Göteborgs hamn
Från Rilpedia
Göteborgs hamn, är en hamn längs de båda stränderna av Göta Älvs utlopp genom Göteborg, Norra Älvstranden på Hisingen och Södra Älvstranden på Göteborgs fastland. Positionen är 57°42'N, 11°56'O. Hamnen är en kombinerad flod- och kusthamn, med en total kajlängd på 13,1 kilometer (kajlängd 1905 var 4,8 kilometer).[1][2] Hamnens västra gräns gick länge vid en norr-/södergående linje, mellan Röda sten på fastlandet och Rya näs på Hisingen. Gränsen markerades med en vitmålad boj med en nyckelsymbol på, "Vite gavel" kallad.[3]
Göteborgs hamn är Skandinaviens och Sveriges största hamn med en handelsvolym på 39,9 miljoner ton (2006). Volymerna domineras av olja (60%) följt av containergods och skogsprodukter. Det finns även betydande passagerartrafik. Hamnen drivs av det kommunala bolaget Göteborgs Hamn AB. Utöver gods- och färjetrafik anordnas varje år cirka 20 anlöp av kryssningsfartyg. Det har under 2000-talet varit en uttalad målsättning av Göteborgs kommun att öka antalet kryssningsanlöp.
Numera ligger hamnarna för fraktfartyg utanför Älvsborgsbron, på Hisingssidan. Längst ut ligger hamnen för råolja, Torshamnen. Innanför ligger Skandiahamnen, för containrar och RoRo-fartyg. Närmast utanför Älvsborgsbron ligger Oljehamnen, för utskeppning av oljeprodukter, som bensin, diesel och eldningsolja. Två av Sveriges tre raffinaderier ligger i närheten, på Hisingssidan.
Innanför Älvsborgsbron, på Södra Älvstranden ligger bilfärjeterminaler. Marken tillhör Göteborgs kommun, men hyrs av Stena Line. Dessutom finns här Amerikaskjulet för kryssningsfartyg, Göteborgs fiskhamn samt Lilla Bommens hamn för fritids- och skärgårdsbåtar.
På Norra Älvstranden finns Frihamnen, och något längre västerut ligger reparationsvarvet Götaverken Cityvarvet. Dessutom finns det ett antal mindre hamnanläggningar för fritidsbåtar på Norra Älvstranden.
Hamnarna på Hisingssidan utanför Älvsborgsbron och Frihamnen har järnvägsförbindelse via Göteborgs hamnbana, en nationellt viktig järnväg för gods. Samtliga hamnar har förbindelse via vägar där lastbilar går. Det är en princip att andelen gods på järnväg ska öka i förhållande till mängden på lastbil. Därför ska banan byggas ut.
Innehåll |
Historia
Det var Gustav II Adolf som den 17 oktober 1619 till generalståthållaren Nils Göransson Stiernsköld sände en första "ordning över den byggningshjälp", som skulle utgå till hamnändamål. Han utanordnade därmed av kronans tillgångar ett belopp av 16 912 daler silvermynt, samt ett stort parti ekpålar, furuplankor och sågblock. Den 3 januari 1621 anvisade kungen därutöver till samma ändamål ett belopp av 12 469 daler silvermynt, jämte ett stort parti sågblock, ved till kolning, hö och spannmål. Ansvarig för hamnbygget blev Nils Stiernsköld och den ekonomiska förvaltningen sköttes av fogden Nils Börjesson. Som tekniska ledare för hamnbygget anställdes två holländska fackmän, vallmästarna Jan Aertsen och Joost van Werdt, med början i januari 1620 mot en lön av 40 daler silvermynt i månaden vardera. Arbetet påbörjades förmodligen på våren 1620, och hamnen förseddes succesivt med träskoning av furupålar, endast "utanför hamnhufvudet" och "på en brygga ut till älfven" blev dessa beslagna med ekplankor. Enligt kungens "uträkning och förslag" den 4 april 1620, skulle arbetet börja med grävandet av "en graf ifrån där vassen och djupet begynnes och till torget" (Gustav Adolfs torg) och att vallmästarna trodde sig bli färdiga med detta arbete redan under sommaren (1620).
