Shinkansen

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Shinkansen (新幹線, Shinkansen^?) är ett separat järnvägsnät i Japan som trafikeras med speciella höghastighetståg. Nätet har linjer på Honshu och Kyushu. Det täcker in hela Honshus längd och binder därmed samman stora delar av Japan. Det byggdes från början av det statliga Japanese National Railways. Numer är det trafikföretag i Japan Railways Group äger, driver och bygger ut de olika banorna.

Shinkansen betyder "Nya stambanan" på japanska, och syftar egentligen bara på själva spåren även om tågen också benämns med detta namn.^{[källa behövs]} Den första linjen öppnades den 1 oktober 1964 mellan Tokyo och Osaka.^[1] Shinkansen-nätet används endast för persontrafik och trafiken betraktas som extremt säker.^{[källa behövs]} Först i oktober 2004 spårade det första tåget ur i 210 km/h under ett jordskalv, ingen av de 155 passagerarna blev dock allvarligt skadad.^[2]

Historia

Shinkansentåg av tre olika generationer. Framifrån och bakåt serie 0, 300 och 700.

Under 1950-talet var den dubbelspåriga Tokaidolinjen mellan Tokyo och Osaka utnyttjad till sin fulla kapacitet. 1958 tillsattes en statlig utredningsgrupp som kom fram till att man skulle bygga en ny normalspårig snabbtågslinje.^[1]

Organisation

1987 privatiserades JNR och de befintliga banorna överfördes till det nybildade Shinkansen Holding Cooperation och leasades ut till de nybildade trafikföretagen i JR group.^[3]

1991 fick de trafikerande bolagen köpa ut banan på avbetalning.^[3]

Utbyggnader

Bygget av Tokaido shinkansen påbörjades 1959 och öppnades 1 oktober 1964 i tid för de olympiska spelen i Tokyo.^[1]

Se vidare i artikeln Tokaido Shinkansen.

Den naturliga förlängningen Sanyo Shinkansen västerut från Shin-Osaka öppnades först till Okayama i mars 1972.^[4][5] Hela linjen till Hakata i Fukuoka öppnades i mars 1975.^[1][4][5]

Tohoku Shinkansen till Morioka och Joetsu Shinkansen till Niigata öppnade från Omiya strax norr om Tokyo 1982, förlängdes till Ueno station i Tokyo i mars 1985 och stod färdiga till Tokyo station i juni 1991.^[5]

Yamagata Shinkansen mellan Shinjo och Fukushima öppnades 1993 (1992 enligt ^[4]). Denna linje är en ombyggd tidigare smalspårig järnväg som breddats till normalspår för att kunna kopplas ihop med shinkansennätet. Det är den första banan som inte ursprungligen byggts för Shinkansen och kallas ofta mini-Shinkansen.^[6]

Akita Shinkansen mellan Akita och Morioka är också en mini-Shinkansen byggd på samma sätt som öppnade 1997.^[6][4]

Nagano Shinkansen till Nagano öppnades 1997.^[6]

Tohoku Shinkansen förlängdes till Hachinohe 2002.^[6][4]

Kyushu Shinkansen mellan Shin-Yatsushiro och Kagoshima-Chuo öppnades 2004.^[6][4]

Översikt över nätverket

Karta över Shinkansennätverket.
Linjer markerade i grönt drivs av JR Higashi-nihon
Tokaido Shinkansen i gult drivs av JR Tokai
Sanyo shinkansen i blått drivs av JR Nishi-nihon
Kyushu shinkansen i rött drivs av JR Kyūshū
Linjer markerade i grått är planerade eller under byggnation.

Nätet delas i en västlig del väster om Tokyo station som använder 60 Hz elsystem och en östlig som använder 50 Hz.

De västliga linjerna utgör tillsamman ett stråk utan grenar och är från Tokyo räknat Tokaido, Sanyo och Kyushu Shinkansen. Tokaido- och Sanyolinjerna samtrafikeras så att en del tåg går hela vägen från Tokyo till Hakata. Kyushu Shinkansen är under utbyggnad och har ännu inte anslutning med Sanyo Shinkansen men när den färdigställs är det meningen att den också Hakata ska få genomgående trafik.

Banorna som sträcker norrut från Tokyo utgör istället en trädstruktur där stammen utgörs av Tohoku Shinkansen utgör stammen som de andra banorna ansluter till, Hokuriku Shinkansen via Joetsu Shinkansen. Trafikmässigt går de allra flesta avgångar till eller från Tokyo men kallas vid namn efter den bansträckning där de har den andra ändstationen.^[7]

Tabell över linjer

Data i tabellen från^[8].

