Ola Hansson

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ola Hansson
Pseudonym	Runmar
Född	12 november 1860 (164 år) Hönsinge, Skåne, Sverige
Död	26 september 1925 (99 år) Buyukdere vid Bosporen, Turkiet
Yrke	Författare Journalist
Nationalitet	Svensk
Verksam	1884-1925
Signatur

Ola Hansson, född 12 november 1860 på rustgården i Hönsinge (idag i Trelleborgs kommun), Skåne, död 26 september 1925 i Buyukdere vid Bosporen, Turkiet, var en svensk poet, författare, journalist och kritiker. Student i Lund 1881 och fil.kand. 1882. Hansson ingick 1889 äktenskap med Laura Mohr, författare känd under pseudonymen Laura Marholm, född 1854 i Riga, av dansk släkt. Med Marholm fick Hansson en son, Ola, den 8 september 1890.

Biografi^[1]

Ola Hansson föddes som yngste son i en välbärgad lantbrukarfamilj i Hönsinge 1860. Under pseudonymen "Runmar" började gymnasisten Hansson 1880 att skriva i tidningen Nya Skåne; 1881 tog han studenten och skrev in sig vid Lunds universitet där han 1882 avlade filosofie kandidatexamen. Diktdebuten kom med Dikter 1884 och han knöt i samband med det litterära kontakter bland annat med Herman Bang i Danmark och med Axel Lundegård och Victoria Benedictsson i Stockholm, där han prövade sig fram som skribent, bland annat i Aftonbladet. 1886 var Hansson tillbaka i Skåne där han lärde känna Stella Kleve; han besökte även Schweiz, Italien och Tyskland.

Minnessten vid rustgården i Hönsinge, Skåne - Ola Hanssons födelsehem. Porträttrelief gjord av Ivar Ålenius-Björk.

1887 utkom Hanssons berömda verk Sensitiva amorosa som orsakade skandal i pressen, vilket sårade Hansson djupt och gjorde honom fientligt inställd till svensk litterär kritik och som även påverkade hans val att lämna landet 1890. 1888 träffade han sin blivande hustru Laura Mohr hos Georg Brandes i Köpenhamn. De inledde en brevväxling och gifte sig borgerligt i Köpenhamn efter en semester på Koster 1889. Tillsammans flyttade de till Holte och planerade där att ta sig till Tyskland för att där göra gemensam litterär lycka. Den 7 februari 1890 flyttade de till Berlin där de stannade i tre månader för att sedan bege sig via Paris och Meudon till St. Légier vid Vevey i Schweiz. Där stannade paret från augusti 1890 till mars 1891. Den 8 september 1890 föds sonen Ola Hansson jr. Under tiden hann Hansson bli den store Nietzscheintroduktören i Tyskland och fortsatte sitt övriga författarskap, bland annat Resan hem som var färdigskriven 1892 (men inte publicerad förrän 1894).

I mars till och med juli 1891 försökte paret leva i Skåne (Skurup) med tanken att stanna, men reste redan i juli till Mohrs familj i Riga och sedan vidare till Berlin där de bosatte sig i Friedrichshagen. Hansson var litterärt produktiv, och blev snabbt berömd i Tyskland. 1892 var både Ola Hansson och Laura Marholm auktoriteter i den tyska pressen. August Strindberg besökte samma år parets hem, som blivit en samlingspunkt för tidens unga författare. Strindbergs visit blev katastrofal och vänskapsbanden mellan Hansson och Strindberg bröts definitivt.

1893 flyttade paret till Schliersee i Oberbayern där de stannade till 1899. Båda makarna var litterärt produktiva, men började tillsammans utveckla paranoida drag och sinnesförvirrade utfall i samband med att deras ekonomi blev allt mer katastrofal. Makarna konverterade 1898 till katolicismen och lämnade i april 1899 kvar sonen Ola i Schliersee för skolgång i sju år medan de själva flyttade till München. I München var båda makarna mycket produktiva, men utvecklade samtidigt en ömsesidig alkoholism och stegrande paranoida drag - något som fick Mohr att tvånginterneras den 11 april 1905 som "samhällsfarlig" med diagnosen "svårartad paranoid psykos" som hon ansågs ha introducerat Hansson i. Hansson gjorde vad han kunde för att få sin hustru fri och lyckades med det i september samma år. I samband med detta förvisades paret från Bayern i tre år.

