Nagorno-Karabach

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Martuni)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Լեռնային Ղարաբաղ
Lernajin Karabach, Dağlıq Qarabağ
Nagorno-Karabachs flagga
Flagga
Valspråk:
Nationalsång: Azat ou Ankach Artsach
"Fritt och självständigt Artsach"
Nagorno-Karabachs läge
Huvudstad Stepanakert (Khankendi)
39° 52' N, 46° 43' E
Största stad Stepanakert (Khankendi)
Officiellt språk armeniska 1
Statsskick
President
Premiärminister		 republik
Bako Sahakjan[1]
Arajik Harutiunjan[2]
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd		 från Azerbajdzjan
6 januari 19922
ej erkänd[3]
Yta
 • Totalt
 • Vatten
4 400 km² (okänd)
försumbart
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet
138 000 (mars 2007) (okänd)
33 inv/km² (okänd)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita		 (2007)
okänt (okänt)
okänt
Valuta dram (AMD)
Tidszon UTC+4 (DST+5)
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod
Mrav
3 340 m ö.h.
Sarsang-reservoaren
okänd km²
Terter
okänd km
Nationaldag 2 september
Landskod nkr.am (internet)
Landsnummer 374 97
1. Konstitutionen garanterar "det fria användandet av andra språk utbredda hos befolkningen." 2. Beslutat genom en folkomröstning som hölls 10 december 1991.

Nagorno-Karabach är en de facto självständig republik i södra Kaukasus, ej erkänd internationellt utan betraktas som en del av Azerbajdzjan och är i majoritet befolkad av armenier. Nagorno-Karabach ligger ungefär 270 kilometer västerut från den azeriska huvudstaden Baku, men ligger mycket nära gränsen till Armenien.

Det huvudsakligen azeriska[4] området blev en källa till dispyter mellan republikerna Armenien och Azerbajdzjan när båda länderna blev självständiga från Ryssland 1918. Efter att Sovjetunionen expanderat in i södra Kaukasus etablerades Nagorno-Karabach autonoma oblast (NKAO) inom Azerbajdzjanska SSR 1923. Den 10 december 1991 när Sovjetunionen kollapsade genomfördes en folkomröstning i NKAO och det angränsande distriktet Sjahumjan, som resulterade i en självständighetsdeklaration från Azerbajdzjan som Republiken Nagorno-Karabach (NKR är den engelska och internationellt kända förkortningen), vilken inte har erkänts av någon internationell organisation eller något land, inklusive Armenien.

Under de sista åren före Sovjetunionens upplösning var området återigen en källa till dispyter mellan Armenien och Azerbajdzjan, som kulminerade i ett krig över Nagorno-Karabach. Sedan eldupphöret 1994, är det mesta av Nagorno-Karabach och åtskilliga områden i Azerbajdzjan runtomkring kvar under gemensam kontroll under den armeniska militären och Nagorno-Karabachs självförsvarsstyrkor. Parterna har hållit fredsdiskussioner under medling av Minskgruppen från OSSE alltsedan dess.

Innehåll

Etymologi

Områdets namn på olika språk verkar ha samma ungefärliga mening. Ordet "Karabach" härstammar från turkiska och persiska, och bokstavligen betyder det "svarta trädgården."[5][6] Namnet dyker först upp i georgiska och persiska källor under 13e och 14e århundradena.[6] Den besläktade beteckningen Karabagh används för att beskriva en typ av mönster för lokalt framställda handvävda mattor, och det är även en accepterad alternativ stavning för Karabach.

Namnen för området på olika lokala språk översätts alla till "bergiga Karabach", eller "bergiga svarta trädgården":

  • Armeniska: Լեռնային Ղարաբաղ, translittererat Lernajin Gharabagh
  • Azeriska: Dağlıq Qarabağ, eller Yuxarı Qarabağ (betydande "bergiga Karabach" eller "övre Karabach")
  • Ryska: Нагорный Карабах, translittererat Nagornyj Karabach

Detta är inte begränsat bara till de lokala språken i området; namnet på franska är Haut-Karabakh (övre Karabach), trots att "Nagorno-Karabach" var allmänt använt i franska medier under 1990-talet. Det kallas ofta Artsach (armeniska: Արցախ; ryska: Арцах) av armenierna i området, vilket betecknar den 10:e provinsen i det forna armeniska kungariket och en provins i det kaukasiska Albanien. I urartiska skrifter (9e–7e århundradena f.kr.), användes namnet Urtechini för detta område.[7] Gamla grekiska källor kallade området Orchistene.[8]

Geografi

En vy över bergen utanför Sjusji.
Fil:We Are Our Mountains.jpg
"Vi är våra berg", («Մենք ենք մեր սարերը») av S. Paghtassarian, Stepanakert. Även känt som "Tatik & Papik" (Տատիկ եւ Պապիկ) på östarmeniska och "Mamig jev Babig" (Մամիկ եւ Պապիկ) på västarmeniska. Det är ett stort monument av ett äldre armeniskt par framhuggna ur sten, representerande Karabachs bergsfolk. Stepenakert.

Området har en total yta av 4 400 km² och omges helt av azeriska distrikt; dess närmaste punkt till Armenien är via Latjinkorridoren som är 4 kilometer bred.[3] Det hade en befolkning på 192,000 1989.[9] Befolkningen vid den tiden var huvudsakligen armenisk (76%) och azerisk (23%) med ryska och kurdiska minoriteter.[9] Huvudstaden är Stepanakert (känt i Azerbajdzjan som Xankəndi, Xankändi). Dess andra större stad, Sjusji (känt i Azerbajdzjan som Sjusja), ligger idag delvis i ruiner.

Nagorno-Karabachs nuvarande gränser som etablerades under sovjettiden, gör att landet påminner lite om en böna till formen, med en inbuktning på den östra sidan. Det har mycket höga bergskedjor längs med den norra avgränsningen och i väster, och de södra delarna är mycket bergiga. Delen nära "bönans" inbuktning är en relativt utplattad dal med de två kanterna på "bönan", provincerna Martakert och Martuni, också har platt landskap. Andra flata dalar existerar runt Sarsangreservoaren, Hadrut, och de södra delarna. Mycket av Nagorno-Karabach är skogsklätt, särskilt uppe i bergen.[10]

Det moderna Nagorno-Karabachs territorium utgör en del av det historiska området Karabach, som ligger mellan floderna Kura, Araxes, och dagens gräns mellan Armenien och Azerbajdzjan. Under forntid och medeltid så bestod detta större område av de historiska provinserna Artsach och Utik, vilka vid olika tidpunkter alternerade mellan kungarikena Armenien och kaukasiska Albanien. Artsach-Utikområdet fick namnet Karabach med början under 1200- och 1300-talen. Den östra delen av Karabach (i stort sett motsvarande Utik) ligger på en lägre och plattare terräng, har traditionellt kallats Nedre Karabach, medan den västra bergiga delen (i stort sett motsvarande Artsach) har kallats för Bergiga eller Övre Karabach. Nagorno-Karabach inom dess moderna gränser är en del av det större området Övre Karabach.

