Evangeliska fosterlandsstiftelsen
Från Rilpedia
- Uppslagsordet EFS leder hit. För andra betydelser av förkortningen EFS, se EFS (olika betydelser).
Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) är en lågkyrklig och nyevangelisk väckelserörelse inom Svenska kyrkan som betonar vikten av lekmannaengagemang i kyrkan och som har rötter i 1800-talets folkväckelse.
Innehåll |
Organisation
EFS är en inomkyrklig rörelse och utgör alltså inget eget samfund, vilket är en vanlig missuppfattning. Inomkyrkligheten innebär att EFS anser att den är en del av Svenska kyrkan och att Svenska kyrkan ser EFS som en del av Svenska kyrkan. Detta sker utifrån gemensam bekännelse.
EFS har cirka 16 000 medlemmar. Den är en demokratisk organisation i folkrörelsetraditionen och har sin bas i cirka 500 anslutna lokalföreningar (missionsföreningar och EFS-grupper) organiserade i sju distrikt och med en gemensam riksorganisation med säte i Uppsala. De flesta lokalföreningarna fungerar som autonoma enheter, inte helt olika frikyrkoförsamlingar, men det finns också ett flertal samarbets- och samverkanskyrkor där en missionsförening eller EFS-grupp driver en lokal kyrka i samarbete med en församling inom Svenska kyrkan. I några fall bedriver man i stället församlingsverksamhet i samverkan med andra kristna samfund.
EFS barn- och ungdomsverksamhet organiseras i Salt - barn och unga i EFS. Där bedrivs även scoutverksamhet inom ramen för KFUK-KFUM:s scoutförbund.
EFS är involverad i missionsarbete i sju länder: Etiopien, Eritrea, Sudan, Somalia, Tanzania, Malawi och Indien.
EFS missionsföreståndare sedan 2001 är Anders Sjöberg, som dock annonserat sin avgång senast i maj 2009. Styrelsen utsåg i januari 2009 Stefan Holmström till ny missionsföreståndare. Holmström beräknas tillträda under våren, dock senast i juni 2009.
Ordförande är Tomas Nygren, lärare vid Johannelunds teologiska högskola.
Ideologi och teologi
EFS delar Svenska kyrkans evangelisk-lutherska bekännelse, men poängterar utifrån denna särskilt behovet av ett individuellt ställningstagande till tron, samt att detta bör få konsekvenser för det dagliga livet. Det individualistiska draget går igen i rörelsens från pietismen nedärvda betoning av det allmänna prästadömet: tanken att varje kristen människa lever i en direkt relation till Gud, utan behov av medlare i form av vigda präster. Denna betoning märks i lekmännens starka roll i all verksamhet, inklusive gudstjänsten.
Betoningen av det personliga ställningstagandet till Jesus Kristus har också utgjort teologisk grund för rörelsens omfattande missionsarbete.
Historik
Bildande
EFS bildades den 7 maj 1856 på initiativ av prästen Hans Jacob Lundborg verksam i Lindesberg, och med stöd av den store väckelsepredikanten och skribenten Carl Olof Rosenius. Syftet var att i en inomkyrklig organisation samla de människor som berörts av väckelsen, och därigenom fungera som ett alternativ till den framväxande baptismen. Innan rörelsen fick sitt nuvarande namn hette den under två dagar ”Fosterländska Stiftelsen för Evangelii befrämjande”.
Hyddor
De tidiga samlingslokalerna kallades Hyddor. Omnända på Wikipedia finns Hyddan i Ede, Krokoms kommun och Hyddan på Kungsholmen i Stockholm. Därutöver finns "på nätet" även uppgifter om Hyddan i Söderköping, samt Missionhyddan på Porsstigen i Karlsborg och Missionhyddan på Övre Kvarngatan i Jönköping.
Även på Styrmansgatan i Helsingfors i Finland fanns det en Missionhydda.
Tidning och förlagsverksamhet
1857 grundades tidningen Budbäraren med Bernhard Wadström som redaktör.
En av de viktigaste uppgifterna för EFS kom att bli litteratur- och traktatspridning, vilket i hög grad ombesörjdes av så kallade kolportörer, kringvandrande försäljare av kristen litteratur. Mycket av litteraturen producerades av det egna förlaget, EFS-förlaget, vilket bildades samma år som rörelsen och sedan 1992 ingår i Verbum Förlag. Den första bok som gavs ut av EFS-förlaget var Luthers "Kyrkopostilla", år 1860, vilken kom att ges ut i åtta upplagor och 70 000 exemplar.
