Mona Sahlin

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ledamot av Sveriges riksdag
Mona Sahlin
Parti	Socialdemokratiska arbetarepartiet
Mandatperiod(er)	1982–1985 1985–1988 1988–1991 1991–1994 1994–1996 2002–2006 2006–
Valkrets	Stockholms län, plats 5
Uppdrag i riksdagen:
Ordinarie ledamot Ledamot i Krigsdelegationen Ledamot i Utrikesnämnden Suppleant i Nordiska rådets svenska delegation
Utskottsordförande i:
Arbetsmarknadsutskottet (1991)
Yrke/Titel	Partiledare
Födelsedatum	9 mars 1957 (67 år)
Födelseplats	Sollefteå, Västernorrlands län
Webbplats	sap.se

Mona Ingeborg Sahlin, född Andersson 9 mars 1957 i Sollefteå, är partiordförande för Sveriges socialdemokratiska arbetareparti sedan 17 mars 2007. Under sin karriär som socialdemokratisk politiker har Sahlin bland annat varit riksdagsledamot 1982–1996 samt sedan 2002. Hon har vidare haft statsrådsuppdrag under perioderna 1990–1991, 1994–1995 samt 1998–2006.

Familj och uppväxt

Mona Sahlin är dotter till Hans Andersson, tidigare politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och ordförande för Nacka arbetarekommun. Hennes mor Siv (f. Rentorp 1931) var föreståndare för Folkets hus i Stockholm.^[1] Systern Lena Ridemar var tidigare stabschef vid Hyresgästföreningen medan brodern Janne "Japop" Andersson är en svensk sångare.

Sahlin är sedan år 1982 gift med Bo Sahlin och de har tillsammans barnen Jenny, född 1983, och Gustav, född 1989. De fick vidare sonen Johan, som hastigt dog i en hjärtsjukdom innan han fyllt ett år. Sahlin har även dottern Ann-Sofie, född 1978, från ett tidigare förhållande med David Peña.^[2]

Under Mona Sahlins tidiga barndom arbetade hennes far vid olika ungdomsvårdsskolor och familjen flyttade därför vid flera tillfällen. I mitten av 1960-talet hamnade familjen i Järla i Nacka och blev kvar där. Under sin uppväxttid hade Sahlin flera intressen, däribland fotboll och körsång. På gymnasiet gick hon dåvarande samhällsvetenskaplig linje i Saltsjöbadens samskola och vid Södra Latin i Stockholm.^[3]. Hennes slutbetyg var 3,3 (på skalan 1 - 5).^[4]

Karriär

Sahlin blev redan som trettonåring medlem i FNL-gruppen i Nacka och i början av 1970-talet inträdde hon i SSU. Hon var ordförande i SSU-klubben Nacka 1974-76, SSU-kretsen Nacka-Värmdö 1976-77 samt SSU-distriktet Stockholms län 1980-83.^[3]

Efter gymnasiet var hon åren 1976–1977 vice ordförande i Elevförbundet. Sahlin arbetade som diskare i Svenska Dagbladets personalmatsal 1976, var kontorist på Synskadades Riksförbund 1977 samt redaktör på Brevskolan 1979 och sekreterare där 1980-82. Hon invaldes i Riksidrottsstyrelsen 1983, blev ledamot av folkstyrelsekommittéen 1984, ledamot i Arbetslivscentrum 1985 samt ordförande i statens ungdomsråd 1985. Efter en tid som föräldraledig arbetade hon sedan på Statsanställdas förbund.^[1]

År 1982 blev en 25-årig Mona Sahlin invald i riksdagen som dess då yngsta ledamot. Hon var därefter riksdagsledamot till 1996 samt sedan 2002. Hon är ledamot i socialdemokraternas verkställande utskott sedan 1990. För regeringen Carlsson var hon arbetsmarknadsminister 1990–1991.

År 1992 blev Sahlin socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare, ett uppdrag hon behöll till 1994 och deltog då i partiets krisuppgörelse med den borgerliga regeringen hösten 1992. Under hennes tid som partisekreterare togs också den nya designen på partisymbolen, rosen, fram.^[3]

Åren 1994–1995 satt Sahlin i regeringen som vice statsminister. Efter att Ingvar Carlsson hösten 1995 meddelat sin avsikt att avgå, var Sahlin den enda som kandiderade till posten som ny partiledare. Hon tvingades dock dra tillbaka sin kandidatur efter att det framkommit uppgifter om att hon använt statens kontokort för utlägg av privat natur, köpt svart dagmamma, inte betalt tv-licensavgift samt haft ett mycket stort antal parkeringsböter som gått till kronofogden. Senare döptes dessa avslöjanden till Tobleroneaffären eller Sahlinaffären. I april 1996 lämnade hon också sin riksdagsplats, men kvarstod som ledamot i partiets verkställande utskott.^[3] Hon var egenföretagare och tv-reporter 1996–1997.

