Mio, min Mio

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Mio, min Mio är en fantasy/äventyrsroman av Astrid Lindgren som handlar om nioårige Bosse, som lämnar samtidens Sverige och hamnar i Landet i fjärran och får i uppdrag att bekämpa den onde riddar Kato, som är berättelsens skurk. Romanen utgavs första gången 1954.

Detaljerat referat

Nioårige Bo Vilhelm Olsson, Bosse, bor på Upplandsgatan i Stockholm hos sina fosterföräldrar tant Edla och farbror Sixten. Av Bosses berättelse får vi veta att hans fosterföräldrar mest tycker att han är besvärlig och jobbig. Bosse önskar att han hade en likadan pappa som sin kompis Benke som bygger modellflygplan tillsammans med sin son. Bosses riktiga mor dog när han var nyfödd och hans far, tror fostermodern, var nog bara en slusk.

Bosse blir sent en eftermiddag i oktober ivägskickad av sin fostermor tant Edla att köpa skorpor. När han går förbi fruktaffären står tant Lundin där och ger honom ett rött äpple. Hon ger honom också ett kort att lägga på brevlådan. Det är kryptiskt adresserat till "Landet i fjärran" och på kortet står det: "Den du så länge sökt är på väg. Han färdas genom natt och dag, och han bär i sin hand tecknet, det gyllene guldäpplet."

Bosse tycker det verkar konstigt men när han tittar på äpplet har det blivit ett guldäpple. Han sätter sig på en bänk i Tegnérlunden där han lägger märke till en tomflaska. Det är något som rör sig inne i flaskan och när Bosse tar bort pluggen visar det sig vara en ande. Anden frågar vad Bosse vill ha i belöning och Bosse har bara en önskan: "Ta mig med! O, ta mig med till Landet i fjärran! Det är någon som väntar på mig där." Anden tvekar först men när han får se guldäpplet utropar han: "Du är den som jag kommit för att hämta.". Anden lyfter upp Bosse i sin famn och stiger till väders.

Tillsammans färdas de förbi stjärnorna tills Bosse långt därnere kan se en grön ö, Landet i fjärran. Nere vid havsstranden står en person som Bosse genast förstår vem det är, hans pappa, som är kung i landet. Hans pappa hade letat efter honom i nio år och nu kan de äntligen återförenas. Och Bosse heter inte alls Bosse utan Mio.

Kungen har en rosengård och där träffar Mio jämnåriga Jum-Jum, son till kungens trädgårdsmästare. Av kungen får Mio en vit häst, Miramis, och de två rider iväg för att utforska Gröna Ängars ö. Ön är en pastoral idyll med små bäckar, betande lamm och små kullar. De träffar en vallpojke, Nonno, som spelar på flöjt för sina får. Tillsammans sätter de sig vid en bäck och Nonno täljer flöjter åt Mio och Jum-Jum.

Från Gröna ängars ö går det en bro till Landet på andra sidan vattnet. Jum-Jum berättar att nattetid dras bron in på grund av den grymme riddar Kato. När Jum-Jum säger namnet blåser det en kall vindil och Miramis gnäggar till av oro. Dagen efter rider de tillbaka till Nonno och de vandrar hela vägen hem till Nonno, spelande på sina flöjter och med djuren på parad bakom.

Där träffar de Nonnos farmor som bjuder på Brödet som mättar hunger och Vattnet som släcker törst. Farmor berättar att riddar Kato har tagit alla Nonnos bröder. Hon ger varsin mantel till Mio och Jum-Jum så att de kan sova ute under stjärnorna tillsammans med Nonno.

En dag ber Mio sin pappa kungen att få korsa Morgonljusets bro till Landet på andra sidan. Kungen ger sitt tillstånd men vill varna Mio för Landet Utanför där den grymme riddar Kato bor, där nästan allt är svart och där folk har det eländigt och är utsvultna. En morgon rider de över bron och på andra sidan möter de Jiri och hans syskon. Där stannar de och leker hela dagen. När Mio hittar en liten sked i gräset berättar Jiri att det är hans systers sked. Den grymme riddar Kato har tagit henne och Mio får behålla skeden.

