Fyrskepp
Från Rilpedia
Fyrskepp är fartyg försedda med en fyr, avsett att ligga för ankar för att varna sjöfarare för fara (exempelvis grund), markera farleder eller som angöringsfyr. Fyrskeppet kan sakna egen framdrivning och används där det är för djupt att bygga en konventionell fyr. Gemensamt för fyrskepp världen över är att så gott som samtliga är rödmålade med stationens eller grundets namn skrivet på båda sidor om skrovet. Undantaget är fyrskepp med lots fast placerad ombord. Dessa skepp är svartmålade och har antingen stationsnamnet eller det lokala ordet för lots skrivet på båda sidor.
Innehåll |
Fyrskepp i Sverige
Historia
I svenska farvatten användes fyrskepp från 1831 till 1972. Det första skeppet var en inhyrd jakt vid namn Hermina som lades ut vid Falsterborev och det var samma rev som fick avsluta epoken 141 år senare då nr. 28 Reserv ersattes av en kassunfyr. Totalt har det funnits 17 stationer längs Sveriges kust som servats av 37 olika fartyg. Av dessa har 33 varit så kallade nummerskepp då de fick ett löpnummer allt eftersom de tillverkades. Numret skrevs oftast i aktern och blev tillsammans med stationsnamnet ett viktigt kännetecken. Det sista fartyget, nr. 33 Sydostbrotten, byggdes 1933, lades ut 1934 vid Sydostbrotten i norra kvarken, flyttades till Bottenviken 1965 och togs in från Norströmsgrund 1970.
Utrustning
De första fartygen var utrustade med enkla linslanternor som tändes vid skymningen och hissades i masten. Men allt eftersom byttes ljuskällan till rovoljelampor och sedermera AGA-fyren. I de fyrskepp som utrustades med råoljemotorer ersattes gasen med elektriskt ljus.
I toppen på någon eller båda masterna, om sådana fanns, fördes även en eller flera spjälballonger(toppkulor) som kännetecken dagtid. Innan spjälballongen infördes användes en så kallad röd flög (en röd strutformad flagga).
Vid dimma fanns från början en klocka och en kanon som användes med vissa intervall som kännetecken för stationen. Båda var ineffektiva på grund av de korta ljud som skapades och ångdrivna mistlurar ersatte dessa efter vissa moderniseringar. Med oljemotorernas intåg ersattes även de ångdrivna mistlurarna med först tryckluftsdrivna tyfoner och sedan med elektriska nautofoner.
I början av 1900-talet infördes även radioteknik ombord. Varje skepp utrustades med rundstrålande radiofyr och kommunikationsradio.
Ankaret var ofta av skåltyp med en vikt på ungefär 1 750 kg då det alltid grävde ner sig i botten oberoende i vilken riktning skeppet drog. Ankartåget var från första början "ankartåg av jern" med 42 mm grova länkar och varje skepp förde ungefär 300 meter. Man använde 3 gånger så långt ankartåg som ankringsdjupet så vid 50 meters djup användes 150 meter kätting.
Tillbud och olyckor
Trots de grova ankartågen hände det ibland att kättingen "sprang", det vill säga att den gick av. Om detta hände på natten eller i storm med ett skepp utan framdrivning kunde man driva långt innan det upptäcktes. Det var ju viktigt att få kontroll på situationen så man inte gick på det grund eller rev som man varnade för.
En annan stor fara var påsegling. Fyrskeppet placerades på säkert djup och det visste befälhavarna på passerande fartyg och därför höll man så nära fyren som möjligt. En del historier berättar om segelfartyg som kommit så nära att man trodde att riggarna på de båda fartygen skulle fastna i varann. Skepp nr. 20 Grepen är det enda svenska fyrskepp som har sjunkit efter påsegling.
Källa
- Björn Werner Fyrskepp i Sverige, CB Marinlitteratur ISBN 91-973187-0-1 (Rör de svenska förhållandena)
Externa länkar
- Svenska Fyrsällskapet
- Wikimedia Commons har media som rör Fyrskepp
