Europeiska arbetarpartiet

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Europeiska arbetarpartiet
Partiordförande Hussein Askary
Internationellt samarbetsorgan LaRoucherörelsen
Webbplats www.larouche.se

Europeiska arbetarpartiet, EAP, även känt under namnet LaRoucherörelsen i Sverige - EAP, är ett svenskt parti som är en del av den internationella LaRoucherörelsen, grundad av den amerikanske politikern och självutnämnde ekonomen Lyndon LaRouche. Partiledare sedan oktober 2007 är Hussein Askary.

Innehåll

Partiets huvudteser

  • Världen befinner sig i ekonomisk kris och finanssystemet har redan kollapsat. Det förstnämnda påstod EAP redan 2002, när ett begränsat antal EAP-affischer med texten "Låt börserna krascha" prydde Stockholms gator. Påstådda förutsägelser om kommande ekonomiska och finansiella kollapser brukar dock EAP med jämna mellanrum komma med.
  • Det globala finanssystemet måste reorganiseras under ett nytt Bretton Woods-system.
  • Världsekonomin kan få en ny start genom storskaliga infrastrukturprojekt längs en ny Sidenväg. Partiet hävdar således att man genom att utge långfristiga riktade krediter till utvalda produktiva ändamål, särskilt om detta bidrar till introduktionen av en ny vetenskaplig princip,[1] inte riskerar att orsaka kreditbubblor, medan man hävdar att billiga krediter för spekulation eller konsumtion utlöser kreditbubblor, vilka utlöser ekonomiska kriser.
  • Det brittiska imperiet och Bush/Cheney-regeringen försöker starta ett tredje världskrig och måste stoppas.
  • Lyndon LaRouche kräver att Federal Reserve skall höja räntan för den öppna marknaden och ha en låg ränta för medel- till långfristiga riktade krediter till särskilda ändamål för att få fart på USA:s ekonomi.[2][3]
  • EAP är skeptiska till teorierna om global uppvärmning.[4]

Partiprogram

EAP kräver en folkomröstning om Lissabonfördraget.

Ideologi

Partiet kan inte hänföras till någon av de klassiska ideologierna. Partiet har ömsom karaktäriserats som vänsterextremistiskt, ömsom högerextremistiskt. Sedan 1980-talet dominerar dock den senare karaktäriseringen.

Redan 1985 beskriver Washington Post LaRoucherörelsens ideologiska odyssé från "gammal vänster" till "yttersta högern" i artikeln Odyssey:From Old Left to Far Right.

Enligt citat i SOU 2002:91, Hotet från vänster, beskrev Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST, partiet på följande sätt i Specialorientering nr 7/1987:

Väsensskilt från den revolutionära vänstern, men likafullt med rötterna i kommunistisk ideologi, har Europeiska Arbetarpartiet (EAP) det senaste decenniet etablerat sig i Sverige. Partiet är ett lika märkligt som svårgripbart fenomen, som knappast låter sig beskrivas i vanliga politiska termer. Från början socialistiskt har EAP under 80-talet gjort helt om och intagit en position som snarast kan betecknas som högerextremistisk.

I SOU 2002:91 inbegrips dock partiet i vänsterrörelsen, där man också kan läsa följande om utvecklingen från 1982 och framåt:

Det blev nu allt vanligare i medierna att beteckna EAP som "fascistiskt" eller "högerextremistiskt". För detta talade i viss mån den utrerade antisovjetismen, det extrema Palmehatet och anslutningen, åtminstone internationellt, till antisemitiska jargonger och konspirationsteorier.

I SOU 2002:94, Övervakningen av nazister och högerextremister. Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980, kan man läsa följande:

En meddelare med ett mycket stort bevarat material från 1970- och 1980-talen är B. Källan rapporterade huvudsakligen om vänsterrörelserna men överlämnade också material om Nordiska rikspartiet, Demokratisk allians, EAP och ELC. Uppgifterna om Nordiska rikspartiet och Demokratisk allians har redovisats i det föregående. För EAP:s och ELC:s del gäller uppgifterna bl.a. ledning, organisation och finansiering.

I SOU 2002:94 skiljer utredaren uppenbarligen ut EAP från vänsterrörelserna och sätter partiet snarast i motsatsförhållande till de sistnämnda.

De som förespråkar vänsterkategorisering gör det på grundval av att partiet riktar sig till arbetarrörelsen och vill verka för detta. De som placerar dem till höger gör det på grundval av hållningen i sakfrågor, som inställningen till Sovjet och likheter med antisemitiska grupper.

Partiet självt hävdar att en vänster- eller högerkategorisering inte är relevant och att en sådan beskrivning av rörelsen har andra orsaker. [1]

Historia

EAP är en del av en internationell rörelse grundad av amerikanen Lyndon LaRouche. I början av 1970-talet lät LaRouche grunda European Labour Committees i flera europeiska länder och ett europeiskt högkvarter i tyska Wiesbaden. I Sverige bildades en lokal ELC-grupp 1974 som började utge tidskrifterna Ny Solidaritet och Internationell Bulletin. I Ny Solidaritet nr 7 1974 förklarades att syftet var att skapa en enhetsfront mellan kommunister, socialister, fackföreningar och vänstersocialdemokrater. Genom ett program för att utvidga handeln mellan Comecon-länderna och Västeuropa och utvecklandet av fusionskraften skulle mänsklighetens problem kunna lösas.