När kvällen kommer slår de sig ned vid Brunnen som viskar om kvällen och när skymningen sänker sig börjar brunnen viska fram sagor. När det har mörknat tystnar brunnen och Mio och Jum-Jum måste rida hem igen. Morgonljusets bro har blivit Månljusets bro och Mio minns en av sagorna som brunnen berättade och som började: "Det var en gång en konungason som var ute och red i månskenet. Han red genom Dunkla skogen ... ".

"Det var en gång en prins som var ute och red i månskenet" lyder bildtexten till denna bild av John Bauer ur Bland tomtar och troll 1914

Mio frågar sin pappa kungen om lov att få rida till Dunkla skogen. Han får tillstånd men kungen verkar sorgsen, som om Mios avfärd ändå var ödesbestämd. Tillsammans med Jum-Jum rider de på Miramis till Landet bortom bergen, där Dunkla skogen ligger. Bortom skogen ligger Landet utanför, riddar Katos land. I skogen möts de av hundra vita hästar som följer dem till ett litet hus mitt inne i skogen. Därinne sitter det en gumma som väver drömtyg och sagoväv. Gumman berättar att hennes lilla dotter Milimani har rövats bort av riddar Kato.

Mio bestämmer sig för att fortsätta till Landet Utanför. Underligt nog berättar Jum-Jum att han redan visste det, liksom gumman, de vita hästarna, ja hela skogen visste i förväg att Mio skulle ge sig av mot Landet utanför. Väverskan fodrar deras mantlar med drömtyg och ger dem bröd att äta och vatten att dricka på färden innan Mio och Jum-Jum ger sig iväg.

Marken blir allt stenigare, bergen blir allt högre och natten blir allt mörkare när de närmar sig Landet Utanför. Till slut kommer de fram till en svart ödslig sjö och över den kretsar svarta fåglar som skriker sorgsna skrik. På en klippa på andra sidan sjön reser sig en stor svart borg och ur ett fönster lyser ett skräckinjagande rött sken. Det är riddar Katos borg.

Plötsligt hör de någon som jämrar sig. De hittar ett ruckel och därinne sitter en gammal gubbe. De ger honom bröd och vatten och han varnar dem för riddar Katos spejare som finns överallt. Han berättar att de sorgsna fåglarna som kretsar över sjön är förtrollade och är alla de som riddar Kato har rövat bort. Mio behöver ett svärd för att strida mot riddar Kato och gubben råder de att gå till Svärdssmidaren på andra sidan Döda skogen.

I Döda skogen söker riddar Katos spejare efter de två men till och med naturen hatar riddar Kato så mycket att den hjälper barnen: ett ihåligt träd, en grop i marken, stillheten på Döda sjön. Till slut hittar Mio och Jum-Jum svärdssmidarens håla där riddar Kato har kedjat smeden med hatkedjor av järn. Han har vapnet som kan döda riddar Kato: "I tusen och tusen år har jag smitt på ett svärd som kan skära genom sten, sa han.". Det enda sättet att döda riddar Kato är nämligen ett hugg mot hans hjärta av sten. Smeden berättar också att riddar Kato har en klo av järn som han river hjärtat ur bröstet på folk. "Alla som ska vara i hans närhet måste ha ett hjärta av sten, så har han bestämt".

Mio och Jum-Jum lämnar smeden och lyckas klättra uppför den branta bergväggen till krönet där borgen ligger. Men uppe på krönet står riddar Katos spejare: "Sök, sök överallt, sa den ene. Bud från riddar Kato att fienden måste fångas". De två är nära att avslöjas men då räddas de av att en av de svarta fåglarna flyger rakt in i en brinnande fackla så att Mio och Jum-Jum kan undkomma.

De två klättrar uppför en brant trappa. Jum-Jum försvinner och Mio halkar till och blir hängande med ett hårt grepp om det översta trappsteget. Då kommer någon och räcker ut en hand som hjälp. Men Mio upptäcker försent att det inte är en hand utan en klo av järn.

