Osmanska riket

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Osmanska riket
Osmanska : دولتِ عَليه عُثمانيه Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye
←30px 1299–1923 →
Flagga Statsvapen
Valspråk: دولت ابد مدت (Devlet-i Ebed-müddet; "den eviga staten")
Huvudstad	Söğüt (1299–1326) Bursa (1326–1365) Edirne (1365–1453) Konstantinopel (1453–1922)
Språk	osmanska
Statsskick Sista sultan Sista storvisir	monarki Mehmet VI Ahmed Tevfik Pasha
Bildades 1299
Upphörde 24 juli 1923  • Upphörde genom Lausannefreden
Yta  • Totalt  • Vatten	(1680) 5 500 000 km²
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	(1856) 35 350 000 - inv/km²
Valuta	akçe

Osmanska riket (osmanska: دولتِ عَليه عُثمانيه, Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye) var en 600-årig stormakt som uppstod i Anatolien i slutet av 1200-talet och bestod till den 29 oktober 1923. När det var som störst omfattade det stora delar av Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika. Rikets stormaktstatus befästes genom dess erövring av Konstantinopel år 1453, en händelse som innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia.

Riket kallas ibland Ottomanska riket eller Ottomanska imperiet på grund av påverkan från de engelska och franska benämningarna, som baseras på grundaren Osmans namn på arabiska: ʿUthmān (عُثمَان). Förr kallades det oftast Turkiska riket (eller enbart Turkiet), men detta undviks numera, delvis beroende på att republiken Turkiet länge inte ville bli associerad med Osmanska riket, men främst för att markera att Osmanska riket omfattade mycket mer än dagens Turkiet.

Historia

Huvudartikel: Osmanska rikets historia

De östromerska och osmanska rikena i slutet av 1300-talet

Riket grundlades i västra Anatolien i slutet av 1200-talet av en stam oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, osmanerna, och förse det med dess härskarätt, den osmanska dynastin. De osmanska turkarna erövrade, på Bysans och andra turkiska rikens bekostnad, stora delar av Anatolien och Balkan under 1300-talet. Efter belägringen och intagandet av den bysantinska huvudstaden Konstantinopel år 1453 var det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som mest betydelsefullt och hade sin egentliga höjdpunkt under sultanen Süleyman den store, även om dess största territoriella utsträckning nåddes först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

Slaget om Wien år 1683, där osmanerna i ett försök att inta den österrikiska huvudstaden besegrades av en polsk-tysk armé, blev den definitiva vändpunkten för rikets storhet. På grund av korruption och en föråldrad militär började efter 1600-talet ett ekonomiskt, politiskt och militärt förfall, vilket ledde till att stora landområden förlorades, dels till stormakter som Österrike och Ryssland, dels till dem som gjorde uppror och bildade självständiga stater (till exempel Grekland, Rumänien och Serbien). Besittningarna i norra Afrika övertogs i huvudsak av Storbritannien (Egypten) och Italien (Libyen). Efter att ha ställt sig på Tysklands sida i första världskriget besegrades riket slutligen och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret och Ententens uppstyckning av riket. Efter ett krig mot Grekland och andra återerövrades en del av de områden som hade förlorats (däribland İzmir och västra Armenien) och republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, med i stort sett de gränser som landet har än idag.

Styrelse

Riket styrdes av sultanen, en manlig medlem av den osmanska dynastin, vars titel och makt som envåldshärskare gick i arv inom dynastin, dock inte alltid från far till äldste son; det hände ofta att sultaner avsattes. Under sultanen i rikets styrelse fanns divanen, en regering bestående av vesirer, under ledning av storvesiren, som formellt fungerade som rådgivare och verkställare av sultanens order, men som vid flertalet tillfällen hade stor makt och inflytande över rikets affärer. De senare sultanerna antog också den religiösa titeln kalif, alla muslimers andliga överhuvud. Sultanen ansågs då vara den ende härskare som hade rätt att pålysa jihad, heligt islamiskt krig.^[1] Osmanerna hade länge också kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem, vilket ytterligare stärkte rikets ställning som den ledande muslimska statsbildningen.

Det osmanska riket delades upp i provinser (vilâyet) med olika nivå av autonomi. De två centrala provinserna, Rumelien (större delen av Balkan) och Anatolien (endast västra delen av halvön med det namnet), stod under sultanens direkta kontroll; övriga var mer självständiga, med guvernörer som var skatteskyldiga och ansvariga inför sultanen, och vissa var officiellt autonoma. Provinserna var uppdelade i mindre sandjaker. Sandjakerna bestod av förläningar som tilldelades soldater och statsmän som utmärkt sig i rikets tjänst. Det fanns tre typer av förläningar, av vilka timaren, den minsta, var den vanligaste; högre ämbetsmän och officerare kunde tilldelas en större ziam (även zeamet) medan generaler och personer inom den osmanska regeringsmakten kunde förlänas en hass, som var ett stort område, ofta innefattande en större stad.

Rikets olika kulturella, etniska och religiösa grupper administrerades i milleter som själva fick ordna sina interna angelägenheter: den religiösa administrationen, skolor, familjerätt, med mera. Varje millet hade en ledare som ansvarade inför sultanen för sin grupp. De främsta av dessa grupper var muslimer, grekiskt-ortodoxt kristna, syrier, armenier och judar.

Militär

Huvudartikel: Osmanska militären

Under de första århundradena var det Osmanska rikets militära styrka överlägsen sina grannars. Elitsoldaterna, janitsjarerna, utgjorde kärnan av den osmanska armén och satte skräck i de kristna riddarna från bland annat Ungern genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning. Men den osmanska medeltidstaktiken blev snart föråldrad och efter 1600-talet började riket förfalla. Dess administration korrumperades och rikets militärmakt blev underlägsen de europeiska stormakternas, såsom Österrike och Ryssland, mot vilka osmanerna förlorade många krig.

Dynastin

Huvudartikel: Osmanska dynastin

Den osmanska dynastin var från början av turkisk härkomst men genom politiska giftermål och annamandet av de erövrade folkens kulturer utvecklades osmanerna snart till en mångkulturell aristokrati där det ansågs vara någonting negativt att vara turk. Dynastins herrar titulerades från 1383 sultaner och från 1517 även kalifer.

Externa länkar

• The Ottomans (engelska)
• Ottoman Web Site (engelska, turkiska)
• lahana.org - samling mindre artiklar om Osmanska riket (främst engelska)
• lahana.org - bilder relaterade till Osmanska riket

Referenser

1. ↑ Termen jihad kan även betyda "strävan" eller "kamp"; i detta militära sammanhang står dock jihad för heligt krig. Med jihad menas i denna kontext svärdets jihad (arabiska: Jihad as-sayf), vilket betyder heligt krig. Firestone, Rueven (1999). Jihad: The Origin of Holy War in Islam. Oxford University Press. ISBN 019-5125800. sid. 17