År 1997 utnämndes Sahlin till ordförande för Europarådet mot rasism. År 1998 utnämndes hon till rektor för SSU:s förbundsskola Bommersvik och samma år återkom hon som statsråd, då som biträdande näringsminister.

I Regeringen Persson var Sahlin biträdande statsråd 1998–2004: i Näringsdepartementet 1998–2002 med ansvar bland annat för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik, samt från 2000 även för integrationspolitiken, och vidare i Justitiedepartementet 2002–2004 med ansvar för demokrati- och integrationsfrågor. Hon var statsråd och chef för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet från 1 november 2004.

Mellan 1998 och 2006 var Sahlin ansvarig minister för Estoniafrågor.^[5] År 2004 utsågs Sahlin till miljö- och samhällsbyggnadsminister, en post som hon upprätthöll fram till regeringsskiftet efter den socialdemokratiska valförlusten i september 2006. Därefter var hon fram till början av 2007 vice ordförande i Riksdagens socialutskott.

Partiledare

Sahlin under valrörelsen 2006.

Den 18 januari 2007 stod det klart att Mona Sahlin var valberedningens förslag till ny partiledare efter Göran Persson. Så snart det stod klart att Göran Persson skulle avgå, hade flera ledande socialdemokrater uttalat att det var dags för en kvinnlig partiledare. Under nomineringsprocessen hade Margot Wallström, Carin Jämtin och Ulrica Messing offentligt uttalat att de inte var villiga att åtaga sig partiledarrollen, varefter det egentligen inte återstod någon utmanare om posten.

Under nomineringsprocessen ökade stödet successivt och hon hade stöd av bland annat SSU, S-kvinnor, S-studenter och Broderskapsrörelsen^[6]. Bland de distrikt som ställde sig bakom hennes kandidatur fanns Blekinge, Göteborg, Kalmar, Stockholms län, Stockholms arbetarekommun, Sörmland, Västerbotten, Västmanland, Örebro, Östergötland och Norrbottens län.^[7]. Skånedistriktet sade nej då de ansåg att hon hade otillräckligt fackligt stöd^[8], men efter den 5 februari 2007 valde de ändå att stödja henne som ny socialdemokratisk ordförande.^[9]

Flera tunga fackliga ordförande uttalade sitt stöd, bland andra LO-basen Wanja Lundby-Wedin och Stefan Löfven, ordförande för IF Metall.^[10]. En av hennes kritiker var den socialdemokratiske politikern Enn Kokk, som anförde att "[han] tvivlar på att hon har en djup idémässig förankring och det gör henne oförutsägbar som ledare".^[11].

När en enig valberedning presenterade Mona Sahlin som kandidat till partiledare för Socialdemokraterna, uttryckte hon stolthet över att partiet för första gången tydligt tagit ställning för en kvinnlig partiledare.^[12].

Mona Sahlin blev vald till Socialdemokraternas första kvinnliga ordförande den 17 mars 2007 vid en extra partikongress. Det första året åtnjöt hon stor popularitet och den samlade oppositionen hade under perioden från slutet av 2006 till första kvartalet 2009 ett stadigt övertag över regeringen i opinionen. Under hösten-vintern 2008/2009 minskade dock stödet för Sahlin, och för den röd-gröna oppositionen stadig vilket till dels ansågs beror på ett oskickligt politiskt handlag från Sahlins sida. Inte mins anses hon ha försvagats av turerna kring bildandet av den röd-gröna alliansen där hon först förklarade att Vänsterpartiet inte var en möjlig samarbetspartner för att senare, under närmast förödmjukande former, tvingades acceptera att även vänstern skulle ingå i en eventuell röd-grön koalition.

I april rasade socialdemokraternas - och Sahlins - popularitetssiffror ytterligare i spåret av den s.k. AMF-affären.

Tobleroneaffären och Sahlinaffären

Huvudartikel: Tobleroneaffären

I oktober 1995 avslöjade tidningen Expressen att Sahlin 1990–1991, då hon var arbetsmarknadsminister, vid flera tillfällen använt statens kontokort för utlägg av privat natur.^[13] Vid tidpunkten för artikeln var hon vice statsminister och hade själv officiellt tackat ja till att efterträda Ingvar Carlsson som partiledare.

