Fyr
Från Rilpedia
En fyr är en anläggning för att sprida ljussignaler för sjöfarten med hjälp av stora strålkastare. Under flygets tidiga historia användes även flygfyrar för optisk markering av luftleder. Radiofyrar används fortfarande också av flygplan.
Den kanske mest berömda fyren genom historien är fyren i Alexandria, som var byggd på ön Faros i gamla Egypten. Namnet på ön används fortfarande som beteckning för fyr i några språk, till exempel franska phare, italienska faro (vilket också har betydelsen "helljus" till exempel i en bil), spanska faro, portugisiska farol och grekiska φάρος (faros).
Innehåll |
Fyrens syfte
En fyr är byggd för att genom ljussken nattetid ge vägledning för fartyg som går nära kusterna och i fartygsleder samt varna för farliga ställen i farvattnet. Ligger fyren långt ut till havs kallas den havsfyr eller angöringsfyr, ligger fyren i trängre farvatten eller i inloppet till en hamn, kallas den ledfyr (farledsfyr) eller hamnfyr. En ledfyr kan vara sektorfyr, ensfyr eller en kombination av dessa.
Fyrens byggnadssätt och funktion är beroende av fyrens syfte. Ifråga om angöringsfyrar vill man att fyrljuset skall synas långt. Fyren placeras därför normalt högt över vattenytan och fyrbyggnaden får oftast formen av ett torn. Den kan då även på dagtid göra tjänst som sjömärke och målas därför ofta på kännspakt sätt.
Historia
Fyrar omtalas redan i forntiden. På den tiden använde man brinnande eldar på höjder och klippor vid havet eller möjligen, vid en eller annan stor sjöstads hamn, öppna eldar på taket av ett platt torn.
Under lång tid gjordes endast ringa framsteg inom fyrväsendet. Så sent som i slutet av 1700-talet nöjde man sig med en öppen stenkolseld i en gryta eller en så kallad fyrpanna på taket av ett torn eller i ändan av en vippstång. De första fyrarna i Sverige, Kullen vid Öresund 1560, Falsterbo 1635, Nidingarna i Kattegatt 1635, Landsort 1669 och Örskär 1687 var av sådan enkel konstruktion.
Teknisk utveckling
Vid början av 1800-talet konstruerade man små glashus, så kallade lanterniner till och med runt stenkolseldarna. Med tiden började man inse möjligheten att använda rovoljelampor i fyrar (på Eddystones ryktbara fyr föredrog man talgljus). För ljusets reflektion använde man kupade metallspeglar av så kallad Stevensonsmodell.
En epokgörande utveckling var uppfinningen av den argandska lampan. Den användes ännu vid 1900-talets början vid många fyrar. Den förbättrades genom att flera koncentriska vekar användes, enligt Aragos system, och genom af Carcels pumpverk, som gjorde så att oljan i brännaren hölls på oförändrad höjd.
Under senare hälften av 1800-talet fick rovoljan lämna rum för fotogenen. En ljusstarkare konstruktion var den så kallade fotogenglödljuslampan (luxljus), med eller utan tryck. Sedan kom det elektriska ljuset, och i början av 1900-talet började man med framgång använda acetylengas, helst komprimerad och löst i aceton (acetongas).
Fresnel-linsen
- Huvudartikel: Fresnel-lins
Ett stort framsteg inom fyrväsendet var linsapparaten, uppfunnen av fysikern A.J. Fresnel (d. 1827). Denna bestod av en trumma, som omgav fyrlågan. Trumman, som var rund eller mångkantig, var sammansatt av flera fack, som vart och ett innehöll en sektor av en ringformig eller en hel plan lins eller av sammansättningar av bägge.
Över- och undertill fogades så kallade katadioptriska glas, som gjorde så att det ljus som lämnade fyrlågan över eller under huvudapparaten, bröts och reflekterades. Strålarna utgick därför horisontellt och förstärkte skenet från huvudapparaten (fig. 1).
Den första linsapparaten uppsattes 1823 på franska fyren Cordouan; först 1835 användes en dylik på en engelsk fyr, och från och med 1841 började de svenska fyrarna förses med sådana apparater.
Fig. 2 visar en större, roterande linsfyrapparat, sammansatt av omväxlande ringformiga linssektorer och plana linser. Under apparatens rotation omkring fyrlågan visas omväxlande fast sken (genom de ringformiga sektorerna) och starka blinkningar (genom de plana linserna).
Kullens roterande ljus, som på den tiden den var i drift var en modern apparat, visas i fig. 3. Fyren gav en blinksignal på omkring 500 000 hefnerljus.
Kullens fyr finns kvar som visningsfyr (museum), men har i dag inte någon betydelse för sjöfarten.
|
|
|
Klippapparaten
På en klippapparat sker växlingen av ljus och mörker med hjälp av persienner, som antingen roterar kring sin medellinje (von Otters system) eller kring ljuskällan (ingenjör L. F. Lindbergs rotator). Carl Gustaf von Otters klippapparat användes första gången i Sverige 1877 och har senare kommit till användning på flera ställen, både vid de svenska kusterna och i Norge och Tyskland.
