska kulturen i norr mer än tidigare påverkade de dravidiska kulturerna.

Guptariket

Se huvudartikel: Guptariket

Harsha

Under härskaren Harsha Vardhana (c. 606-647) återförenades norra Indien under en kort period, även om man liksom under Guptariket inte befann sig i någon centraliserad stat, av Mauryamodell. Harsha försökte återuppväcka den buddhistiska statsandan från Ashokas tid, och gjorde slakt av djur och ätande av kött till brott, belagda med dödsstraff.

Vetenskapliga framsteg och annat

Av stor vikt för den fortsatta utvecklingen var förändringarna inom områdena religion, utbildning, matematik, konst, samt litteratur och teater på sanskrit. Hinduismen kom under 500-talet och 600-talet att fragmenteras såtillvida att kulter kring vissa gudomar uppkom, dyrkan av gudabilder och en ny hinduisk tempelreligion utkristalliserades. Inom utbildningsväsendet utvecklades grammatik och stilistik, medan logiken, metafysiken, läkekonst och astronomi gjorde betydande vetenskapliga framsteg. Till de mer betydande vetenskapsmännen hör Aryabhatta, Charaka och Sushruta. På det medicinska området var man begränsad av de religiösa föreställningarna kring döda kroppar, men istället var indiska läkare framgångsrika farmaceuter, och intressanta nya metoder vid kejsarsnitt och benbrott användes.

Maktförskjutning mot södern

Vid mitten på 700-talet kämpade dynastierna i Chalukyariket (556-757) från Vatapi i nuv. Karnataka, Pallavas (300-888) från Kanchipuram och Pandyas (600-talet-900-talet) från Madurai, om att bli den starkaste makten i Indien. Chalukyahärskarna, som var stora konstmecenater, manövrerades ut av de underlydande i Rashtrakutaklanen. Fallet för Chalukya gjorde Pallavas till den starkaste makten under ett drygt sekel, innan de utkonkurrerades av det växande Cholariket. Chalukyahärskarna kunde dock resa sig igen under 900-talet, men nådde då inte sin forna storhet.

Rikena i söder drev en omfattande handel från västkusten med arabiska handelsmän och på östkusten med länderna i Sydostasien.

Härskarna i dessa sydliga riken kom att understödja såväl buddhism, hinduism som jainism, och religionerna tävlade med varandra om den kungliga gunsten. Denna gunst yttrade sig i landområden för religiösa ändamål, och byggandet av monumentala tempel. Kända tempel i södra Indien från denna tidsepok är bland andra Elefantön, nära nuv. Mumbai, Ajanta, Ellora och i Kanchipuram. Från mitten på 600-talet tappade buddhismen och jainismen anhängare till nya kulter kring Shiva and Vishnu. De nya kulterna försvagade också sanskrits ställning som liturgiskt språk. De språk som tog över var lokala tamilska språk.

Cholariket

Huvudartikel: Chola

• 985 Chola I utsträcker Cholariket över hela södra Indien.
• 998 Mahmud av Ghazni erövrar Punjab.
• 1014 Chola besegrar härskarna i Bengalen.
• 1017 Chola erövrar Ceylon.
• 1050 Chola erövrar bl.a. Malackahalvön och Maldiverna.

Det rike som än idag är centrum för stortamilsk chauvinism är Cholariket. Riket blev ett bålverk mot de muslimska herrar som sökte lägga under sig hela Indien, men det blev också ett exempel på indisk imperialism, genom de områden i Sydostasien, som kom att erövras av Cholahärskarna. Chola dominerade södra Indien från 1000-talet fram till 1400-talet, när Vijayanagarriket tog över. Bland besittningarna utanför Indiska halvön fanns såväl Ceylon, som Maldiverna, Java och Malackahalvön.

Cholariket grundades av Vijalaya, som erövrat Tanjore 850. Till de mera framträdande Cholahärskarna räknas Rajaraja (985-1014) och dennes son Rajendra I (1012-1044). Sjöfarten hade under dessa framträdande Cholahärskare en betydelse, som saknar många motsvarigheter i den indiska historien.

Vijayanagarriket

Vijayanagarriket, även kallat Karnatakariket, grundades av bröderna Harihara och Bukka 1336 vid nuvarande Karnatakas och Andhra Pradeshs kust, med Vijayanagara som huvudstad. Riket föddes i ruinerna av Hoysala, efter det att Delhisultanens trupper krossat de sydliga rikena Hoysala, Sevuna, Kakatiya och Pandiya i ett försök att pacificera de hinduiska rikena på halvön. Vijayanagarriket behärskade vid européernas ankomst till Indien kring 1500 nästan hela södra Indien (se karta).

Sedan Hoysalakungen avlidit 1346 kom hela detta döende rike under Vijayanagars kontroll. 1377 utvidgades riket sedan sultanen i Madhurai besegrats. Vijayanagar nådde sin höjdpunkt maktpolitiskt och ekonomiskt under kung Krishnadevaraya (1509-1529). Under kung Aravidu Ramaraya (1542-1565) anfölls Vijayanagar av fyra olika sultanat och sedan kungen själv stupat vid Rallasathangadi 1565 föll riket.

Krishnadevaraya uppmuntrade utlandshandeln, och under hans regeringstid upprättades ett flertal europeiska handelsstationer på rikets territorium, särskilt av portugiserna.