Mio och Jum-Jum förs till riddar Katos tronsal. Det magiska svärdet som kan skära genom sten kastar riddar Kato ut genom fönstret ned i sjön. Allting verkar vara förutbestämt, riddar Kato visste redan i förväg att Mio skulle komma. Han bestämmer att Mio och Jum-Jum ska sättas i det högsta tornet och få svälta ihjäl: "Sätt dem i tornet, sa han och pekade på oss med järnklon. Sätt dem i tornet med de sju låsen. Sätt sju spejare på vakt utanför dörren, sätt sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och mitt rum".

Filmen utspelar sig i Eilean Donan Castle, som föreställer Katos slott.

De två blir inlåsta och allt hopp verkar vara ute. De tar fram sina flöjter och börjar spela på en melodi. I fickan hittar Mio Jiris systers sked och när han stoppar skeden i munnen är den fylld med mat som fylls på om och om igen. Uppiggade sveper de mantlarna omkring sig varpå Mio märker att hans mantel har gjort honom osynlig. Väverskans sagoväv är en osynlighetsväv.

Ännu ett mirakel inträffar när de svarta fåglarna kommer flygande och tillsammans bär det magiska svärdet. Omsvept av sin osynlighetsmantel tar sig Mio ned från tornet, förbi de sju och sjuttio spejarna. I riddar Katos tronsal får han slåss med svärd mot honom i en timme. Till slut slår Mio svärdet ur riddar Katos hand. Då sliter han upp sin rock och ber Mio att noga sikta på hjärtat: "Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont".

Efter det dödande hugget finns endast en liten stenhög kvar av riddar Kato. Utanför borgen blir det morgon och solen skiner, den ständiga natten har följts av livets morgon. Mio och Jum-Jum rider iväg på Miramis mot sjön. De svarta fåglarna har nu förvandlats tillbaka till en klunga barn. Bara väverskans dotter Milimani ligger död vid strandkanten – hon var den fågel som flög in i den brinnande facklan. Men när de sveper Mios sagomantel runt kroppen vaknar Milimani till liv igen.

I samlad tropp börjar alla att gå hemåt igen. I Dunkla skogen möts de av de hundra vita hästarna som låter barnen rida resten av vägen över Morgonljusets bro till Gröna ängars ö. I Rosengården står Mios fader konungen och Mio kastar sig i hans famn: "För min fader konungen tycker så mycket om mig, och jag tycker så mycket om min fader konungen".

Bakgrund

I Lindgrens bok om sina föräldrar, Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult, har hon berättat hur grannflickan Edit berättade sagan om Prins Florestan eller sagan om jätten Bam-Bam och feen Viribunda. Sagan trycktes första gången i jultidningen Silvervit 1908 och skrevs av Anna Maria Roos. Sagan handlar om landet Pamfylien och kung Basilius som älskar sin lille son, prins Florestan, över allt annat. Prinsen får inte gå utanför slottsträdgården eftersom kungen är rädd att den elake jätten Bam-Bam då ska göra prinsen illa. Utanför staketet får prins Florestan se vallpojken Toto. Toto ger prinsen sin vasspipa och lär honom spela några vackra melodier. Kungens rädsla visar sig vara befogad: en dag blir prinsen upplockad i trädgården av en stor gam som för honom till jättens Bam-Bams berg och där blir han jättens slav. Men tack vare sitt spel på vasspipan kan han tjusa jätten och blir så småningom befriad av Toto och feen Viribunda.

Om denna saga skrev Lindgren: "Denna Edit – välsignad vare hon nu och alltid – läste för mig sagan om Jätten Bam-Bam och feen Viribunda och satte därmed min barnasjäl i en gungning som ännu inte riktigt har avstannat. I ett för länge sedan försvunnet torftigt litet statarkök var det som undret skedde, och sen den dagen finns i världen inget annat kök". Likheterna mellan de två berättelserna är slående – den faderliga kärleken, slottsträdgården, vallpojken, spelet på vasspipan och en fågels sång i trädgården återspeglas nästan femtio år senare i Mio, min Mio. ^[1]

Det första kapitlet i Mio, min Mio publicerades i tidskriften Idun 1950. Lindgren utvidgade sedan berättelsen och när Mio, min Mio publicerades 1954 hade Lindgren flera framgångsrika böcker bakom sig: Pippi Långstrump, Alla vi barn i Bullerbyn och böckerna om Kalle Blomkvist. I boken Nils Karlsson Pyssling fanns berättelsen I skymningslandet där en förlamad pojke gör en utflykt i fantasin.