Genom denna uppfinning kan man från en fyr ge en till tiden ytterst noga begränsad ljussignal av olika beskaffenhet i olika riktningar. Därigenom kan för en seglare, i ett farvatten med mycket grund, noggrant markeras i vilken riktning hon befinner sig från fyren, vilken kurs hon bör styra för att hålla sig i grundfritt farvatten, och så vidare.
AGA-fyren
- Huvudartikel: AGA-fyr
En helt ny apparat för blixtljusets framställande uppfanns i början av 1900-talet av den svenske ingenjören Gustaf Dalén. Uppfinningen, den s. k. AGA-fyren, kom till stor användning i utlandet och inom det svenska fyrväsendet och hade särskild betydelse för ledfyrarna. Tekniken möjliggör nämligen, att de med acetongas brinnande fyrarna kan lysa i månader och år utan tillsyn. För att spara brännmaterial konstruerade Dalén en sinnrik s. k. solventil, med vilken fyrarna automatiskt kunde tändas och släckas vid mörkrets, resp. ljusets inbrott.
Funktionen bygger på två metallstavar som, genom att de har olika utvidgningskoefficienter styr lågans tändning och släckning i takt med solljuset (dagsljuset). För att inte behöva tända och släcka lågan helt, brinner en liten "tändlåga" (pilotlåga) hela tiden.
Fyrarnas signaler
- Huvudartikel: Fyrkaraktär
Det skulle i hög grad minska fyrarnas betydelse, om alla fyrar längs en kust lyste på samma sätt, så att seglaren inte visste, vilken fyr som lyste honom till mötes. Av detta skäl har man gett fyrerna olika fyrkaraktärer, så att de lätt kan identifieras.
Fast fyr
En fast fyr, visar ett oavbrutet sken över hela den del av horisonten, som dess lysfält omfattar. Fyrskenet kan vara olika färgat i olika sektorer.
Blänkfyr
En blänkfyr visar regelbundet återkommande blinksignaler, vilka skiljs åt genom släckta perioder som är längre än blinkningarna.
Fast fyr med blänk
En fast fyr med blänk , visar fast sken, som efter längre mellanperioder bryts av starkare blinkningar, som vanligen föregås och efterföljs av kortare tids släckning.
Intermittent fyr
En intermittent fyr visar fast sken som plötsligt släcks under kortare tid än skenet varar.
Växelfyr
En växelfyr visar omväxlande vitt och färgat sken.
Blixt- eller klippfyr
En blixtfyr är en blänkfyr, vars blink varar kortare tid än 2 sekunder.
Fyrtornen
Fyrar i världen
Världens äldsta fungerande fyr är La Lanterna i Genua, Italien, som tillika är en av de fem största i världen till storleken. Andra mer kända fyrbyggnader finns för övrigt i Frankrike, där fyrväsendet tidigare ansågs stå högst, Roches Douvres, La Coubre, Cordouan, Canche, Barfleur, Gap de la Hëve, Gap de la Hague, Héaux de Bréhat, Belle-Ile i Morbihan, Eckmühls och lie Vierge i Bretagne. I Tyskland kan nämnas Bremerhaven, Helgoland, Swinemünde och Kap Arkona samt i Finland Bogskären. I Storbritannien har många fyrar uppförts på undervattensgrund och låga klippor som till exempel Eddystone, Bell Rock och Skerryvore. Vid dylika platser brukade man dock vanligen lägga ut fyrskepp.
De svenska fyrarna
De flesta av de svenska fyrarna byggdes i sten, men i Sverige uppfördes under 1860- och 1870-talen ett flertal järntorn. Dessa torn kallas även heidenstamfyrar eller heidenstammare efter konstruktören Gustav von Heidenstam.
Sverige har även varit framstående inom tillverkningen av kassunfyrar. Fyrtypen är byggd för placering i öppet vatten, direkt på eller intill grund.
De högsta fyrtornen i Sverige är stentornen på Ölands södra udde, 41,6 meter, och på Ölands norra udde, 32 meter, samt järntornet vid Pite-Rönnskär, 37 m.
En lista över svenska fyrar finns här.
Antalet fyrar
I Sverige fanns tidigare ett 90-tal bemannade fyrar. I många år hölls många fyrar bemannade, delvis beroende på att fyrpersonalen om nödvändigt kunde tjänstgöra som räddningspersonal. Förbättringar i navigeringskonst och säkerhet till sjöss till exempel med radar och GPS har gjort att de bemannade fyrarna kraftigt har minskat i antal.
De svenska fyrarna är i dag alla automatiserade. Fyrplatserna har tagits över av bland annat kommunerna och fyrarna har blivit populära utflyktsplatser för turister. Flera fyrar har utsetts till kulturminnen.
Fyrskepp
- Huvudartikel: Fyrskepp
En variant av fyrar är fyrskepp. Principen är den att ett skepp utrustas med en fyrapparat och ankras sedan vid grund där det är för svårt att bygga en fast fyr. Fyrskeppet kan även med fördel användas vid hastigt uppkomna grund, till exempel vrak. I Sverige har det totalt funnits 37 fyrskepp men dessa har ersatts av kassunfyrar.
Se även
Externa länkar
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
- Wikimedia Commons har media som rör Fyr