Administrativ indelning

Karta över Nagorno-Karabachs indelning och näraliggande azeriska distrikt.

Republiken Nagorno-Karabach är uppdelat i 6 distrikt, vilka motsvarar de fem distrikten i Nagorno-Karabach auonoma oblast (NKAO), tillsammans med Sjahumjan-distriktet från Azerbajdzjan SSR. Efter självständighetsdeklarationen, beslutade den azeriska regeringen att upplösa NKAO och skapa azeriska distrikt i dess ställe. Som resultat är vissa av Nagorno-Karabachs uppdelningar motsvarande de azeriska distrikten, medan andra använder annorlunda gränser. En jämförande tabell över de nuvarande distrikten i Nagorno-Karabach och de motsvarande distrikten enligt Azerbajdzjan följer nedan:[11]

Republiken Nagorno-Karabach betraktar Sjahumjan som en del av republiken, vilken inte var en del av Nagorno-Karabach autonoma oblast. Representanter från Sjahumjan deklarerade självständighet tillsammans med Nagorno-Karabach, och proklamerandet av Republiken Nagorno-Karabach inkluderar Sjahumjandistriktet inom dess gränser.[12] Till skillnad från resten av Nagorno-Karabach kvarstår Sjahumjan under azerisk kontroll.

Nagorno-Karabach' distrikt Azerbajdzjans distrikt
Askeran Xankändi (stad), Xojali
Hadrut södra Xojavend
Martakert östra Kalbajar och västra Tartar
Martuni norra Xojavend
Sjahumjan* Naftalan (stad), södra Goranboy
Sjusji Sjusja (stad), Sjusja (distrikt)

Demografi

Nära Sovjetunionens kollaps 1989, hade Nagorno-Karabach autonoma oblast beräknat sin befolkning av 145 593 armenier (76,4%), 42 871 azerer (22,4%)[4] samt några tusen kurder, ryssar, greker och assyrier. De flesta av azererna och kurderna flydde från området under de åren med de hårdaste striderna under kriget mellan 1992 och 1993. Nagorno-Karabachs huvudspråk är armeniska; ändå talar Karabach-armenierna en dialekt av armeniska som är ganska annorlunda den armeniska som talas i Armenien, då det är influerat av ryska, turkiska och persiska ord och uttryck.[13]

Nagorno-Karabachs befolkning var 2001 till 95 % armenisk med de resterande av totalen inkluderat assyrier, greker, och kurder.[14] I mars 2007 tillkännagav republiken att dess befolkning var 138,000. De årliga födelsetalen noterades till 2200-2300 per år, en ökning från nästan 1500 år 1999. Fram till år 2000, var landets nettomigration negativt.[15] Under det första halvåret 2007 rapporterades 1010 födda och 659 döda. Nettoimmigrationen var (-)27.[16]

De flesta av den armeniska befolkningen är kristna och tillhör den armeniska apostoliska kyrkan, även andra ortodoxa kristna och evangeliska kristna beteckningar finns; andra religioner inkluderar också judendom.[14]

Historia

Tidig historia

Armeniskt kloster i Gandzasar, byggt under 1300-talet

Området Nagorno-Karabach tillhör de områden som innehades av folk kända av moderna arkeologer som Kura-Araxeskulturen, som levde mellan de två floder med dessa namn. Detta områdes antika historia är ganska okänt främst för att det är ont om historiska källor. Under olika tider i antiken, vilka är svåra att exakt fastställa, var området en del av Kaukasiska Albanien, och under andra tider var det en del av kungariket Armenien.

Armenier har bott i Karabach sedan romarrikets dagar. Under tidig medeltid assimilerades den inhemska albanska befolkningen i Övre Karabach med den armeniska befolkningen, och efter 1300 flyttade islamiska turkar in till Nedre Karabachs stäpper.[17]

Under 600- och 700-talet styrdes området guvernörer utsedda av kalifen. Enligt gamla medeltida armeniska källor grundades den albanska kyrkan av katholikos Grigorios – den armeniska kyrkans överhuvud – under 300-talet. Det absorberades senare av den armeniska kyrkan.[18][19] Moderna azeriska lärde upprätthåller en alternativ åsikt om att ursprunget till den albanska kyrkan kommer från syrier och från Jerusalem[20] Under det 11e århundradet etablerades furstendömet Chatjin i Artsach. Under det 15:e århundradet var området Karabach en del av staterna Kara Koyunlu och Ak Koyunlu.

Ett gift par från Nagorno-Karabach under 1900-talets början.

Tidigt under 16:e århundradet efter att Ak-Koyunlu-staten fallit samman, övergick kontrollen över området till Safavid-dynastin i Iran, som skapade Ganja-Karabachprovinsen (beglarbekdom, bəylərbəyliyi). Trots dessa erövringar förblev befolkningen i Övre Karabach armenisk.[21] Under 14e århundradet formades ett lokalt armeniskt ledarskap bestående av fem adliga dynastier ledda av furstar, vilka hade titlar som meliker och refererades till som Khamsa (fem på arabiska). Utav dessa fem melikdömen var endast melikerna av Chatjen infödda från Karabach, medan de fyra andra grundades av invandrare från andra delar av södra Kaukasus.[22][23] Från början under kontroll från Ganjakhanatet under det persiska riket, så garanterades de armeniska melikerna en stor grad av autonomi av Safavidernas rike över Övre Karabach.