Predikan
Från 1868 fick kolportörerna rätt att också predika och från 1906 kallades de predikanter. Från och med 1967 ordineras pastorer.
Sympatisörer och medlemmar av EFS bildade missionsföreningar där predikanter och lekmän predikade och föreläste. Man tog upp kollekt för att stödja pastorerna arbete, men man hade från början inte medlemsintagningar eftersom man ansåg att det var frikyrkligt.
Kända medlemmar
Lina Sandell var anställd av EFS 1861-1903 för att översätta andras verk och göra egna sånger. Hon skrev över 1 700 dikter och psalmer, bland annat några av de mest kända svenska psalmerna: Tryggare kan ingen vara, Blott en dag samt Jag kan icke räkna dem alla. Från 1889 var hon redaktör för EFS uppbyggelsetidskrift Barnens vän.
Mission
1861 beslöt EFS styrelse att bedriva utlandsmission och grundade året därpå för detta ändamål Johannelunds Missionsinstitut, numera Johannelunds teologiska högskola. År 1865 sändes så EFS första missionärer, C. J. Carlsson, L. J. Lange och P. E. Kjellberg, till östra Afrika, dagens Eritrea. Detta var det första utlandsmissionsprojekt som utförts av Svenska kyrkan eller svenskkyrkliga organisationer.
Lärofrågor och splittringar
EFS har vid tre tillfällen splittrats över lärofrågor, vilket har lett till utbrytningar. År 1878 bildades under ledning av Paul Petter Waldenström, efter oenighet om bland annat innebörden av Jesu försoning, Svenska Missionsförbundet, numera Svenska Missionskyrkan.
År 1911 bildades under ledning av Axel B. Svensson Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner, numera Evangelisk Luthersk Mission, efter en lärostrid om principer för bibeltolkning.
EFS drabbades av en intern konflikt under 1980-talet då Livets ord etablerade sig och började värva EFS-medlemmar till framgångsteologin. Dessa börjar predika detta i EFS församlingar. Majoriteten tyckte inte om detta och en smärtsam intern konflikt började, som gjorde att minoriteten lämnade EFS.
Historik efter 1940
1943 invaldes den första kvinnliga styrelseledamoten, Isabella Stolpe.
Under 1950-talet, då Svenska kyrkan skakades av strider rörande frågan om kvinnliga präster, tog EFS ställning för kvinnors rätt till ämbetet.
1987 inledde EFS scoutverksamhet. Tidningen Budbäraren fick sin första kvinnliga chefredaktör 1990 i Inga Belani.
Genom beslut 1989 och 1990 stärktes banden till Svenska kyrkan och sedan dess prästvigs EFS predikanter/pastorer enligt kyrkans ordning. Dessa utbildas vanligtvis på Johannelunds teologiska högskola, grundad i Stockholm 1862 som EFS Missionsinstitut, sedan 1970 belägen i Uppsala invid Heidenstams torg i stadsdelen Löten. Sedan tidigt åttiotal har också präster för tjänst i Svenska kyrkan utbildats här.
1995 utsågs Birgitta Eriksson till EFS första kvinnliga ordförande. 2005 startade barn- och ungdomsförbundet Salt sin verksamhet.
Utbildning
EFS har sin bakgrund i den väckelserörelse som kallats "läseriet" utifrån den starka betoningen av den enskildes läsande av Bibeln och utläggningar av denna. Därför är det naturligt att folkbildning har och har haft en stark ställning inom rörelsen. I dag driver man en högskola, Johannelunds teologiska högskola, och åtta folkhögskolor: Glimåkra, Hagaberg, Hjälmared, Hålland, Mellansel, Solvik, Strömbäck och Sundsgården.
Nyplantering
Sedan 2003 arbetar EFS aktivt som rörelse med nyplantering av missionsföreningar och EFS-grupper. Nya gemenskaper har bland annat startat i Uppsala, Hisingen, Timrå och Stockholm.
Litteratur
- I detta tecken : Evangeliska fosterlands-stiftelsen 1856-2006 ISBN 91-976274-0-2
- Hyddor och helgedomar i huvudstaden. Väckelserörelsens byggnader i Stockholm 1840–1990 ISBN 91-7031-037-8
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Evangeliska fosterlandsstiftelsen