I sin antologi Mina påhitt har Lindgren berättat att hon fick idén till boken när hon promenerade genom Tegnérlunden och gick förbi en "ensam pojke, sittande lite sorgmodigt på en bänk. Det var en mörk höstkväll och han såg så ensam och ledsen ut. Och att jag lät honom bo på Upplandsgatan 13B, det berodde ju på att jag såg honom försvinna in i den porten. Sen dess har jag aldrig sett honom. Det är väl konstigt?"

I den svenska upplagan tecknades bilderna av Ilon Wikland. 1953 besökte hon förlaget Rabén & Sjögren för att fråga om de hade något illustrationsuppdrag. Wikland fick träffa Lindgren och visade upp sina provbilder ur sagan Den fula ankungen. Lindgren tänkte att "Det var en flicka som kunde rita sagor" och efter att ha lämnat in provbilder ur berättelsen fick hon uppdraget. ^[2]

Litterär stil

Den litterära stilen är väldigt lyrisk, till exempel genom namn som Miramis, Morgonljusets bro, Dunkla skogen, Landet bortom bergen och ord som "rosengården", "månskensskog", "silverpopplar", "guldstrålar" och "gryningstimmen". Saker beskrivs genom stämningshöjande ord snarare än exakta beskrivningar. Lindgren använder också vissa stående uttryck som upprepas: "Min fader konungen", "brödet som mättar hunger", "vattnet som släcker törst". I direkt anföring används ofta upprepningar, anaforer: "Om inte döden vore så svår ändå, sa Jum-Jum. Om inte döden vore så svår så svår, och om vi inte vore så små och ensamma". ^[3]

I texten finns också vissa allusioner till romantisk diktning som Atterboms Lycksalighetens ö ("Diktens evigt sommargröna ö") och Edith Södergrans Landet som icke är: "'I landet som icke är / där går min älskade med gnistrande krona". Mios bön att anden ska ta honom med erinrar om Tegnérs Skaldens morgonpsalm: "Tag mig med i skyn / På din himmelsfärd! / Öppna för min syn / Diktens sköna värld!"

Precis som i den senare Bröderna Lejonhjärta är den geografiska världen tydligt uppdelad i gott och ont, dualism: motsatsen till Gröna ängars ö är Landet Utanför. I den första världen är allt gott, i den andra råder svartaste natt och ondskan regerar. Till skillnad från Bröderna Lejonhjärta finns det dock hela tiden en underliggande sorg – även i konungens rosengård sjunger Sorgfågel sin sorgsna sång. Hela världen verkar uppfylld av denna sorg, animism: den kännande och lidande naturen sörjer och hjälper Mio utföra sitt uppdrag. ^[4]

Kritik

När Mio, min Mio publicerades blev Lindgren jämförd med litteraturens största sagodiktare. Under rubriken "Ett mästerverk" jämförde Sydsvenska Dagbladets recensent Daniel Hjort Lindgren med Topelius och fortsatte: "replikerna är lätt arkaiserade, med nästan evangelisk ton, landskapet är daggfriskt stiliserat och allt slår sig samman till att göra Mio, min Mio till ett mästerverk inte bara i barnlitteraturen utan i dikten över huvud".^[5]

Amerikanska Chicago Tribune menade att boken var "en poetisk saga som är varm och äkta" ("a poetic fairy tale which is tender and true") och fortsatte: "ett utmärkt bidrag till sagohyllan" ("a splendid contribution to the fairy tale shelf"). ^[6]