De armeniska melikerna upprätthöll kontrollen över området i fyra århundraden ända till mitten av 18e århundradet.[21] Tidigt under 18e århundradet tog Persiens Nadir Shah Karabach från Ganja-khanernas kontroll som ett straff för att de stödde Safaviderna, och placerade det under sin egen kontroll[24][23] Under samma tid garanterades de armeniska melikerna högsta befäl över omgivande armeniska furstendömen och muslimska khaner i Kaukasus, som belöning för melikernas segrar över invaderande osmanska turkar under 1720-talet.[25] Under mitten av 1700-talet ledde interna konflikter till att melikernas ställning försvagades,[21] och Karabachkhanatet grundades.[26]

Karabach togs över av det ryska kejsardömet genom Kurektjajfördraget, som undertecknades av Karabachs khan och den ryske tsaren 1805, och senare ytterligare formaliserat av det rysk-persiska Gulistan-fördraget 1813, innan resten av Transkaukasien inlemmades i det ryska imperiet 1828 genom fördraget i Turkmentjaj. Karabachkhanatet upplöstes 1822 och området blev en del av Jelizavetpolguvernoratet inom det ryska imperiet. Efter att Karabachkhanatet annekterats av Ryssland emigrerade många muslimska familjer till Iran, medan många armenier uppmuntrades av den ryska regeringen att emigrera från Iran till Karabach.[27]

Sovjettiden

En vy över Stepanakerts sovjettida lägenhetshus från Nairi Hotel.

Nutida konflikten om Karabach har sina rötter i de beslut som fattades av Josef Stalin och den kaukasiska byrån (Kavkazbiuro, Kavburo) under sovjetiseringen av Transkaukasien. Stalin var vid den tiden verkställande kommissarie för Sovjetunionens nationaliteter under tidigt 1920-tal; den avdelning under vilken Kavburo lydde under. Efter den ryska revolutionen 1917, blev Karabach en del av den transkaukasiska federationen, men detta upplöstes snart till de separata armeniska, azeriska, och georgiska stateerna. Över de kommande två åren (1918-1920), skedde en serie korta krig mellan Armenien och Azerbajdzjan om Nagorno-Karabach. Den första armeniska församlingen från Nagorno-Karabach deklarerade områdets självstyre i juli 1918, och skapade ett nationellt råd och en regering.[28] Senare invaderades Karabach av trupper från det osmanska imperiet, vilka möttes av väpnat motstånd från armenierna.

Efter att det osmanska imperiet besegrats i det första världskriget ockuperades Karabach av brittiska trupper.[21] Det brittiska kommandot godkände provisoriskt Khosrov bey Sultanov (utsedd av den azeriska regeringen) som generalguvernör över Karabach och Zangezur, tills ett slutligt beslut skulle tas av fredskonferensen i Paris 1919.[29] Beslutet underkändes av Karabachs armenier. I februari 1920 godtog Karabachs nationella råd preliminärt azerisk jurisdiktion, medan armenier överallt i Karabach fortsatte gerillakriget, och de accepterade aldrig denna överenskommelse.[30][21] Denna överenskommelse annullerades snart av det nionde församlingsmötet i Karabach, vilken deklarerade union med Armenien i april.[31][32][21]

Under april 1920 när den azeriska armén bands upp i strider med lokala armeniska styrkor, togs Azerbajdzjan över av bolsjevikerna.[21] Efter detta kom de omstridda områdena Karabach, Zangezur, och Nachtjivan under armenisk kontroll. Under juli och augusti dock, ockuperade Röda Armén Karabach, Zangezur, och en del av Nachtjivan. Armenien undertecknade en preliminär överenskommelse 10 augusti 1920 med bolsjevikerna, där en tillfällig bolsjevikisk ockupation tilläts i dessa områden tills en slutlig lösning kunde uppnås.[33] Armenien och Georgien togs också över av bolsjevikerna 1921, vilka ville vinna folkligt stöd genom att lova ut Karabach till Armenien, tillsammans med Nachtjivan och Zangezur (en landremsa som skiljer Nachtjivan från resten av Azerbajdzjan). Dock hade också Moskva långtgående planer angående Turkiet -- med hopp om att med lite hjälp från Ryssland, få det att utvecklas enligt kommunistiska riktlinjer. För behovet av att gå Turkiet till mötes, accepterade Moskva en uppdelning så att Zangezur skulle vara under armenisk kontroll, medan Karabach och Nachtjivan skulle hamna under azerisk kontroll. Hade detta så inte varit fallet, skulle Stalin ha lämnat allt detta under armenisk kontroll.[34] Resultatet blev att Nagorno-Karabach autonoma oblast etablerades inom Azerbajdzjanska SSR den 7 juli 1923.

Inför början av Sovjetunionens upplösning mot slutet av 1980-talet och början på 1990-talet, återuppstod frågan om Nagorno-Karabach. Med anklagelser om påtvingad azerifiering av området mot den azeriska sovjetregeringen, startade den armeniska majoritetsbefolkningen en folkrörelse, med ideologiskt och materiellt stöd från Armenien, med målet att få området överfört till Armenien.

Krig och självständighet

En restaurerad armenisk T-72,tjänstgör som ett krigsminnesmärke i Sjusjis utkanter.

Armeniska deputerade från Nagorno-Karabachs nationalförsamling röstade 20 februari 1988 för att förena området med Armenien. Detta skulle resultera i spänningar mellan armenier och azerier i Azerbajdzjan. Några dagar senare, med start den 27 februari 1988, genomfördes flera angrepp på armenier i staden Sumqayıt i Azerbajdzjan, vilket kostade runt 30 människor livet. Händelsen brukar benämnas Sumgaitmassakern eller Sumgaitpogromen.[13]

Stora mängder med flyktingar lämnade Armenien och Azerbajdzjan när pogromer började ske mot minoritetsbefolkningarna i respektive länder. Under hösten 1989 intensifierades den interetniska konflikten i och runt Nagorno-Karabach och Moskva garanterade de azeriska myndigheterna större handlingsfrihet att kontrollera området. Den sovjetiska politiken misslyckades dock, när ett förenat möte mellan Armeniens högsta sovjet och Nagorno-Karabachs nationalförsamling proklamerade förening mellan Nagorno-Karabach och Armenien.