Den 13 oktober 1995 sammanfattade Aftonbladet den så kallade Sahlinaffären på följande sätt:

Under en period på elva månader har vice statsminister Mona Sahlin lånat sammanlagt 25 229 kronor av Regeringskansliet. Lånen har inte beviljats av arbetsgivaren utan administrerats av Sahlin själv via plastkortet Eurocard. Kortet ska enligt gällande regler inte användas för privat bruk.

Dagen därpå, den 14 oktober, publicerade Göteborgs-Posten en Sifoundersökning som utvisade att 66 procent av befolkningen ansåg att Mona Sahlin var olämplig som statsminister. Två dagar senare, den 16 oktober, meddelade Mona Sahlin vid en presskonferens att hon skulle ta en "time-out" vilket hon förklarade ha samma innebörd som att hon inte längre hade för avsikt att ställa upp som partiledarkandidat "just nu".

Den 18 oktober beslutade riksåklagaren Klas Bergenstrand att inleda en förundersökning mot Mona Sahlin. Brottsmisstanken gällde trolöshet mot huvudman alternativt behörighetsmissbruk och bedrägeri. Efter riksåklagarens beslut tog Mona Sahlin med sig sin familj och flydde på semester till Mauritius. Det visade sig dock att även hennes assistent Lena Thulin var med på resan och att hon fått resan betald av staten vilket skapade ännu en debatt om Mona Sahlins omdöme och ekonomiska sinnelag. Den 10 november meddelade Mona Sahlin att hon avgick från regeringen och helt drog tillbaka sin kandidatur till posten som partiordförande för socialdemokraterna.

Den 11 januari 1996 beslutade åklagaren att lägga ner förundersökningen mot Mona Sahlin. Chefsåklagare Jan Danielsson ansåg inte att han kunde styrka brott eftersom reglerna om hur regeringens kontokort fick användas hade varit otydliga. Beslutet kritiserades av många jurister, bland annat av juridikprofessorn Christian Diesen. I en nyhetsartikel i Expressen sa han bland annat:

Hade det gällt en annan människa så hade det förmodligen varit annorlunda. Men när det är en offentlig person är det inget brott utan då skyller man på oklara bestämmelser.

När Mona Sahlin senare på nytt blev ämne för partiledarposten gick hon med i facket vilken hon fått utstå hård kritik för, då det inom arbetarrörelsen ansågs vara osolidariskt att bli medlem i ett fackförbud vid just ett sådant tillfälle.^{[källa behövs]}

Kuriosa

• Sahlin deltog i kören som uppträdde i Melodifestivalen 1969 tillsammans med Jan Malmsjö.^[3]
• Sahlin utnämndes 2002 och 2008^[14] till Årets hetero av tidningen QX:s läsare.
• Mona Sahlin har varit sommarpratare två gånger: 14 augusti 1992 och 3 augusti 2007.

Bibliografi

• Sahlin, Mona (1996), Med mina ord. Stockholm: Rabén Prisma. ISBN 91-518-3006-X

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} Vägen till toppen, Sydsvenskan, 18 mars 2007.
2. ↑ Här är ditt liv, Sahlin, Aftonbladet, 2007-01-18.
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2 3,3 3,4} Sahlin, Mona (1996). Med mina ord. Stockholm: Rabén Prisma. ISBN 91-518-3006-X
4. ↑ Hon Gick ut skolan med 3,3 i betyg, Aftonbladet, 2007-01-18.
5. ↑ "Mona Sahlin – Snack eller verkstad?", Fokus
6. ↑ Stödet växer för Sahlin som s-bas, SvD, 12 januari 2007.
7. ↑ Ännu ett distrikt för Mona Sahlin, SVT, 12 januari 2007.
8. ↑ Skåne stretar emot Sahlin DN 2007-01-11
9. ↑ Skånes socialdemokrater stöder Sahlin, SR Ekot, 070205.
10. ↑ Mer stöd för Sahlin, SvD, 12 januari 2007
11. ↑ Mona Sahlin får skarp kritik från Enn Kokk
12. ↑ Sahlins kommentarer till valberedningens besked, Socialdemokratiska partiets webbplats, 2007-01-18.
13. ↑ Expressen (Christian Holmen) 1995-10-13 "En lång rad av lån och skulder"
14. ↑ qx.se - Mona årets hetero

Källor

• Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 242-243

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Mona Sahlin
  Bilder & media

• Mona Sahlin, information på socialdemokraternas webbplats.
• Mona Sahlin, informationssida från Riksdagen.