Filmatisering

Huvudartikel: Mio min Mio

1984 presenterades planerna på att filmatisera boken genom ett samarbete mellan Nordisk Tonefilm, Svensk Filmindustri (SF) och det sovjetiska Gorkijfilm. SF hoppade så småningom av projektet, som i slutändan kostade 50 miljoner, det dittills dyraste svenska filmprojektet någonsin. I huvudrollerna användes internationellt kända skådespelare som Timothy Bottoms, Nick Pickard, Christian Bale, Susannah York och Christopher Lee. Även om tidigare Lindgren-filmatiseringar ofta fått dålig kritik fick denna filmatisering ett mycket dåligt mottagande. "Slätstruken"^[7] och "konventionell"^[8] tyckte kritikerna som också anmärkte på den i deras tycke dåliga svenska dubbningen.

Översättningar

Listan visar ett urval av legala första utgåvor av Mio, min Mio. I till exempel Sovjetunionen översattes ofta Lindgrens böcker från ryska till landets mindre språk utan att det svenska förlaget underrättades. ^[9]

• Afrikaans: Mio, mijn Mio, Human & Rousseau, 1966
• Arabiska: Miyu yã waladi, Dar Al-Muna, 1995
• Bulgariska: Mili moj Mio, Otecestvo, 1989
• Danska: Mio, min Mio, Branner & Koch, 1955
• Engelska: Mio, My Son, Viking, 1956
• Esperanto: Mio, mia filo, Eldona Societo Esperanto, 2006
• Estniska: Mio, mu Mio, Kupar, 1993
• Finska: Mio, poikani Mio, Söderströms, 1956
• Franska: Mio, mon Mio, Hachette, 1988
• Färöiska: Mio, min Mio, Dropin, 1985
• Hebreiska: Mijô mijô sælli, Mahberôt, 1966
• Italienska: Mio, piccolo Mio, Vallecchi, 1968
• Isländska: Elsku Mió minn, Mál og menning, 1977
• Japanska: Hakuba no õji Mio, Kodansha, 1958
• Katalanska: Joventut, 1996
• Kinesiska: Mi'ou, wode Mi'ou, Liaoning, 1993
• Lettiska: Mio, manu Mio, Spriditis, 1991
• Litauiska: Mijo, mano Mijo, Lietus 1994
• Nederländska: Mio, mijn Mio, van der Peet, 1956
• Norska: Mio, min Mio, Damm, 1955
• Polska: Mio, mój Mio, Nasza ksiegarnia, 1968
• Portugisiska: Mio, meu Mio, Edições de Ouro, 1974
• Rumänska: Mio al Meu, Pandora, 1994
• Ryska: Mio, moj Mio, Karelija, 1979
• Tjeckiska: Mio, můj Mio, Albatros, 1993
• Tyska: Mio, mein Mio, Oetinger, 1955
• Ukrainska: Veselka, 1989
• Ungerska: Mio, édes fiam, Fórum, 1962

Referenser

1. ↑ Vivi Edström: Astrid Lindgren och sagans makt, Rabén & Sjögren, Stockholm 1997, sid. 40–42. ISBN 91-29-64044-X. 
2. ↑ Birgitta Westin: Susanna Hellsing: Allrakäraste Astrid – En vänbok till Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren, Stockholm 2001, sid. 96–97. ISBN 91-29-65285-5. 
3. ↑ Vivi Edström: Mary Ørvig: En bok om Astrid Lindgren, Rabén & Sjögren, Stockholm 1977, sid. 55–83. ISBN 91-29-47547-3. 
4. ↑ Vivi Edström: Astrid Lindgren – Vildtoring och lägereld, Rabén & Sjögren, Stockholm 1992, sid. 166–221. ISBN 91-29-59611-4. 
5. ↑ Sydsvenska Dagbladet 9 december 1954
6. ↑ Chicago Tribune 2 mars 1957
7. ↑ Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet 17 oktober 1987
8. ↑ Helena von Zweigbergk i Expressen 17 oktober 1987
9. ↑ Kerstin Kvint: Astrid i vida världen, Kvints, Stockholm 1997, sid. 155–156. ISBN 91-88374-16-5. 

Externa länkar