I en folkomröstning 10 december 1991 bojkottad av lokala azerer,[13] godkände armenierna i Nagorno-Karabach grundandet av en självständig stat. Ett sovjetiskt förslag om utökad autonomi för Nagorno-Karabach inom Azerbajdzjan ogillades av båda sidorna, och därefter utbröt ett markkrig mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Kampen om Nagorno-Karabach eskalerade efter att både Armenien och Azerbajdzjan erhöll självständighet från Sovjetunionen 1991. I det post-sovjetiska maktvacuumet, var de militära handlingarna mellan Armenien och Azerbajdzjan starkt påverkade av den ryska militären. Ytterligare hyrde både armenisk och azerisk militär in ett stort antal legosoldater från Ukraina och Ryssland.[35] Så många som ett tusen afghanska mojahidin (islamska krigare) deltog i striderna.[36] Även tjetjenska krigare stred på den azeriska sidan.[37][38]

Mot slutet av 1993, hade konflikten orsakat tusentals dödsoffer och drivit hundratusentals på flykt hos båda sidorna. I maj 1994 hade armenierna tagit kontroll över 14% av Azerbajdzjans territorium. i det läget erkände Azerbajdzjans regering för första gången under hela konflikten Nagorno-Karabach som en tredje part i kriget och började direkta förhandlingar Nagorno-Karabachs myndigheter. Det resulterade i ett inofficiellt eldupphör som nåddes 12 maj 1994 genom rysk medling, och detta fortsätter än idag.

Nuvarande situation

Karta över Nagorno-Karabach och det intilliggande azeriska territoriet för närvarande under armenisk kontroll
Ghazantjetsots under en dubbel regnbåge.

Idag är Nagorno-Karabach en de facto självständig stat, som kallar sig självt Republiken Nagorno-Karabach.[5] Det är nära knutet till Armenien och använder samma valuta, dram, fast landet har gett ut egna mynt och sedlar för samlarändamål. Enligt Human Rights Watch, "från början av Karabakh-konflikten, bidrog Armenien hjälp, vapen, och frivilliga. Den armeniska inblandningen i Karabach eskalerade efter en azerisk offensiv i december 1993. Armenien började skicka in värnpliktiga, reguljära arméförband och inrikestrupper för att strida i Karabach."[39] Politiken i Armenien och Karabach är så pass sammanblandat att en före detta president från Nagorno-Karabach, Robert Kotjarian, först blev premiärminister (1997) och senare president i Armenien (1998 tills vidare).

Fortfarande har den ena efter den andra av de armeniska regeringarna motstått det inrikespolitiska trycket att förena Nagorno-Karabach med Armenien av fruktan för hämndaktioner från Azerbajdzjan och det internationella samfundet, som fortfarande betraktar Nagorno-Karabach som en del av Azerbajdzjan. I sin fallstudie för Eurasien, tror Dov Lynch från WEUs institut för säkerhetsstudier, att "Karabachs självständighet tillåter den nya armeniska staten att undvika det internationella aggressionsstigmat, trots det faktum att armeniska trupper deltog i kriget mellan 1991-94 och fortsätter att bemanna frontlinjen mellan Karabach och Azerbajdzjan." Lynch citerar också att "styrkan hos de armeniska väpnade styrkorna, och Armeniens strategiska allians med Ryssland, betraktas som nyckelsköldar för skyddet av Karabach-staten enligt myndigheterna i Stepanakert."[40] För närvarande står medlingsprocessen stilla, där de senaste samtalen i Rambouillet, Frankrike inte gav någon överenskommelse. Azerbajdzjans position har varit att de armeniska trupperna ska utrymma alla områden i Azerbajdzjan utanför Nagorno-Karabach, och att alla flyktingar ska tillåtas att återvända till sina hem innan Karabachs status kan diskuteras. Armenien erkänner inte Nagorno-Karabach som varande en laglig del av Azerbajdzjan, argumenterande därför att området deklarerade sin självständighet samtidigt som när Azerbajdzjan blev en självständig stat, där båda är likvärdiga efterträdarstater från Sovjetunionen. Den armeniska regeringen insisterar på att Nagorno-Karabachs regering ska delta i alla diskussioner om områdets framtid, och vägrar att överlämna ockuperat land eller tillåta flyktingar att återvända före samtal om områdets status.

Representanter från Armenien, Azerbajdzjan, Frankrike, Ryssland och USA möttes i Paris och i Key West, Florida, under våren 2001.[41] Detaljerna från dessa samtal har förblivit huvudsakligen hemliga, men parterna rapporteras ha diskuterat icke-hierarkiska förhållanden mellan den azeriska centralregeringen och de karabach-armeniska myndigheterna. Trots rykten om att parterna var nära en lösning, har de azeriska myndigheterna bestämt förnekat att någon överenskommelse har uppnåtts vare sig i Paris eller i Key West — både under Heydar Alievs tid som president, och efter hans son, Ilham Alievs tillträde under valet oktober 2003.

Ytterligare samtal mellan de armeniska och azeriska presidenterna, Robert Kotjarian och Ilham Aliev, hölls september 2004 i Astana, Kazakstan, i samband med mötet för Oberoende staters samvälde (OSS). Det påstås att ett förslag som lyftes fram var tillbakadragandet av armeniska trupper från azeriskt territorium runt Nagorno-Karabach, och att folkomröstningar skulle hållas i Nagorno-Karabach och det övriga Azerbajdzjan angående områdets framtida status. Kotjarian och Aliev möttes 10-11 februari 2006 igen, i Rambouillet, Frankrike, för att diskutera grundläggande principer för en lösning av konflikten, inkluderat tillbakadragande av trupper, bildande av internationella fredsbevarande trupper, och Nagorno-Karabachs status. Under veckorna före samtalen i Frankrike, uttryckte vice ordföranden i OSSE:s Minskgrupp, försiktig optimism att någon form av överenskommelse var möjlig. Den franske presidenten Jacques Chirac mötte de båda ledarna var för sig och uttryckte förhoppningar om att samtalen skulle bära frukt. I motsats till optimismen i början, så gav samtalen i Rambouillet ingen överenskommelse med nyckelfrågor som Nagorno-Karabachs status och om armeniska trupper skulle dras tillbaka från Kalbajar vilka fortfarande känsliga.[42]

De senaste samtalen hölls på den polska ambassaden i Bukarest, Rumänien.[43] Återigen var amerikanska, ryska, och franska diplomater närvarande under samtalen som varade över 40 minuter.[44] Den armeniske presidenten, Kotjarian uttillkännagav tidigare att han var redo att "fortsätta dialogen med Azerbajdzjan för en lösning av konflikten över Nagorno-Karabach och att villkorslöst etablera förbindelser med Turkiet."[45]

