Polsk-litauiska samväldet
Från Rilpedia
|
|||||
 |
|||||
| Polsk-litauiska samväldet i lila. | |||||
| Officiella språk | Latin och polska (även litauiska) | ||||
| Etablerad kyrka | Romersk-katolska kyrkan, Grekisk-katolska kyrkan | ||||
| Huvudstäder | Kraków (till 1596) Warszawa (från 1596) |
||||
| Siste statsöverhuvud | Stanisław II August Poniatowski | ||||
| Grundad | Personalunion från 1385, | ||||
| Upplöst | 1795 | ||||
Polsk-litauiska samväldet eller Polen-Litauen (polska: Rzeczpospolita Obojga Narodów; litauiska: Abiejų Tautų Respublika) var mellan 1385 och 1795 en statsbildning i Central- och Östeuropa.
Historia
Det polsk-litauiska samväldet var från början, åren 1385-1569, en personalunion mellan regenterna i Polen och Litauen. Drottning Hedvig (polska: Jadwiga) i Polen giftes år 1385 med den litauiske storhertigen Jogaila (polska: Jagiello; från 1386 kung i Polen under namnet Vladislav II). Ett av motiven var att bilda en allians mot Tyska orden och mongolerna.
Det litauiska territoriet sträckte sig över dagens Vitryssland och Ukraina och var glesbefolkat, svagt urbaniserat men fyra gånger större än det polska och omfattade bland annat slaviska städer som Kiev och Smolensk. Föreningen kom att innebära stora förändringar för framför allt litauerna. Med utgångspunkt från ett nyinrättat biskopsdöme i Vilnius döptes Vladislav och de hedniska litauerna och inlemmades i den katolska kyrkan. Den vitryska och ukrainska majoritetsbefokningen i det litauiska riket fortfor dock till större delen vara ortodox. Unionen blev upptakten till det ekonomiska, kulturella och militära uppsvinget under 1500-talet som kallas för det gyllene seklet.
Samväldet fick sin slutgiltiga form i och med unionen i Lublin år 1569 då polska och litauiska adelsmän beslutade, i fruktan för inre splittring och yttre hot, om att personalunionen skulle övergå i en realunion. Länderna skulle behålla sina respektive lagar, skatter och arméer men styras av en gemensam, vald kung och en sejm (riksdag).
Samväldets huvudområden efter 1569 utgjordes av samväldet storfurstendömet Litauen och kungariket Polen, även kallad Kronan (polska Korona). Den litauiska delen bestod i stort sett av dagens Vitryssland och Litauen medan Kronan omfattade dåtidens polska länder och stora delar av dagens Ukraina. Dessutom omfattades Livland, Kurland, Gdansk och vasallstaten hertigdömet Preussen.
Under andra hälften av 1600-talet skakades samväldet av kosackuppror och krig mot Ryssland, Sverige och Osmanska riket. Särskilt förödande blev Karl X Gustavs invasion 1655-56 – i polsk historieskrivning kallad ”den svenska syndafloden”.
Samväldets inre förfall under 1700-talet skyndades på av grannländernas inblandning. Landet blev även skådeplatsen för Karl XII:s krig och kom därefter i praktiken att fungera som Rysslands vasall.
År 1772 utsattes det polsk-litauiska samväldet för sin första delning: Ryssland, Preussen och Österrike annekterade var sin del av landets territorium. Försök till reformer och frigörelse 1788 - 1791 nedkämpades av Ryssland med en andra delning 1793 (mellan Ryssland och Preussen) till följd. 1794 bröt Kosciuszko-upproret ut. Upproret misslyckades, samväldet delades för tredje och sista gången och upphörde att existera år 1795.
Demografi
Huvudspråk som talades var latin och polska som var administrativa språk i samväldets västra delar och litauiska som var administrativt språk i de östra delarna. Andra språk i samväldet var ukrainska, tyska, vitryska, jiddisch, tatariska och rumänska. Statsreligionen var romersk-katolsk; andra religiösa tillhörigheter var grekisk-katolsk, ortodox och protestantisk kristendom samt judendom och islam. Större städer var Gdansk, Riga (till 1621), Vilna, Lviv, Kiev (till 1667), Krakow och Warszawa.
| Polens historia |
|---|
|
