Från Rilpedia

?Murmeldjur
arten gulbukigt murmeldjur Marmota flaviventris
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Gnagare Rodentia
Familj:	Ekorrfamiljen Sciuridae
Släkte:	Murmeldjur Marmota
Vetenskapligt namn
§Marmota Auktor: Blumenbach, 1779
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Murmeldjur (Marmota) är ett släkte inom familjen Sciuridae, som i sin tur omfattas av ordningen gnagare.

Innehåll 1 Kännetecken 2 Utbredning och habitat 3 Levnadssätt 3.1 Socialt beteende 3.2 Vinterdvala 4 Systematik och evolution 5 Bildgalleri 6 Murmeldjur och människor 7 Referenser 7.1 Tryckta källor 8 Externa länkar

Kännetecken

Med en kroppslängd mellan 40 och 60 centimeter är murmeldjur jämförelsevis stora gnagare. Därtill kommer en 10 till 20 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan tre och sju kilogram. Pälsens färg är beroende på art men vanligen förekommer brunaktiga djur. Arten Marmota vancouverensis är helt svart.

Kroppen är undersätsig och kindpåsar saknas. Öronen är mycket små och pupillen rund. Tummen är bara rudimentär, med ofullständig klo. Tredje framtån är längst och svansen kort och yvig.

Utbredning och habitat

I Europa lever murmeldjur i alpina bergstrakter (till exempel Alperna, Karpaterna, Tatrabergen och Pyrenéerna). Även i Asien finns murmeldjur som har anpassat sig till höga bergsområden men vanligast är murmeldjur där på stäpper. I Amerika finns de flesta arterna i subarktiska regioner. Skogsmurmeldjuret förekommer i stora delar av centrala och nordöstra Nordamerika. Murmeldjur finns alltså bara i tempererade och kalla regioner av norra halvklotet och saknas i varma områden.

Levnadssätt

Murmeldjur skapar komplexa tunnelsystem under jorden. Det finns permanenta gångar, tunnlar som används för tillfällig flykt och "döda gångar". Gångarna kan vara mellan 10 och 70 meter långa, men den längsta uppmätta tunneln hade en längd av 113 meter.

Arterna är aktiva på dagen och vistas huvudsakligen på marken. Deras förmåga att klättra är mindre bra utvecklad. Födan utgörs främst av gräs och örter men de äter även frukter, frön och insekter.

Socialt beteende

Angående deras sociala beteende finns större skillnader mellan de olika arterna. Skogsmurmeldjuret lever ensam och försvarar sitt bo mot artfränder. Hos gulbukigt murmeldjur lever en hanne tillsammans med flera honor. Hannen är aggressiv mot artfränder av samma kön och jagar andra hannar bort när de visar sig för nära bon.

De flesta murmeldjur lever liksom alpmurmeldjuret (M. marmota) i kolonier som bildas av ett alfapar och deras yngre släktingar. Två år efter födelsen lämnar vuxna individer kolonin. Hannar provar att etablera en egen koloni genom att driva bort alfadjuret. Sedan dödas alla främmande ungar i kolonin. För att kommunicera har murmeldjur olika läten som påminner om fågelläten.

Dräktigheten varar i cirka 30 dagar och sedan föder honan två till fem ungar åt gången. Honor av arter som lever ensam har vanligen fler ungar än honor i kolonier.

Vinterdvala

Arterna i släktet håller lång vinterdvala som oftast varar mellan 6 och 7 månader, ibland upp till 9 månader. Bon polstras med gräs och individerna rullar ihop sig. Före övervintringen äter de mycket och skapar fettreserver. Under vinterdvalan andas de bara två gånger per minut och hjärtat slår bara 20 gånger per minut (istället för 200 gånger under den vakna tiden). Energiförbrukningen är 90 % mindre och därför behövs bara 1 200 gram fett för att komma över vintern. Vinterdvalan påbörjas när maten i hösten blir näringsfattig samt när fettcellerna är uppfylld. På så sätt somnar de några veckor före den egentliga vintern. De vaknar när yttertemperaturen är tillräckligt varm.

Systematik och evolution

Det finns 14 arter som lever på norra halvklotet.

• Alpmurmeldjur (Marmota marmota), Alperna, Karpaterna, Tatrabergen, införd i Pyrenéerna.
• Stäppmurmeldjur (bobak) (Marmota bobak), östra Europa och Centralasien.
• Marmota camtschatica, nordöstra Sibirien.
• Marmota sibirica, södra Sibirien, Mongoliet.
• Marmota caudata, Centralasien.
• Marmota baibacina, Mongoliet, Kazakstan, Xinjiang.
• Marmota menzbieri, Tianshan.
• Marmota himalayana, Himalaya.
• Skogsmurmeldjur (Marmota monax), Kanada, norra USA.
• Marmota broweri, norra Alaska.
• Marmota caligata, Alaska, British Columbia, Washington.
• Gulbukigt murmeldjur (Marmota flavientris), sydvästra Kanada.
• Marmota olympus, på halvön Olympic i nordvästra USA.
• Marmota vancouverensis, Vancouver Island.

Systematiken är delvis omstridd, några arter som lever i Asien räknas av vissa zoologer som underarter till stäppmurmeldjuret.

De äldsta fossilen från murmeldjur finns från miocen (för 23 till 5,3 miloner år sedan) och dessa individer levde i Nordamerika. Först under pleistocen (för 1,8 miljoner till 11 500 år sedan) kom arter av släktet till Eurasien.

Bildgalleri

Marmota broweri

Marmota caligata

Skalle av murmeldjur

Murmeldjur och människor

Människans aktiviteter orsakar olika populationsutvecklingar hos murmeldjur. Skogsmurmeldjuret gynnas genom skogsröjning då den inte föredrar täta skogar. I vissa delar av USA betraktas arten idag som skadedjur. Den äter sädesväxter och tunnlarna förstör markens struktur så att betesdjur och jordbruksmaskiner bryter genom.

Andra arter minskar däremot i beståndet. Alpmurmeldjuret har försvunnit från delar av utbredningsområdet. Päls av murmeldjur används för kläder. Stäppmurmeldjuret var därför nästan utdött omkring 1920 men beståndet återhämtade sig.

IUCN listar Marmota menzbieri som sårbar och Marmota vancouverensis som akut hotad.

Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 3 mars 2009.

Tryckta källor

• W. Arnold: Allgemeine Biologie und Lebensweise des Alpenmurmeltieres (Marmot a marmota) in Preleuthner und Aubrecht (utgivare), 1999.
• Dimitrij I. Bibikow: Die Murmeltiere der Welt. Westarp 1996. ISBN 3-89432-426-0.
• Hanns-Peter Mederer: Wozu das Murmeltier Heu braucht. Wissen und Glaubenszeugnisse über einen Allgäuer Höhlenbewohner. In: Das schöne Allgäu. 3. 1992. S. 29 - 32.
• Monika Preleuthner, Gerhard Aubrecht (utgivare): Murmeltiere, Stapfia 63, Oberösterreichisches Landesmuseum, Linz 1999, ISBN 3-85474-044-1.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Murmeldjur
  Bilder & media