Olyckligtvis, enligt Armeniens utrikesminister, Vardan Oskanjan, blev det ingen framgång vid detta senaste möte. Båda presidenterna misslyckades med att komma överens om frågorna från det tidigare mötet i Rambouillet. Han noterade att mötet mellan Kotjarian och Aliev hölls i en normal atmosfär. "Hursomhelst," tillade han, "de två ländernas utrikesministrar är förpliktigade att fortsätta med samtalen över lösningen av Nagorno-Karabachkonflikten och försöka finna gemensamma punkter innan presidenterna möts nästa gång."[46]

Den största motsättningen mellan de båda sidorna i Bukarestmötet var Nagorno-Karabachs status. Azerbajdzjans hållning var ett löfte om att ge Nagorno-Karabach den "högsta graden av autonomi antaget i världen."[47] Armenien föredrog en folkomröstning av Nagorno-Karabachs befolkning för att besluta om sin framtid, en hållning som också togs av de internationella medlarna.[48] Svaret från Baku till den armeniska hållningen var att det betraktades som ett hot mot Azerbajdzjans territoriella integritet. Den armeniske utrikesministern sade 27 juni, att båda parterna hade kommit överens om att tillåta Nagorno-Karabachs folk att rösta om områdets framtida status.[49] Det azeriska utrikesministeriet förnekade officiellt detta uttalande.[50] Enligt den azeriske oppositionsledaren Isa Gambar, accepterade Azerbajdzjan verkligen denna folkomröstning. Fortfarande har inget officiellt bekräftat detta ännu.[51]

Den pågående "Pragprocessen" under överinseende av OSSE:s Minskgrupp utförde i skarp kontrast under sommaren 2006 en serie av sällsynta offentliga avslöjanden som verkade avsedda till att få igång de låsta förhandlingarna. Efter ett offentliggörande i juni 2006 av ett dokument som lade ut Minskgruppens hållning, vilket fram till dess noggrant hade hemlighållits, en tjänsteman på USA:s utrikesdepartement, Matthew Bryza, berättade för Radio Free Europe att Minskgruppen förordade en folkomröstning i Nagorno-Karabach som skulle fastställa dess slutliga status. Denna folkomröstning skulle enligt OSSE inte äga rum i hela Azerbajdzjan, utan enbart i Nagorno-Karabach. Det var ett hårt slag för Azerbajdzjan, och trots att deras regering talat om att försöka finna ett mera vänligt inställt forum för framtida förhandlingar, så har det inte skett ännu.[52]

Under 2006 publicerades även i Ryssland en stor encyklopedi i 63 volymer, vilken beskriver Nagorno-Karabach som en självständig enhet historiskt tillhörande armenierna, i sin inledning till området.[53] Azerbajdzjan har protesterat mot detta stycke i den ryska encyklopedin, och det överlämnade ett protestbrev till den ryske ambassadören i Azerbajdzjan med krav på att encyklopedin ska tas i beslag och korrigeras.[54]

Internationell status

Karta över Nagorno-Karabach autonoma oblast med dess största städer

Republiken Nagorno-Karabachs självständiga status är inte erkänd av någon annan stat, inkluderat Armenien. Tre resolutioner i FNs säkerhetsråd (853, 874, och 884) och FNs generalförsamlings resolutioner 49/13 och 57/298 referar till Nagorno-Karabach som en region i Azerbajdzjan. Enligt en rapport författad av den brittiske parlamentsledamoten och rapportören David Atkinson, presenterade för Politiska Kommittén inom Europarådets församling (PACE), "Azerbajdzjans gränser var internationellt erkända vid tiden då landet blev erkändes som självständig stat 1991," och "Azerbajdzjans territorium inkluderade området Nagorno-Karabach."[55]

Den senaste resolutionen, #1416, antaget av PACE, uttalade att "Ansenliga delar av Azerbajdzjans territorium är fortfarande ockuperade av armeniska styrkor, och separatiststyrkor kontrollerar fortfarande området Nagorno-Karabach." Resolutionen uttalar vidare: "Församlingen vidhåller att ett medlemslands ockupation av främmande territorium innebär ett grovt brott mot den statens skyldigheter som medlem av Europarådet och hävdar flyktingars rätt att återvända till sina hem säkert och värdigt." Med hänvisning till resolutionerna 822, 853, 874, och 884 (alla från 1993) FNs säkerhetsråd, PACE uppmanade "de inblandade parterna att följa dessa, särskilt för att undvika väpnad konflikt och att dra tillbaka militära styrkor från allt ockuperade territorier." Resolutionen uppmanade också "Azerbajdzjans regering att etablera kontakt, utan förutsatta villkor, med de politiska representanterna för båda grupperna från området Nagorno-Karabach angående områdets framtida status." [56]

Europarådet uppmanade Nagorno-Karabachs de facto myndigheter att avstå från att genomföra ensidiga "lokala självstyreval" i Nagorno-Karabach. "Dessa så kallade 'val' kan inte bli legitima," framhärdade ordföranden i Europarådets ministerkommitté och Liechtensteins utrikesminister Ernst Walch, parlamentariska församlingens president Lord Russell-Johnston och generalsekreteraren Walter Schwimmer. De påminde om att efter den väpnade konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan 1991-1994, så tvingades en ansenlig del av områdets befolkning att fly från sina hem och lever fortfarande som flyktingar i de inblandade länderna eller utomlands.[57] Denna hållning framhölls ytterligare av Walter Schwimmer, Europarådets generalsekreterare 4 augusti 2004 med hänvisning till de kommande valen i området.[58]

Europeiska unionen deklarerade att "Europeiska unionen bekräftar sitt stöd för Azerbajdzjans territoriella integritet, och framhärdar att det inte erkänner Nagorno-Karabachs självständighet. Europeiska unionen kan inte betrakta som legitima de 'presidentval', som är planerade att äga rum 11 augusti 2002 i Nagorno-Karabach".[59]

Det amerikanska utrikesdepartementets årsrapport över mänskliga rättigheter - 2006, utkommet 6 mars 2007, uttalar att "Armenien fortsätter att ockupera det azeriska territoriet Nagorno-Karabach och sju intilliggande azeriska territorier. Under året har incidenter längs den miltariserade frontlinjen som skiljer sidorna åt resulterat i åtskilliga förluster på båda sidors".[60]

