Ankare

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Ankare (fartyg))
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För andra betydelser, se Ankare (olika betydelser).
Fil:Anchor-pudong.JPG
Ankare i motljus

Ankare är en anordning på fartyg, båtar, pontoner, bojar med mera för tillfällig eller permanent fästning i botten.

Innehåll

Ankartyper

Ankares ändamål och utveckling

Ankare har sedan obestämd tid använts för att hålla fast fartyg på viss plats. Från början användes stenar fästa i änden på en lina. Stenarna sjönk ner och fastnade om bottnen var lös. På hårdare bottnar var de inte särskilt effektiva. Därför utvecklades metallankare med först en och senare även med två armar och stock. Stocken gjordes från början av trä och på senare tid av järn.

Stockankaret eller det vanliga ankaret av den modell som förekommit i svenska marinen under 1900-talet är grundat på beräkningar utförda av skeppsbyggmästare af Chapman i sluten av 1700-talet. I utländsk litteratur ofta benämnt svenska amiralitetsankaret.

Då fartygen växte blev även ankarna större. De blev då allt svårare att hantera. De krävde också stor plats vid förvaring. Det tog även lång tid att klargöra dem för fällning och att lägga upp dem efter lättning. För enklare hantering har s.k. patentankare av många slag konstruerats.

Kvalitetskrav

På ankare för bruk på båtar och fartyg försöker man uppfylla följande krav:

  • Ankaret bör ha en form som ger största möjliga hållkraft i förhållande till vikten.
  • Ankaret måste så snabbt som möjligt gripa i varje slags botten.
  • Ankaret bör ej kantra (och därför lossna) när dragkraftens riktning ändras.
  • Ankaret skall vid lättning enkelt kunna brytas loss ur bottnen.
  • Ankaret bör vara lätt att hantera, enkelt och billigt.

Ett ankares hållkraft är primärt beroende av den verksamma flyarean och dennas djup under bottnen, mindre av vikten. Vikten behövs framför allt för att ankaret skall bli starkt nog för att klara påkänningarna men också för att trycka ner detsamma i (mot) bottnen så att det kan börja gripa. Alltför lätta ankare kanske inte ens når botten om båten driver för fort. Enligt erfarenhet är stockankarets hållkraft i allmänhet 12 till 15 gånger sin egen vikt. Hållkraften får inte sättas högre än att ankarets mest påkända tvärsnitt håller för påfrestningen.

Patentankare griper i allmänhet långsammare än stockankaret. Svajar fartyget gör stocken att stockankaret behåller sitt grepp medan patentankare tillfälligt kan förlora greppet.

För att ankare vid lättning skall kunna brytas loss med rimlig kraft så måste läggens längd anpassas till armarnas så att hävstången ej blir för liten. I mjuk botten griper alla ankare ungefär lika bra medan i hård och stenig botten är stockankaret betydligt överlägset. P g a stocken griper stockankaret alltid väl medan patentankares hållkraft kan variera på en och samma slag av botten.

Stockankarets största nackdel är dess form som gör att det är besvärligt att hantera. Det kan även inträffa, vid vindar som växlar riktning, att ankarlinan fiskar (snor runt och tar tag i) den arm som pekar uppåt. Då kan ankaret lyftas och således släppa. Ankare håller naturligtvis bäst då linan drar parallellt med bottnen. Enligt Marinen gäller följande: När läggen

  • lyfts 5° så har hållkraften minskat 5%.
  • lyfts 10° så har hållkraften minskat 20%.
  • lyfts 20° så har hållkraften minskat 35%.

Därefter bryts ankaret loss.

Ankartåg

I äldre tider användes hampa till ankartåg. I nyare tid (1900-tal?) har hamptåg ersatts av kätting. Mindre fartyg använder ibland stålvajer. Tågvirke är elastiskt, vilket är en god egenskap, men var förr tvunget att torkas väl efter användning. Det problemet försvann då syntetiskt tågvirke kom på 1960 talet. Tillräckligt långa och grova ankartåg tar stor plats och är besvärliga att hantera på småbåtar. Därför kan kätting av det skälet vara fördelaktigt.


Källor

Personliga verktyg