Från Rilpedia

Huvudartikel: Samer

Innehåll 1 Forntid 2 Historiska källor 3 Medeltiden till modern tid 4 Konflikter och motsättningar 5 Se även 6 Externa länkar

Forntid

En förenklad bild av Skandinaviens äldsta forntid har varit att sydskandinaverna följt inlandsisens avsmältning från söder och den vägen invandrat medan samerna på motsvarande sätt invandrat från öster. I nationalromantisk anda skrev författaren Johan Tuuri år 1910, En bok om Samernas liv, där samerna anses vara det ursprungligaste av alla ursprungliga folk. Idag menar dock allt fler att samerna liksom de flesta andra folk kommit att bli en grupp relativt sent och att härstamningen kommer av flera tidigare folkgrupper som invandrat från olika håll och vid olika tidpunkter. Dessa teorier stöds bland annat av analys av DNA som stödjer arv från både söder och öster.

Den vanligaste teorin om samernas ursprung i den senare forntiden är att det finns inom de heterogena skifferkulturerna. Men på senare tid har också möjligheterna till inverkan av folk från sydskandinaviska kulturer i söder och från de östliga kamkeramiska kulturerna i norr lyfts fram.

Under 1100-500 f.Kr., sydskandinavisk yngre bronsålder, märker man en klar kontrast i två kultur- och samhällsstrukturer mellan mellersta norra Nordkalotten (Nordnorge, norra Norrland, Nordfinland). De bofasta i de nordliga delarna visar samma kunskap och kultur som i öst (den s.k. ananjinokulturen, där vapen och redskap tillverkas av brons och i senare delen av perioden också järn) samt den unika asbestkeramikkonsten, en keramik som troligtvis används för glödmedel i bespisning. I mellersta Norrland finns dock mer spridning på sydskandinaviska föremål, samt ett levnadssätt där odling och betesdrift dominerade (en "fångstbondekultur."). Från århundradena före kristi födelse finns också de första lämningarna från renskötsel. Detta brukar sammantaget tolkas som början för den samiska kulturen.

Historiska källor

En tidig källa som nämner en folkgrupp som skulle kunna vara samer, är fenni som beskrivs av Tacitus bok Germania ca 98 e.Kr. Den första säkra källan som nämner samer är Paulus Diaconus vid Karl den stores hov, som i slutet av 700-talet kallar dem skridfinnar. Benämningen syftar säkerligen på skidorna, och förmodligen blandas de båda folkgrupperna finnar och samer ihop. Under 800-talet beskrivs samerna under Ottar Vikings färd till ishavet, där han omtalar ett renskötande folk under benämningen fenni. Den första källa som beskriver samernas liv mer detaljerat, är Olaus Magnus' skildringar av sina resor i Norrland på 1500-talet. Under 1600-talet utarbetade Johannes Schefferus under ledning av Magnus Gabriel De la Gardie ett företnologiskt verk, vars huvudsyfte visserligen var att skilja mellan svenskar och samer men ändå ur en del aspekter ger en bra beskrivning över samerna. Även om vissa skildringar efter 1600-talet har ett negativt eller tveksamt innehåll, är samerna de mest dokumenterade folken i norden.

Medeltiden till modern tid

Samefamilj i Norge, kring år 1900.

Samekvinna med barn, varav ett i vagga. Ur tidskriften National Geographic från 1917. Foto av Borg Mesch.

Från medeltiden och framåt börjar den samiska kulturen alltmer tryckas undan eller upplösas i den nordiska. Efter 1600-talet kolonialiserades allt mer mark av kronan, vilket ibland ledde till smärre uppror. Man anser att landskapet Lappland (Ume, Pite, Lule och Torne lappmarker) grundar sig på en gränsdragning där ingen kolonisation fick äga rum, och att dessa lappmarker började kallas Lappland efter en tid för att få en landskapsindelning i hela landet.