Republiken Nagorno-Karabakhs självständighetsdeklaration uttalande att "Republiken Nagorno-Karabach åtnjuter de rättigheter som republiker givits av Sovjetunionens konstitution och lagstiftning och förbehåller rätten att oberoende besluta i frågan om sin statliga-legala status baserat på politiska konsultationer och förhandlingar med ledningarna för unionen och republikerna."[61] la b Enligt en analys av centret för internationell lag och politik på New England School of Law, "har Nagorno-Karabach en rättighet till självbestämmande, inkluderat rätten att uppnå självständighet, enligt kriterier erkända under internationell rätt... Principen om självbestämmande är inkluderat i FNs stadgar, [och] var ytterligare inpräntat i de internationella stadgarna över civila och politiska rättigheter, och de internationella stadgarna över ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter... Rätten till självbestämmande har också upprepade gånger slagits fast i en serie resolutioner antagna av FNs generalförsamling." ... [som Republiken Nagorno-Karabachs] självständighet deklarerades ej från Sovjetunionen utan från Azerbajdzjan, ... [och som Nagorno-Karabach] vid den tiden var del av ett fortfarande existerande och internationellt erkänt Sovjetunionen, ... Republiken Nagorno-Karabachs självständighetsdeklaration följde fullt ut med existerande lagstiftning. ... [I synnerhet,] reglerar den sovjetiska lagen från 1990 med titeln 'Sovjetunionens lag angående procedur för en sovjetrepubliks utträde ur Sovjetunionen,' förordar också att en republiks utträde ur Sovjetunionen också tillåter en autonom region och kompakt bosatta minoritetsregioner inom samma republiks territorium också att utlösa sin självständighetsprocess. ... [Ytterligare,] annullerade inte Sovjetunionens konstitutionella översiktskommitté Republiken Nagorno-Karabachs självständighetsdeklaration, eftersom denna deklaration ansågs följa den då existerande lagstiftningen".[62]

Ett bakgrundsdokument förberett av generaldirektoratet för politiska ärenden inom Europarådet för seminariet "Ungdom och konfliktlösning" (Strasbourg, 31 mars - 2 april 2003), uttalar å andra sidan, "att den armeniska sidan håller fast vid att Nagorno-Karabachs självständighetsomröstning genomfördes enligt den sovjetiska lagen om 'Procedur fösning av problem vid en sovjetrepubliks utträde ur Sovjetunionen' från 3 april 1990. Artikel 3 i denna lag gav autonoma områden inom sovjetrepubliker rätten att självständigt besluta, med folkomröstningar, ifall de önskade kvarstå inom Sovjetunionen eller följa med republiken i samband med utträde ur Sovjetunionen. Det skulle då se ut som om enligt denna lag, så skulle Nagorno-Karabach välja mellan två alternativ: att kvarstå inom Sovjetunionen eller att gå med i ett självständigt Azerbajdzjan; Nagorno-Karabachs självständighet verkar inte vara möjligt".[63]

OSSEs Minskgrupp har tillåtit Republiken Nagorno-Karabach (refererat till som "ledningen i Nagorno-Karabach"), såväl som Armenien och Azerbajdzjan, att delta i fredsprocessen som "parter i konflikten," och den azeriska folkgruppen i området som en "intressepart". Ordföranden i OSSEs Minskkonferens menade att "beteckningarna 'part i konflikten' och 'ledningen i Nagorno-Karabach' inte avser erkännande av någon diplomatisk eller politisk status under inhemsk eller internationell lag".[64][65] Den azeriska gruppen leds av Nizami Bakhmanov, ledaren för den verkställande makten i Sjusja-regionen.

På en presskonferens i Jerevan uttalade sig den ryske vice ordföranden i OSSEs Minskgrupp Jurij Merzljakov, "på presskonferensen i Baku tryckte jag på att Nagorno-Karabach var en del av Azerbajdzjan SSR och inte av Azerbajdzjan. Jag vet perfekt att fram till 1917 var Nagorno-Karabach en del av det ryska imperiet. Historien är nödvändig när konflikter ska lösas, men det är nödvändigt att gå vidare från internationell lag".[66] Under tiden efter amerikansk-azeriska säkerhetskonsultationer 10 juni 2007 i Washington D.C. med den azeriske vice utrikesministern Araz Azimov, USAs biträdande vice utrikesminister, den amerikanske vice ordföranden i OSSEs Minskgrupp Matthew Bryza uttalade sig gemensamt i en presskonferens: "I den internationella lagstiftningens kretsar finns det ingen universell formel för företrädesrätt för den territoriella integriteten över folks självbestämmanderätt".[67]

Mänskliga rättigheter

Interna flyktingar från Nagorno-Karabach och de kringliggande områdena

Nagorno-Karabachkonflikten har resulterat i att 528 000 (detta antal inkluderar inte nyfödda barn till dessa flyktingar) azerer från armeniskockuperade områden inklusive Nagorno-Karabach, och 220 000 azerer, 18 000 kurder och 3 500 ryssar flydde från Armenien till Azerbajdzjan från 1988 till 1989.[13] Den azeriska regeringen har beräknat att 63 % av de interna flyktingarna lever under fattigdomsgränsen jämfört med 49 % av den totala befolkningen. Ungefär 154 000 bor i huvudstaden, Baku. Enligt en internationell organisation (International Organization for Migration), bor 40 000 flyktingar i läger, 60 000 i underjordiska skyddsrum, och 20 000 i järnvägsvagnar. 40 000 flyktingar bor i EU-finansierade bosättningar och UNHCR håller med boende för ytterligare 40 000. Utöver detta bor 5 000 flyktingar i övergivna eller förfallna skolor. Andra bor på tåg, vid vägkanter i halvfärdiga hus, eller i offentliga byggnader som turisthotell och hälsoanläggningar. Tiotusentals bor i tältläger där dålig vattentillgång och usla sanitära förhållanden orsakar infektioner i mag-tarmkanalen, tuberkulos, och malaria.

