Erik Axelsson Oxenstierna
Från Rilpedia
Erik Axelsson Oxenstierna, född på Fiholm i Södermanland den 13 februari 1624, död den 23 oktober 1656, (av fältsjukan) i Frauenburg i Preussen, var greve av Södermöre, rikskansler, av många ansedd som en av Sveriges största statsmän. Efter studier i Uppsala, varunder han knutit vänskapsförbindelser
med pfalzgreven Karl Gustav och 1642 blivit utsedd till rector illustris, blev han 1643 överste för ett hästregemente. Redan den 27 februari samma år intogs han att auskultera i senaten, men lämnade samma år Sverige för att anträda studieresor. Dessa varade till 1645, då han återkom.
Den myndigvordna Kristina, som gärna skickade Oxenstiernorna så långt bort som möjligt, utnämnde 1646 Oxenstierna till guvernör i Reval och över Estland, vid samma tid som till Livlands generalguvernör utnämndes hans frände riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna, vilken sålunda blev hans högste chef. Sin guvernörsbefattning skötte han så, att det har sagts, att "knappast någon guvernörs styrelse ägt större betydelse för landets utveckling". Den utövades också under faderns omedelbara ledning.
Vid tiden för Oxenstiernornas återtagande till nåder, hemkallades även Erik Oxenstierna 1652, sedan han 1651 utnämnts till riksråd. 1652 sattes han i spetsen för det av fadern året förut organiserade Kommerskollegium, ehuru han ej tillträdde tjänsten förrän 1653. Efter Kristinas tronavsägelse (1654) övertog han såsom vice rikskansler ledningen av kansliärendena, vilka efter faderns samma år inträffade frånfälle helt och hållet överlämnades åt honom, då han utnämndes till rikskansler.
I mångt och mycket blev han för Karl X Gustav vad fadern varit för Gustav Adolf. I såväl inre som yttre angelägenheter spelade han en ledande roll. Riksdagen leddes av honom till det beslut konungen och han själv önskade i reduktionsfrågan 1655. Liksom förut fadern hemfört Gustav Adolfs brud, så hemförde Oxenstierna Karl X:s, från Holstein 1654. Vid samma tid fick han faderns lagmansdöme, Norrland, och följde 1655 sin konung i fält, der han med överlägsen skicklighet utkämpade de diplomatiska striderna, medan konungen förde svärdet. Sålunda avslöt han med Brandenburg fördragen i Wehlau (Königsberg) och Marienburg 1656, som band kurfursten såsom vasall till Sveriges krona, samt den 1 september 1656 med holländarna det epokgörande fördraget i Elbing. Redan den 23 december 1655 hade han mottagit generalguvernörsämbetet i Preussen, vilket fadern en gång förvaltat.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
