Erik den helige
Från Rilpedia
| Erik den helige | |
 Stockholms tredje sigill, känt från 1376, visar hur man då trodde att Erik den helige såg ut. |
|
| Regeringstid | ca 1155-1160 |
|---|---|
| Ätt | Erikska ätten |
| Gemål(er) | Kristina, ättling till Inge den äldre |
| Barn | 1. Knut (senare kung av Sverige) 2. Filip 3. Katarina (gift med Nils Blaka) 4. Margareta (gift med Sverre, kung av Norge) |
| Företrädare | Sverker den äldre |
| Efterträdare | Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson |
| Född | ca 1120 |
| Död | ca 1160 |
| Begravningsplats | Gamla Uppsala kyrka, flyttad till Uppsala domkyrka |
Erik den helige, Erik Jedvardsson, Erik IX, S:t Erik, var möjligen erkänd kung av Sverige i slutet av 1150-talet. Någorlunda säkert vet man endast att han utövade kungamakten i Västergötland 1158, att han dog omkring 1160-62, och att han i ett äktenskap med Kristina, ättling till Inge den äldre, blev far till kung Knut Eriksson. Erik gravsattes i Gamla Uppsala och hans kvarlevor överfördes senare därifrån till Uppsala domkyrka, troligen i juli 1273. En osteologisk undersökning har bekräftat att han dog av yttre våld.
Innehåll |
Den historiska personen
Utöver det som står ovan finns inte mycket att säga om Erik som historisk person. Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverres saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödernas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.
Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från Inge Stenkilsson kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Exaktare än så kan släktskapen inte fastställas. Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efteträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. Enligt en påvebulla från 1172 blev Erik ihjälslagen under ”dryckeslag och rus” (’’in potacione et ebrietate”), alltså under ett så kallat fylleslag, och påven som till sin fasa erfarit att denne man dyrkas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra.
Enligt legender skulle han även ha lett det första korståget till Finland 1155. Notisen i Vitskølkrönikan som styrker att Erik 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting Fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade Vitskøls kloster.
Eftersom ytterst få säkra fakta är kända om Erik har forskare med tiden kommit att betrakta honom som en del av ett legendhistoriskt problemkomplex snarare än ett personhistoriskt. Den mest extrema ståndpunkten intogs av Lauritz Weibull som ansåg att Erik var ett fall där historievetenskapen måste acceptera ett ”negativt resultat”, d v s att källmaterialet är så fragmentariskt att det inte ens i grova huvuddrag går att rekonstruera Erik den heliges liv och regeringstid. Någon historieskrivning om Erik den helige är överhuvudtaget inte möjlig. Weibulls elev Sture Bolin intog en något mildare ståndpunkt och det är i huvudsak hans 1951 publicerade resultat som senare uppslagsverk bygger på. Men redan Bolins artikel handlar mycket mer om helgonkulten och tidigare forskares uppfattningar än om kung Erik och Nationalencyklopedin har lyckats komprimera alla säkert kända fakta om kung Erik till en enda mening.
Det källkritiska huvudproblemet med en helgonlegend är att dess syfte inte är att återge fakta om personen utan att legitimera dennes helgonstatus. Man kan därför inte lita på en enda sakuppgift i en helgonlegend och man kan vara helt säker på att för personen ofördelaktiga uppgifter har utelämnats. Erik verkar ha varit en närmast betydelselös parentes som kung, möjligen inte ens formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas (ättlingarnas) makt än hans egen.
Helgonlegenden
Utgångspunkten för de legendhistoriska studierna är alltså den legend som författades tidigast omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik. Den äldsta bevarade handskriften med legendens standardversion, Registrum Upsalense, är från 1344 och förvaras i Riksarkivet. I den finns bland annat det tidigaste kända omnämnandet av Eriks påstådda korståg till Finland, ett för hans samtida källor helt okänt företag.