Den azeriska regeringen har varit ovillig att integrera dessa interna flyktingar i resten av samhället eftersom det skulle kunna tolkas som att en permanent förlust av Nagorno-Karabah accepteras. Regeringen har ålagt internflyktingarna att registrera var de nu bor som ett försök att bättre kunna fördela ut den begränsade och i stort sett otillräckliga inhemska och internationella hjälpen eftersom Armenien förordat restriktioner och USA har infört begränsningar på humanitärt bistånd till Azerbajdzjan. Många internflyktingar kommer från landsbygden och har haft det svårt att komma in på städernas arbetsmarknad. Många internationella hjälporganisationer har minskat eller upphört med biståndet till dessa flyktingar och anger Azerbajdzjans ökade oljeinkomster som skäl till neddragningarna.[68] Dödligheten hos barn till dessa flyktingar är 3-4 gånger högre än hos resten av befolkningen. Andelen dödfödda var 88.2 per 1,000 födda bland internflyktingarna. Majoriteten av flyktingarna har levt under svåra förhållanden i mer än 13 år.[69]

I stort sett alla etniska armenier (cirka 280 000) som flydde från Azerbajdzjan under kriget om det omtvistade området Nagorno-Karabach; bor under flyktingliknande förhållanden i Armenien. Vissa har lämnat landet, främst till Ryssland. Deras barn som fötts i Armenien blir automatiskt armeniska medborgare. Deras antal är trots detta konstant minskande på grund av utflyttning, och avregistrering som krävs för att de ska kunna naturaliseras. Utav dessa flydde ungefär 250 000 från övriga Azerbajdzjan (utanför Nagorno-Karabach); ungefär 30 000 kom från Nagorno-Karabach. Alla registrerades av regeringen som flyktingar vid årsslutet.[70]

Konstitutionell folkomröstning

Arkadi Ghukasian undertecknade ett dekret 3 november 2006[71] att genomföra en folkomröstning om ett förslag till konstitution för Nagorno-Karabach, och detta hölls 10 december samma år.[72] Enligt de preliminära resultaten från 10 december, godkände så många som 98.6% av väljarna denna konstitution.[72] Dokumentets 142:a artikel beskriver Republiken Nagorno-Karabach som "en suverän, demokratisk, legal och social stat"; dock avvisade EU, OSSE och GUAM denna folkomröstning.[73] EU uttalade att det var "medvetet om att en 'konstitutionell folkomröstning' ägt rum," men försäkrade att endast en framförhandlad lösning mellan Azerbajdzjan och etniska armenier kan ge en beständig lösning.[74] I ett uttalande ansåg OSSEs ordförande Karel De Gucht, omröstningen som potentiellt skadlig för den pågående fredsprocessen, vilken han sade, hade visat "synliga framsteg" och är i ett "hoppfullt läge".[72] Resultatet kritiserades också av Turkiet, som traditionellt lierat sig med Azerbajdzjan på grund av den gemensamma islamska religionen och etniska turkiska rötter.[75]

Se även

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Nagorno-Karabakh, 15 november 2007..