I den ursprungliga stadsplanen från 1619 hade man skissat på en hamnkanal kring Kvarnberget, med sin norra mynning vid nuvarande Lilla Bommen och sin utgång i nordväst vid nuvarande Stora Hamnkanalens mynning. Meningen var att hamnen på detta sätt skulle hållas isfri samt spolas ren genom Göta älvs genomströmning. Omfattande grävningsarbeten utfördes med start i slutet av 1619, men planerna fick överges då utlöparna från Kvarnberget kom i dagen redan på 4-5 meters djup. Resultatet av grävningarna blev "gropen" eller "pölen", ett cirka 150x90 meter stort område, som sträckte sig från Tyska kyrkan och uppemot Nedre Kvarnbergsgatan (där stadens första begravningsplats blev lokaliserad). Först i slutet av 1630-talet lades gropen igen, men fortsatte att ställa till problem för husbyggare under många år.[4][5][6][7]
Man anlade också från början en "vattenkvarn", ett pumpverk, som hörde till det viktigaste vid ett stads- och hamnbygge i sumpmark. Det drevs av 16 stycken "verkhästar". År 1620 uppfördes i Göteborg två smedjor för hamnbyggets räkning, där några av kronans knektar mot särskild lön hjälpte till. Hamnen får anses vara färdig i sitt första utförande på sommaren 1622, men fortfarande så grund att endast hemförarebåtar och mindre segelskutor kunde lägga till. Större skepp fick lägga sig på redden ute vid Klippan eller "rivièret" som det också kallades. 1639 meddelar kronans tullnär Henrik Sinclair, att "inge synnerlige skepp lossade eller ladade inom bommen, utan sådant skedde mest ute på redde" (inom Stora Hamnen, ursprungligen Stora Bommen).[8]
År 1625 inrättades Hemförare-Båtgillet, som fick sina privilegier 1748. Eftersom skeppen på grund av det låga djupet i älven fick ankra på redden ute vid Klippan, måste lasterna tas in till magasinen i Stora hamnkanalen med så kallade hemförarebåtar. Gillet kan sägas ha varit våra dagars hamnarbetare, stuvare och bogserbåtar. 1846 miste gillet genom näringsförordningen sina privilegier, men efterföljaren Hemförarebåtföreningen var verksam fram till i början av 1870-talet.[9]
Stora Hamnen uppmättes 1644 till en längd av 800 meter (från Göta älv och fram till nuvarande Kvarnbron, som går mellan Hotellplatsen och Norra Hamngatan)[10] och till en bredd av 43 meter.[11]
Den moderna hamnen
De nuvarande hamnanläggningarna har stort sett växt fram sedan 1850-talet. Kajerna på den södra Älvstranden sidan mellan Järnvågen och Gullbergsvass uppfördes 1845-72. Masthuggskajen anlades 1888-1902 som hamnens första kaj för oceangående fartyg, Stigbergskajen kom till under åren 1906-10 och under samma tid byggdes Fiskhamnen. På den norra Älvstranden anlades Sannegårdshamnen 1908-14. Göteborgs Frihamn stod färdig och öppnades år 1922.