I British Museum finns en äldre och betydligt kortare version i ett breviarium skrivet i slutet av 1200-talet för Linköpings stift. Standardlegenden har levnadsbeskrivning (’’vita’’) och beskrivning av 50 mirakel. Den är ursprungligen författad av priorn i Sigtuna dominikankonvent, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och måste alltså ha varit färdig senast 1311 då han dog. Kort därefter, 1314, nämns för första gången ett S:t Eriks kapell i Uppsala.
Erik den helige dog enligt Erikslegenden den 18 maj 1160. Legenden, som utpekar Magnus Henriksson som Eriks baneman eller som anstiftare till mordet, berättar i en version följande om dödssätt och -plats:
"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."
Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."
S:t Eriks källa
Efter Eriks död rann enligt legenden en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Avrättningen skall ha skett på den öppna platsen söder om domkyrkan och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån. Källan var en viktig vattentillgång för människor och djur i flera århundraden. Från mitten av 1600-talet var den ihopkopplad med olika tekniska vattensystem. Källan tros tidigare varit inbyggd i en enkel träbyggnad och vissa källor tyder på att medeltidens Sankt Eriks källa tycks ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. I samband med att den höga stenmuren byggdes på 1850-talet tillkom i stället den nuvarande gjutjärnspumpen tillverkad vid Hälleforsnäs bruk i Södermanland. I slutet av 1800-talet anslöts källan till pumphuset vid Islandsfallet för att Uppsalaborna via vattenledningar skulle kunna få sitt vatten direkt hem till hushållen. [1]. År 2007 kopplades källan samman med det kommunala vattenledningsnätet och genom moderna system rinner det nu åter dricksvatten ur källan [2].
Helgonkulten
Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt indulgensbrev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järtecken omtalas.
Efter de märkliga händelserna kring Eriks död, tog man tillvara hans kvarlevor. Relikskrinet fördes år 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. Den 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen.
Ungefär vid den tid (1298) som Israel Erlandsson arbetade med legendframställningen började ärkebiskopen i sin titulatur ta upp martyrerna Laurentius och Erik som förstärkning till apostlarna Petrus och Paulus. Byggandet av det ovannämnda S:t Erikskapellet har förmodligen också påbörjats vid denna tid.
Den heliga Birgitta bidrog till Erikskultens fortlevnad liksom måltavlan för hennes bistra kritik Magnus Eriksson. Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.
Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. Kort Rogge den äldre, far till strängnäsbiskopen Kort Rogge, instiftade ett S:t Eriksaltare i Danzig. Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.
Erik dök senare upp även i Stockholms stadssigill och stadsvapen. Han har fortsatt att figurera i en mängd andra sammanhang ända in i modern tid. I fallet med kung Erik Jedvardsson kan man nog sammanfattningsvis säga att myten med tiden blev något större än mannen.
Äktenskap och barn
Erik var gift med Kristina Björnsdotter, ättling till kung Inge den äldre.
Barn
- Knut, kung av Sverige 1167-1196.
- Filip[3].
- Katarina, gift med Nils Blaka.
- Margareta, gift med kung Sverre av Norge.
Källor
- ↑ Uppsalamuseet
- ↑ http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=789719,00.html
- ↑ Lars O. Lagerqvist & Nils Åberg Litet lexikon över Sveriges regenter Vincent förlag, Boda kyrkby 2004 ISBN: 91-87064-43-X s. 14
- Carl M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar och tronpretendenter bland dem, Historisk tidskrift 1923.
- Christian Lovén, Erikskulten i Uppsala - dubbelhelgonet och den långa stationsvägen, Årsboken Uppland 2004.
- Svenskt biografiskt lexikon, band 14.
- Bengt Thordeman (red), Erik den helige - historia, kult, reliker (Stockholm 1954).
- Lauritz Weibull, ”Erik den Helige”, i Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar (Stockholm 1965).
Se även
| Företrädare: Sverker den äldre |
Svenska regenter 1150-1160 (parallellt med Sverker till 1156) |
Efterträdare: Magnus Henriksson |
|
||||||||||||||||||||||