Organisation

De fyra existerande linjerna Tokaido Shinkansen, Sanyo Shinkansen, Tohoku Shinkansen och Joetsu Shinkansen överfördes till nybildade Shinkansen Holding Corporation som leasade ut banorna till de trafikerande bolagen i Japan Rail Group vid privatiseringen 1987.^[3] Den geografiska uppdelningen gjordes inte lika strikt för Shinkansen för att det inte passade bra för den verksamheten.^[11] Således kör JR Tokai Tokaido Shinkansen,^[11] JR Nishi-nihon kör Sanyo Shinkansen och JR Higashi nihon kör Tohoku Shinkansen och Joetsu Shinkansen. 1991 fick de trafikerande bolagen köpa ut linjerna på avbetalning.^[3] JR Higashi nihon äger, bygger ut, förvaltar och trafikerar nätet som bygger ut från deras ursprungliga linjer d.v.s. förutom Tohoku och Joetsu Shinkansen även Hokuriku, Yamagata och Akita Shinkansen. JR Kyushu äger, bygger och driver Kyushu Shinkansen.

Teknik

Shinkansen-linjerna har spårvidden 1435 mm, d v s normalspårvidd. Resten av Japans nationella järnvägsnät har spårvidden 1067 mm.^[6] Matningsspänningen är 25 kV växelspänning med frekvensen 50 Hz på linjerna som sträcker norrut från Tokyo och 60 Hz väster om Tokyo.

Miljöproblemen har varit omfattande hos Shinkansen-systemet. I Tokyo-området (45 miljoner invånare) passerar banan rakt igenom bostadsbebyggelse, vilket tillsammans med flitigt användande av betongplattespår (resonanslåda), har gjort att hastigheterna har sänkts.

Från början var den högsta hastigheten i trafik på banan 210 km/h. Nya banor, förbättringar av banorna, tågen och annan utrustning har gjort att den högsta hastigheten i trafik idag är 300 km/h.^[4]

Tekniskt sett är Shinkansen-tågen tämligen konventionella i sin uppbyggnad men med en teknik som håller en mycket hög kvalitet (jämför även med japanska bilar). Samtliga enheter ("vagnar") har tvåaxliga boggier och kan kopplas isär inne på verkstad. Komforten är mycket hög med klimatanläggning i samtliga enheter och plattformen ligger i samma nivå som vagngolvet (lättare att stiga ombord).

Från början tillverkades vagnkorgarna i konventionell stålplåt med reglar men senare övergick man till lättmetall, med konventionell teknik med plåt och reglar. Därefter började man använda strängpressade, stora profiler i lättmetall som svetsades samman (likt danska IC3 och tyska ICE).

Under 80-talet utfördes vissa vagnar, dock inte alla, som tvåvåningsvagnar ("dubbeldäckare"). Under 1994 började en ny generation 12-vagnars tåg (littera E1) med genomgående tvåvåningsvagnar att tillverkas. Tillverkarna var Hitachi och Kawasaki. Topphastigheten låg på 240 km/h men axellasten var maximalt 17 ton (lättare än det svenska X2000-lokomotivets axellast, sth 200 km/h).

Fordon

Shinkansen-tågen är samtliga av elektrisk motorvagnstyp, även om man sedan den första generationen i vissa modeller börjat koppla in släpvagnar (billigare). Kontaktledningsspänningen är alltid 25 kV (frekvensen varierar dock) och tågen har en mycket hög komfort (klimatanläggning, luftfjädring, vagngolv i samma nivå som plattform etc).

Tågen är tekniskt sett konventionella. Vagnkorgarna är antingen byggda av stål eller lättmetall. Boggierna i snabbtåget littera 100 (introducerat 1985) har följande data:

• primärfjädring: stålfjädrar
• sekundärfjädring: luftfjädrar
• axelavstånd: 2.500 mm
• hjuldiameter 910 mm (oslitet)
• max axellast, lastad: 15,0 t
• motoreffekt: 2 * 230 kW
• motorvikt: 828 kg/st

En skillnad mot många andra länder är att många japanska Shinkansen-tåg har 5 säten i bredd, något som möjliggjorts genom användandet av uppemot 343 cm breda vagnkorgar (det svenska motorvagnståget X60, som också har 5 säten i bredd, har korgbredden 326 cm).

Översikt Shinkansen-tåg

Nedan följer en kort översikt av Shinkansen-tågen, sorterade efter littera. Observera att flera av tågsätten senare har kopplats ihop på olika sätt jämfört med originalutförande.

• (A) = vid totalt 12 vagnar
• (B) = vid totalt 16 vagnar
• (C) = vid totalt 6 vagnar
• (D) = Tokaido-linjen har 338 cm, Hokuriku-linjen har 318 cm

Framtidsplaner

Hokuriku Shinkansen är under utbyggnad här vid Kanazawa station i mars 2008.