1976 omvandlades den svenska gruppen till ett politiskt parti, Europeiska Arbetarpartiet, med syfte att göra EAP till det enda kommunistiska masspartiet i Sverige. Till skillnad från andra organisationer i den svenska vänsterrörelsen talade partiet inte om klasskamp eller revolution utan istället framtonade bilden av en organisation som var tillväxt- och företagsvänligt.

Partiet kritiserade trion Rockefeller, Kissinger och CIA som ansvariga för världens problem. Knarkhandeln i världen påstods styras av det brittiska kungahuset. Socialdemokratiska förgrundsfigurer som Palme, Bruno Kreisky, Mário Soares och François Mitterrand påstods vara krigsförbrytare betalda av CIA.

Partiet var stark anhängare av kärnkraft och stod bakom organisationen Föreningen för kärnkraftens utveckling, FKU. EAP:s verksamhet har ofta skett via syster- och underorganisationer, icke sällan utan angivande av kopplingen till partiet. I och med den svenska kärnkraftsomröstningen i mars 1980 agerade således EAP under täcknamnet FKU och höll talade tyst om den senare organisationens koppling till EAP. Härigenom lockades åtskilliga anhängare till de mer kärnkraftsvänliga alternativen (linje 1 och linje 2) till att köpa och distribuera såväl material som rockknappar från FKU. Utan att veta om det, bidrog därmed socialdemokrater, folkpartister och moderater till finansieringen av EAP. Vidare lyckades man erhålla direkta bidrag från näringslivet.

Partiet var också anhängare av ett starkt svenskt försvar, utvecklandet av JAS-planet samt svenska neutronbomber. Tidigt under 1980-talet bytte partiet fot från att ha varit starkt prosovjetiskt till att eftersträva ett samhälle av amerikansk modell. EAP förde en mycket aggressiv förtalskampanj mot Olof Palme som man nu påstod var betald av KGB.

Under 1980-talet hade partiet också en tydligt kulturkonservativ prägel. EAP kontrollerade den 1979 grundade Antidrogkoalitionen som protesterade mot rockkonserter med Rolling Stones, Alice Cooper och Ebba Grön. 1984 bildade den internationella LaRouche-rörelsen Schillerinstitutet med Lyndon LaRouches hustru Helga Zepp-LaRouche som chef.

Vid riksdagsvalet 1985 nådde EAP sitt bästa valresultat med 369 röster. Efter mordet på Palme intresserade sig polisen för partiet. Partiet gick i och med detta under jorden och övergav sina partilokaler i Stockholm. Den dåvarande partiledaren, Kerstin Tegin-Gaddy och hennes make Clifford Gaddy, även han aktivist i EAP, lämnade strax därefter Sverige och bosatte sig i USA. Uppmärksamheten hjälpte inte partiet vid riksdagsvalet 1988 då partiet endast fick 114 röster. De politiska framgångarna uteblev även under 90-talet och i riksdagsvalet 2006 erhöll partiet endast 83 röster. [2]

Under 1990-talet höll partiet en låg profil och rörelsen verkar främst ha verkat genom Schillerinstitutet. EAP har så smått dykt upp igen under början av 2000-talet och brukar bland annat dela ut flygblad vid Stockholms universitet, Uppsala universitet och Södertörns högskola. Man gav i mars 2008 ut en broschyr där det föreslås att Sverige ska bli först i Europa med att bygga magnettåg, vilket skulle förkorta restiden mellan Stockholm och Köpenhamn till 75 minuter.[3] Detta har under hösten 2008 följts upp med pamfletterna LaRouche hade rätt om finanskrisen! Lyssna nu på lösningen! [4] och Varför ekonomerna gick bet: Ekonomi & kreativitet [5].

EAP ställer upp i valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009.[5]

Partiledare

  • Kerstin Tegin-Gaddy, 1974/76-1986
  • Michael Ericson, 1986-2003
  • Ulf Sandmark, 2003-2007 född 1948 var SSU-are under det tidiga 1970-talet
  • Hussein Askary, 2007-

Källa

Referenser

  1. ↑ http://larouche.se/artikel/franklin-roosevelts-ekonomiska-chockfront
  2. ↑ http://www.larouche.se/nyheter/2008/01/27/larouche-kraver-att-fed-omedelbart-hojer-rantorna
  3. ↑ http://larouche.se/artikel/hur-du-forsvarar-din-dollar
  4. ↑ http://larouche.se/nyheter/2007/12/10/al-gore-och-klimatsvindeln
  5. ↑ http://larouche.se/artikel/eap-med-i-eu-parlamentsvalet-2009-det-enda-alternativet-for-europa

Se även

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Europeiska_arbetarpartiet"
Personliga verktyg
På andra språk