Noter

  1. ↑ http://www.panarmenian.net/news/eng/?nid=23064
  2. ↑ Nagorno Karabakh businessman, 34, becomes prime minister, REGNUM, 2007/9/17
  3. ↑ Council on Foreign Relations - Nagorno-Karabakh: The Crisis in the Caucasus
  4. ↑ 4,0 4,1 Human Rights Watch. "Seven Years of Conflict in Nagorno-Karabakh". December 1994, p. xiii, ISBN 1-56432-142-8, citing: Natsional'nyi Sostav Naseleniya SSSR, po dannym Vsesoyuznyi Perepisi Naseleniya 1989 g., Moskva, "Finansy i Statistika"
  5. ↑ 5,0 5,1 BBC News — Regions and territories: Nagorno-Karabakh
  6. ↑ 6,0 6,1 Ouloubabyan, B. Ղարաբաղ (Karabagh) Soviet Armenian Encyclopedia, vol. vii, Yerevan, Armenian SSR, 1981 p. 26
  7. ↑ http://www.panarmenian.net/library/eng/?nid=33&cid=8
  8. ↑ http://www.perseus.tufts.edu/cgi-bin/ptext?doc=Perseus:text:1999.01.0198&loc=11.14.1; Strabo 11.14.4
  9. ↑ 9,0 9,1 Miller, Donald E. and Lorna Touryan Miller. Armenia: Portraits of Survival and Hope. Berkley: University of California Press, 2003 p. 7 ISBN 0-520-23492-8
  10. ↑ Searle-White, Joshua. The Psychology of Nationalism. New York: Palgrave Macmillan, 2001 p. 33 ISBN 0-312-23369-8
  11. ↑ Azerb.com — Regions
  12. ↑ [1]
  13. ↑ 13,0 13,1 13,2 13,3 de Waal, Thomas (2003). Black Garden: Armenia and Azerbaijan Through Peace and War. New York: New York University Press. ISBN 0-8147-1945-7. 
  14. ↑ 14,0 14,1 Ethnic composition of the region as provided by the government
  15. ↑ Regnum News Agency. Nagorno Karabakh prime minister: We need to have at least 300,000 population. March 9, 2007. Retrieved March 9, 2007.
  16. ↑ [2]
  17. ↑ Democracy and Nationalism in Armenia, by Peter Rutland, p.841
  18. ↑ http://www.vehi.net/istoriya/armenia/kagantv/aluank1.html Movses Kaghankatvatsi, "History of Albania," 1.9
  19. ↑ Nagorno Karabagh: transition and the elite - Volume 18, Number 4 / December 1, 1999
  20. ↑ F. Mamedova. Christianity in Albania
  21. ↑ 21,0 21,1 21,2 21,3 21,4 21,5 21,6 Cornell, Svante E. The Nagorno-Karabakh Conflict. Uppsala: Department of East European Studies, April 1999.
  22. ↑ Raffi. Melikdoms of Khamsa
  23. ↑ 23,0 23,1 Mirza Adigezal bey. Karabakh-name, p. 48
  24. ↑ Abbas-gulu Aga Bakikhanov. Golestan-i Iram; according to a 18th c. local Turkic-Muslim writer Mirza Adigezal bey, Nadir shah placed Karabakh under his own control, while a 19th c. local Turkic Muslim writer Abbas-gulu Aga Bakikhanov states that the shah placed Karabakh under the control of the governor of Tabriz.
  25. ↑ Walker, Christopher J. Armenia: Survival of a Nation. London: Routledge, 1990 p. 40 ISBN 0-415-04684-X
  26. ↑ azer.org - For the Resolution of the Karabakh Conflict
  27. ↑ The penny cyclopædia of the Society for the diffusion of useful knowledge. 1833. «Georgia».
  28. ↑ http://www.nesl.edu/center/pubs/nagorno.pdf The Nagorno-Karabagh Crisis: A Blueprint for Resolution, New England Center for International Law & Policy
  29. ↑ Circular by colonel D. I. Shuttleworth of the British Command
  30. ↑ http://www.nesl.edu/center/pubs/nagorno.pdf The Nagorno-Karabagh Crisis: A Blueprint for Resolution, New England Center for International Law & Policy
  31. ↑ http://www.nesl.edu/center/pubs/nagorno.pdf The Nagorno-Karabagh Crisis: A Blueprint for Resolution, New England Center for International Law & Policy
  32. ↑ Conflict in Nagorno-Karabakh, Abkhazia, and South Ossetia: A Legal Appraisal by Tim Potier. ISBN 90-411-1477-7
  33. ↑ Walker. The Survival of a Nation. pp. 285-290
  34. ↑ Service, Robert. Stalin: A Biography. Cambridge: Harvard University Press, 2006 p. 204 ISBN 0-674-02258-0
  35. ↑ Human Rights Watch / Helsinki. Azerbaijan: Seven Years of Conflict in Nagorno-Karabakh. New York. 1994.
  36. ↑ The ‘Afghan Alumni’ Terrorism
  37. ↑ http://www.eurasianet.org/departments/insight/articles/eav051402.shtml
  38. ↑ Chechen Fighters
  39. ↑ Human Rights Watch World Report 1995
  40. ↑ Institute for Security Studies of WEU. Dov Lynch. Managing separatist states: A Eurasian case study.
  41. ↑ U.S. Department of State - Armenia and Azerbaijan: Key West Peace Talks
  42. ↑ Karl Rahder, "Nagorno-Karabakh summit ends in failure," ISN Security Watch, 27 Feb, 2006, http://www.isn.ethz.ch/news/sw/details.cfm?id=14904
  43. ↑ 'Marathon' talks on Nagorno-Karabakh
  44. ↑ Kocharyan-Aliyev Meeting Over in Bucharest
  45. ↑ Yerevan Ready to Continue Dialogue with Baku for Karabakh Settlement
  46. ↑ No Progress at Kocharyan-Aliyev Meeting in Bucharest
  47. ↑ Nagorno-Karabakh FM: Granting Autonomy To Nagorno-Karabakh Is Out Of Baku Competence
  48. ↑ U.S. Confirms Vote Option For Karabakh
  49. ↑ Armenian, Azeri Leaders ‘Agreed To Karabakh Referendum’
  50. ↑ Azerbaijani Foreign Ministry about latest statement of Armenia on Nagorno Karabakh
  51. ↑ Isa Gambar: "Baku Gave OK On Referendum In Nagorno-Karabakh"
  52. ↑ Karl Rahder, "OSCE bombshell reveals Karabakh position," ISN Security Watch, 7 August, 2006, http://www.isn.ethz.ch/news/sw/details.cfm?id=16482
  53. ↑ http://en.apa.az/news.php?id=25815
  54. ↑ http://en.apa.az/news.php?id=25815
  55. ↑ Mr David Atkinson, United Kingdom, European Democrat Group, (Rapporteur) The conflict over the Nagorno-Karabakh region dealt with by the OSCE Minsk Conference, Parliamentary Assembly of the Council of Europe, 29 november 2004
  56. ↑ Resolution 1416: The conflict over the Nagorno-Karabakh region dealt with by the OSCE Minsk Conference adopted by the Parliamentary Assembly of the Council of Europe, 25 January 2005
  57. ↑ At the Vatican, PACE President highlights Council of Europe’s unique role in intercultural and inter-religious dialogue, Council of Europe, 2 april, 2007
  58. ↑ Council of Europe Secretary General on local self-government elections in Nagorno-Karabakh, on Concil of Europe website, dated 8 August 2004
  59. ↑ [http://europa.eu/bulletin/en/200207/p106005.htm Bulletin EU 7/8-2002: Common foreign and security policy (5/39)], European Commission on 27 March 2003
  60. ↑ Armenia: Country Reports on Human Rights Practices - 2006 Released by the United States Bureau of Democracy, Human Rights, and Labor 6 March, 2007
  61. ↑ http://www.nkr.am/eng/deklaraciya209.html, Declaration on Proclamation of the Nagorno Karabakh Republic
  62. ↑ The Nagorno-Karabagh Crisis: A Blueprint for Resolution New England Center for International Law & Policy
  63. ↑ Mr David Atkinson, United Kingdom, European Democrat Group, (Rapporteur) The conflict over the Nagorno-Karabakh region dealt with by the OSCE Minsk Conference, Parliamentary Assembly of the Council of Europe, 29 november 2004. See the section: AS/POL (2004) 24 Appendix IV 8 September 2004: subsection "The legal side of the dispute"
  64. ↑ Letter Dated 1 October 1993 from the permanent representative to the Untied Nations addressed to the president of the Security Council(PDF)
  65. ↑ Recommendation 1251 (1994)1 on the conflict in Nagorno-Karabakh by the Parliamentary Assembly of the Council of Europe
  66. ↑ Yuri Merzlyakov: I have stated in Baku that Karabakh was part of Azeri SSR and not of Azerbaijan
  67. ↑ Matthew Bryza: In the circles of international law there is no universal formula for the supremacy of territorial integrity over the right of self-determination of people.
  68. ↑ World Refugee Survey: Azerbaijan report 2005
  69. ↑ Global IDP Project: Proifle of Internal Displacement: Azerbaijan. May 2003 (as a PDF file)
  70. ↑ US Committee for Refugees and Immigrants. World Refugee Survey; Armenia Country Report. 2001.
  71. ↑ Regnum.ru
  72. ↑ 72,0 72,1 72,2 9442b-2b41-4132-9312-9a1f77fc92ac.html RadioFreeEurope
  73. ↑ ISN.ETHZ.ch
  74. ↑ International Herald Tribune
  75. ↑ Kavkaz.memo.ru

Externa länkar

Sök efter mer information om Nagorno-Karabach på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: unable to create temporary file `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/4/4a/Commons-logo.svg': No such file or directory @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1023.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: no decode delegate for this image format `/tmp/magick-q2wyB8rZ' @ error/constitute.c/ReadImage/578.
convert: AnErrorHasOccurredWritingToFile `/var/www/mw/_mw116/w/images/sv.rilpedia.org/thumb/4/4a/Commons-logo.svg/17px-Commons-logo.svg.png': No space left on device @ error/constitute.c/WriteImage/1234.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews

Opartiska källor

Armeniskt perspektiv

Azeriskt perspektiv

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Nagorno-Karabach"
Personliga verktyg