Kyushu Shinkansens anslutning till Sanyo Shinkansen, 130 km mellan Shin-Yatsushiro och Hakata är under konstruktion och planeras vara klar budgetåret 2010. Vidare finns planer på en gren till Nagasaki.^[13][14]

Tohoku Shinkansens förlängning 82 km från Hachinohe till Shinaomori är också under konstruktion och beräknas vara klar budgetåret 2010. Vidare från Shinaomori 149 km till Shinhakodate på Hokkaido är planerad att färdigställas budgetåret 2015. Från Shinhakodate finns även planer på en Hokkaido Shinkansen 211 km till Sapporo.^[13]

Hokuriku Shinkansen är planerad att så småningom förlängas till Shin Osaka med en dragning längs Honshus norra kust. De första 170 km till Toyama är påbörjade, tillsammans med ytterligare 68 km till Kanazawa beräknas den stå klar budgetåret 2014.^[13]

Export

Höghastighetsbanan Taiwan High Speed Rail på Taiwan, som täcker in största delen av öns längd och går via de flesta större städer, är baserad på Shinkansen. Den började byggas 2000 och trafikeras sedan 2005. Taiwan är den första exportmarkanden av tågsystem baserade på Shinkansen.^[15] Tågen som används kallas 700T. De är baserade på Shinkansen 700 och 500, men är kortare.^[16]

Källor

1. ↑ ^{1,0 1,1 1,2 1,3 1,4} Yasuo Waku, Railway Modernization and Shinkansen (1997) Japan Railway & Transport Review. (11).sid. 60–63.
2. ↑ ”Shinkansen suffers first derailment”. International Railway Journal. Dec 2004. http://findarticles.com/p/articles/mi_m0BQQ/is_12_44/ai_n8578303. Läst 21 sep. 2007. 
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2 3,3} Mitsuhide Imashiro, Changes in Japan's Transport Market and JNR Privatization (1997) Japan Railway & Transport Review. (13).sid. 50-53.
4. ↑ ^{4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 4,7} ”Shinkansen”. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/eb/article-9067405/Shinkansen. Läst 24 september 2007. 
5. ↑ ^{5,0 5,1 5,2 5,3 5,4} Shinkansen Statistics (1994) Japan Railway & Transport Review. (3).sid. 62.
6. ↑ ^{6,0 6,1 6,2 6,3 6,4 6,5 6,6 6,7} Teruo Kobayashi, Progress of Electric Railways in Japan (2005) Japan Railway & Transport Review. (42).sid. 62-69.
7. ↑ ”Time table”. JR higashi nihon. http://jreast-shinkansen-reservation.eki-net.com/pc/english/common/timetable/index.html. Läst 7 maj 2008. 
8. ↑ D A J Fossett. ”Shinkansen Routes and Services”. D A J Fossett. http://www.h2.dion.ne.jp/~dajf/byunbyun/service.htm. Läst 2007-09-21. 
9. ↑ ^{9,0 9,1} Takashi Kitagawa, 40 Years of High-speed Railways Extending the Shinkansen Network (2005) Japan Railway & Transport Review. (40).sid. 14-17.
10. ↑ Southern Half of Kyushu Shinkansen Opens (2004) Japan Railway & Transport Review. (38).sid. 71.
11. ↑ ^{11,0 11,1} Shuichi Takashima & Masafumi Miki, Railway Operators in Japan 8: Tokai Region (2003) Japan Railway & Transport Review. (34).sid. 52-63.
12. ↑ ^{12,00 12,01 12,02 12,03 12,04 12,05 12,06 12,07 12,08 12,09 12,10 12,11 12,12 12,13 12,14 12,15 12,16 12,17 12,18 12,19 12,20 12,21 12,22 12,23 12,24 12,25} ”High Speed Trains Delivery Records”. Hitachi, Ltd.. http://www.hitachi-rail.com/about_us/delivery/rail_vehicles/high_speed/index.html. Läst 2008-02-20. 
13. ↑ ^{13,0 13,1 13,2} ”Status of new Shinkansen lines”. Ministry of Land, Infrastructure and Transport. http://www.mlit.go.jp/english/2006/h_railway_bureau/01_shinkansen/03_status.html. Läst 2007-11-02. 
14. ↑ Shuichi Takashima, Kyushu Region (2005) Japan Railway & Transport Review. (40).sid. 48-57.
15. ↑ ”Company overview”. Taiwan High Speed Rail Corporation. http://www.thsrc.com.tw/en/about/about.asp. Läst 11 maj 2008. 
16. ↑ ”About 700T”. Taiwan High Speed Rail Corporation. http://www.thsrc.com.tw/en/travel/train.asp. Läst 11 maj 2008. 

ä