Paret flyttade efter 1905 runt i Europa med några längre stopp i Meudon 1909-1916 och i Berner Oberland i Schweiz 1916-1918. Under denna tid fick Hansson ett statsstipendium förmedlat av Svenska akademien och blev även förste mottagare av Frödingstipendiet 1913. Under denna tid skrev Ola Hansson ett flertal förvirrade brev till svenska institutioner, bland annat till Esaias Tegnér d.y. i Svenska akademien vari han krävde nobelpris för sig själv och sin hustru.^[2] 1919 flyttade familjen till Espergaerde i Danmark för att bevaka utgivningen av Hanssons Samlade skrifter och 1921 bodde de ett tag i Mölle i Skåne innan de snabbt reste söderut i februari 1922.

Mellan 1922 och 1924 tog sig familjen via Schweiz, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Grekland till Buyukdere norr om Konstantinopel. Hansson hann 1925 utge Psyke och hemma innan han dog den 26 september samma år, antagligen i sviterna av brusten blindtarm. Hans stoft fördes från Turkiet till Lund där det gravsattes under högtidliga former på Norra kyrkogården den 28 maj 1926. Laura Marholm med son flyttade efter begravningen till Lettland. Ett minnesmärke har rests vid Hanssons födelsehem i Hönsinge.

Författarskap

Ola Hanssons gravsten på Norra kyrkogården i Lund.

I Hanssons debutarbete Dikter (1884) samt ännu mer i hans diktsamling Notturno (1885) och prosaskisserna Sensitiva amorosa (1887, 2:a uppl. 1902; på tyska 1892) finner man ett mystiskt försjunkande i sensationer och stämningar, ett utomordentligt stegrat känsloliv, som i sin pessimistiska färgning, sitt starka intryck av "livsångesten" är starkt påverkad av franska förebilder som Charles Baudelaire och Paul Bourget. Den skånska slättnaturenär i hans dikter många gånger återgivna med skarp och känslig iakttagelse. Hans första dikter utgick i viss mån från den skånska hembygdstonen i Bååths diktning, men är av mera melankolisk och melodisk art; senare gjorde sig J. P. Jacobsens inflytande gällande i Hanssons stil och språk, som bibehållit starka danismer.

I Hanssons novellistiska arbeten Parias (Fatalistische geschichten, 1890; på danska Skæbnenoveller, 1890), Alltagsfrauen (1891; 2:a uppl. 1896), Kärlekens trångmål (1892), romanerna Från Ester Bruce (1894; Fru Ester Bruce, 1900) och Vor der ehe (1895; på norska För giftermålet; på svenska Före giftermålet, 1901), Im huldrebann (1895), Meervögel (1895), Der weg zum leben (1896; Vägen till lifvet", 1896), romanen Der schutzengel (1896) och Nordisches leben framlyser överallt hans utmärkande naturbestämdhet; personerna tänker och talar ofta som författaren själv, men han gör många intressanta iakttagelser och fängslar genom såväl psykologiskt djup som innerlig och skiftrik stil.

I Tyskland, där Hansson tillkämpat sig en självständig ställning, har han dock kanske gjort sig mera bemärkt som eminent essäförfattare. Redan i Literära silhouetter (1885) visar han upp han några av en kritikers viktigaste egenskaper, vilka mer moget framträder i hans Das junge Skandinavien (1891), Seher und deuter (1893, 2:a uppl. 1895; danska Tolke og seere, 1893), Friedrich Nietzsche (1895). Nietzsches lära påverkade Hanssons personlighet starkt en period, och han gjorde sig till tolk särskilt för den intelligensaristokratiska åskådning, vars apostel Nietzsche på den tiden var. Samtidigt gjorde han front mot naturalismen och materialismen, med vilken hans mystiska läggning i grunden ägde föga samband (Kåserier i mystik, 1897); emellertid är hans polemiska självbiografiska roman Resan hem (1895; "Rejsen hjem", 1894) snarast hållen i 1880-talets naturalistiska stil, likaså En uppfostrare (1901). Vidare kan nämnas de originella små prosadikterna Ung Ofegs visor (1892). 1901 sammanfattade Hansson ett urval ur sitt egenartade skaldskap i den retrospektiva samlingen Dikter på vers och prosa 1884-1901.

Efter en genomgången inre kris, som för någon tid förde honom in i katolicismen utgav han 1906 Det förlofvade landet, en samling dikter, som dels omfattade satiriska utfall, dels ömma hemlandstoner, 1907 Nya visor, i vilka han sammanfört skånska hembygdsdikter, dikter om tysk alpnatur och franska intryck, och 1908 På hemmets altare. 1907 erhöll Hansson ett av svenska statens treårsstipendier för utmärkta vitterhetsidkare.