Integrationen av samer med svenskar var problematisk ur två synvinklar: mellan svenska och norska kronan och i ett senare skede, mellan samer och svenska kronan. Problematiken mellan Sverige-Norge löstes genom den s.k. lappkodicillen 1753.

Upplösningen av den svensk-norska unionen 1814-1905 innebar att det blev svårare för samerna att röra sig över gränserna. Många hade tidigare rört sig mellan sommar- och vinterbeten i Norge och Sverige, en del även bort till Ryssland. För att lösa situationen gentemot Norge, som inte ville ha "svenska" samer på sina marker, förflyttade Sverige ett antal familjer längre söderut ända ner till Vilhemina i Västerbotten. Detta brukar omnämnas som tvångsförflyttningen av karesuandolapparna. Hur mycket tvång det rörde sig om är omtvistat. Bakgrunden var en långvarig tvist om gränserna på Nordkalotten som till sist bl.a.ledde till att svenska samer inte fick beta sina renar i nord-Norge på sina traditionella sommarbeten vid kusten. Resultatet blev att det fanns för många renar i förhållande till betestillgången längst upp i norra Sverige. Alternativen var slakt eller flytt och många familjer anvisades nya platser längre ner längs fjällkedjan. Det ledde i sin tur rill konflikter med de söderboende samerna som tvingades ge plats åt nykomlingarna. Nordsamerna hade också en radikalt annorlunda renskötselmetod extensiv renskötsel som innebar att flera familjers och gruppers renar hölls i stora hjordar som bara kantbevakades. Sydsamernas traditionella renskötsel intensiv renskötsel där renarna hölls i små hjordar slogs sönder och många förlorade även sina renar. Denna historia är än idag som ett öppet sår för många samer.

Konflikter och motsättningar

Mellan samer och svenskar finns en konflikt om mark och dess användning, som i grunden liknar den nordamerikanska vad gäller indianerna även om konflikterna inte tagit sig lika hårda uttryck. På liknande sätt har det också funnits en hel del rasism mot samer. När man på 1600-talet försökte utvinna silver i Nasa silvergruva användes lappar som tvångsarbetskraft, något som klart visar att man på den tiden inte såg dem som människor med samma värde och rättigheter som andra.^{[källa behövs]}

Tvångsomflyttingen av karesuandolapparna ställde till problem mellan de som flyttats söderut, och de som redan fanns på de platser dit de kom. De riktigt nordliga samerna och de som redan fanns i Jokkmokkstrakten hade olika sätt att bedriva renskötsel, och de nyinflyttades renar störde jokkmokkssamernas sätt att bedriva renskötsel tills detta i praktiken blev omöjligt. I modern tid har konflikter om mark och dess användning uppstått vid vattenkraftsutbyggnaderna under 1900-talet, som bland andra berörde en stor mängd samer både i Sverige och Norge.

Under rashygienens tidevarv blev samerna i likhet med andra etniska grupper utsatta för kränkande handlingar, då andra raser än den "nordiska" ansågs sämre. Nationalromantiken innebar bland annat en åsiktsströmning där man ansåg att varje folk hade sin bestämmelse: lappar skulle vara lappar och sköta renar . Istället för vanliga skolor så byggdes kåtaskolor, enligt 1913 års nomadskolereform. De började ersättas av modernare alternativ under 1940-talet, men ända in på 1950-talet fanns de ändå kvar längst upp i norr. Många samer menar att detta, även om nomadskolorna infördes i all välmening, var ett sätt att neka dem ordentlig utbildning och hindra dem från att moderniseras. Först under 1950-talet och 1960-talet började de samiska skolorna likna moderna skolor, även i skolplanen. 1977 bytte skolformen "nomadskola" namn till sameskola.

Under senare år har det förekommit flera rättsliga tvister mellan de nomadiserade renägande samerna och svenska markägare om vem som har rätt till marken.

Se även

• Sameland

Externa länkar

• "Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, betänkande av Utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SoU 1999:25)", SGU - Sveriges geologiska undersökning
• Sápmi: Frågor & svar

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009)