Hamnen utökades år 1938 med Lindholmshamnen, vars stora kajskjul kom till under krigsåren. Majnabbehamnen har utbyggts i etapper åren 1951-62 med anläggningar för styckegods och färjtrafik, och Lundbyhamnen öppnades för trafik 1952. Oljehamnen i Rya påbörjades 1929 och 1951 startade anläggandet av en ny oljehamn, Skarvikshamnen, där en pir om två kajplatser med 12 meters vattendjup blev klar 1957 och ytterligare en kajplats färdigställdes under 1965. Torshamnen, för import av råolja anlades vid Hjärtholmen. Piren, som i första utbyggnadsetappen kunde ta emot fartyg på 90 000 ton, öppnades för trafik 1967. Efter att inseglingsleden fördjupades 1968-69 tog piren emot fartyg upp till 225 000 ton. I Skandiahamnen togs tre terminaler för europatrafik i bruk 1966 och den första etappen i en fjärde anläggning för transocean containertrafik och feedertrafik blev klar 1967. I Älvsborgshamnen blev de första två tillläggsplatserna färdiga 1966 och 1970 togs ytterligare en kaj i bruk. Till Torshamnen muddrades 1964-65 en farled med 15 meters vattendjup, som fördjupades 1968-69 till 20,7 meter.[12]
Hamnar (kajlängd/djup, i meter)
Södra Älvstranden
- Nya Varvet (äldre)
- Carnegiekajen (äldre)
- Klippan (äldre)
- Majnabbehamnen, (485/3-8)
- Varvet Kusten (äldre)
- Göteborgs fiskhamn
- Gamla Varvet (äldre)
- Stigbergskajen, (496/7-9)
- Masthuggskajen, (927/6,3-7,6)
- Skeppsbrokajen, (150/3)
- Stenpiren, (215/3-6)
- Stora Hamnen (äldre)
- Packhuskajen, (230/3)
- Lilla Bommen
Norra Älvstranden
- Torshamnen: oljepir, (630/20,5)
- Torshamnen: torrlasthamn, (250/6,5)
- Arendal, (450/8)
- Älvsborgshamnen, (1246/9-11)
- Skandiahamnen, (2200/6-14,2)
- Skarvikshamnen, (1735/7-13)
- Ryahamnen, (1275/3,5-9,5)
- Sannegårdshamnen (äldre)
- Lindholmshamnen (äldre)
- Lundbyhamnen, (680/8)
- Frihamnen, (1937/6-9,5)
- Ringökajen, (195/3)[13]
Övrigt
Referenser
Noter
- ↑ Göteborgs Stad: Statistisk Årsbok
- ↑ Göteborgs hamn genom tiderna : med 409 illustrationer efter originalfotografier, Leo Bonsdorff, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1931 s. 6
- ↑ Stadsdel i väster : skisser från Majorna, Ronald Ryheden, Cirkelförlagets Tryckeri, Göteborg 1966 s. 4-5
- ↑ Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde: Från äldsta tider till omkring adertonhundra, Göteborgs Jubileumspublikationer, del VII, Albert Lilienberg, Göteborgs Litografiska AB 1928 s. 155-226
- ↑ Äldsta planen öfver Göteborgs befästningar, Fortifikationsarkivet, III AAA 2
- ↑ Där! sa unge kungen, red. Sven Schånberg, utgiven av Göteborgs Byggnadsnämnd, Bergendahls Boktryckeri, Göteborg 1975 s. 8-9
- ↑ Befästnings- och stadsplan för Göteborg 1924, Fortifikationsarkivet II a. C n:r 9
- ↑ Göteborgs historia: Grundläggningen och de första hundra åren: Från grundläggningen till enväldet (1619-1680) - Göteborgs Jubileumspublikationer, del I:I, professor Helge Almquist, Göteborgs Litografiska AB, Göteborg 1929 s. 71-74
- ↑ Göteborgsköpmannen : Specialnummer till Sveriges Köpmannaförbunds kongress i Göteborg 19-24 aug. 1944, red. Hubert Lärn, utgiven av Göteborgs Köpmannaförbund 1944 Artikel: "Hamnens krönika i ett sammandrag" s. 64
- ↑ Göteborgs kanaler och broar berättar, Bengt A. Öhnander, Tre Böcker Förlag AB, Göteborg 2007 ISBN 978-91-7029-630-7 s. 43
- ↑ Beskrivning till Historiskt kartverk över Göteborg : Upprättat för Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, [16 kartblad], av andre Stadsingenjören A. Södergren s. 8
- ↑ Göteborgs kommunalkalender 1973, årgång XXXXV, red. Gunnar Bergsten, utgiven av Göteborgs stadskansli, Elanders boktryckeri, Göteborg 1973 s. 71
- ↑ Göteborgs Stad: Statistisk Årsbok
- ↑ Ett svunnet Göteborg, Kjell Hjern, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1964 fig.53
Tryckta källor
- Hamnbilder från Göteborg, Björn Olson/Curt Svenson, Wezäta förlag, Göteborg 1981 ISBN 91-85074-78-0