Bibliografi

• Dikter (1884)
• Litterära silhouetter (1885)
• Notturno (1885)
• Sensitiva amorosa (1887)
• Kärlekens trångmål (1892)
• Materialismen i skönlitteraturen (1892)
• Ung Ofegs visor (1892)
• Fru Ester Bruce (1893)
• Resan hem (1895)
• En uppfostrare (1895)
• Vägen till lifvet (1896)
• Kåserier i mystik (1897)
• Före giftermålet (1901)
• Dikter på vers och prosa (1901)
• Det förlofvade landet (1906)
• Nya visor (1907)
• På hemmets altare (1908)
• Rustgården (1910)
• Folkens visor (1881-1911), (1911)
• Tidens kvinnor (1914)
• Dröm och liv (1915)
• Parias (1919)
• Samlade skrifter (1922)
• Brantome om kungar och kungliga damer (1923)
• Brantome (1924)
• Psyke och hemma (1925)
• Ur minnet och dagboken (1926)
• Slättbyhistorier (1927)
• Efterlämnade skrifter i urval (1931)
• Valda dikter (1943)
• Husvill och andra berättelser (1960)
• Från de döda (1960) (novell)
• Vitt över världen (1977) (poesi och prosa)
• Tryckt och otryckt (1981)
• Man skriver om himmelriket när man har helvetet inom sig (1990) (valda brev)
• Lyrik och essäer (1997)
• En sommarepisod (1999)
• Friedrich Nietzsche (Traduit en français) (Stalker Editeur) (2006)

Priser och utmärkelser

• Gustaf Fröding-stipendiet 1923 (första mottagare)

Litteratur

• Ahlström, Stellan, Ola Hansson (Stockholm 1958)
• Ekelund, Erik, Ola Hanssons ungdomsdiktning (diss. Helsingfors 1930)
• Fuchs, Robert, Ola Hansson - Antisemitismus und Kritik an der Moderne : das geistige Klima im deutschen Kaiserreich um die Jahrhundertwende (Berlin 1997)
• Holm, Ingvar, Ola Hansson. En studie i åttitalsromantik (diss. Lund 1957)
• Hume, David Raymond, The German literary achievements of Ola Hansson 1888-1893 (Diss. Lexington, Kentucky 1972)
• Levander, Hans, Sensitiva amorosa. Ola Hanssons ungdomsverk och dess betydelse för åttiotalets litterära brytningar (diss. Stockholm 1944)
• Månesköld-Öberg, Inger, Att spegla tiden - eller forma den : Ola Hanssons introduktion av nordisk litteratur i Tyskland 1889-1895 (diss. Göteborg 1984)
• Månesköld-Öberg, Inger, Ola Hanssons livsdikt : om mottagandet i Sverige och det sena författarskapet (Stockholm 1998)
• Månesköld-Öberg, Inger, Ola Hanssons Rustgården : en analys (Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg 1993)
• Niemirowski, Wienczyslaw A., Der Schriftsteller Ola Hansson in Berlin 1890-1893 : Untersuchungen zu literarischen Wechselwirkungen zwischen Skandinavien und Deutschland (Lublin 2000)
• Sjöblad, Christina (red.), Blick och rum hos sekelslutets flanörer : Laura Marholm och Ola Hansson (Lund 1996)
• Widell, Arne, Ola Hansson i Tyskland : en studie i hans liv och diktning åren 1890-1893 (diss. Uppsala 1979)
• Witt-Brattström, Ebba, Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm (Stockholm 2007)
• Österling, Anders, Ola Hansson : minnesteckning (Stockholm 1966)

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hansson, Ola, 1904–1926 ^(Not).

1. ↑ En kortfattad överskådlig biografisk sammanställning finns i Witt-Brattström, Ebba, Dekadensens kön. Ola Hansson och Laura Marholm (Stockholm 2007), s. 365 ff.
2. ↑ Holm, Ingvar, Ola Hansson. En studie i åttitalsromantik (Malmö 1957), opag.

Externa länkar

• Svenska Akademien har gett ut en gratis digital utgåva av en del av Ola Hanssons produktion: Lyrik och essäer
• En stor del av Ola Hanssons författarskap finns som gratis e-böcker i eBoklagret Omnibus.
• Ola Hansson-sällskapet
• Kåserier i mystik i fulltext på Litteraturbanken
• Kärlekens trångmål i fulltext
• Tidens kvinnor i fulltext